#Larian Studios har alltid varit något av en udda fågel. Det började med att grundaren Swen Vincke 1996 döpte den nystartade studion efter sin hund. Spelen har sällan eller aldrig haft någon rak utvecklingsperiod, utan likt Papphammar på rullskridskor närmast snubblat ut genom studiodörrarna. Ändå har belgarna allt som oftast gjort titlar värda att undersöka grundligt. #Divinity: Original Sin är verkligen inte något undantag.
När du skapar din duo kan du antingen välja namn, klass och klicka på Accept, eller nörda ner dig i mängder av detaljer.
Precis som alla Larians spel baseras det på en berättelse, och de berättar den bra. Jag tänkte däremot inte avslöja något om den, och skälen är flera. Dels ska den upplevas, men det finns också så många olika sätt att lösa uppdrag och gåtor på, och så många huvudpersoner att det inte är någon idé. Det man ska ha i åtanke är att inte stressa och att man behöver använda hjärnan för att komma vidare eftersom pussellösning och gåtgissning är väl invävt. Utforskar du slarvigt eller har för bråttom att ta dig vidare, kan du missa många uppdrag och belöningar. Glöm det där med att folk har lysande frågetecken över huvudena om de har ett uppdrag åt dig – du får helt enkelt interagera med folk för att få reda på saker.
Divinity belönar den som är omsorgsfull, använder huvudet och inte jäktar. Eftersom striderna dessutom är turordningsbaserade finns det ingen anledning att stressa, utan man har gott om tid på sig att strida taktiskt.
Frihet i en liten ask
Friheten att välja sin egen väg är väldigt stor, och det är något som går igen i hela spelet. Världen är i praktiken inte någon open world-sandlåda, men man guidas med så varsam hand och gränserna är så flytande att man i stället för att vara utelåst från områden på egen hand känner att man inte borde vara där. Det är fritt fram gå vart man vill, men på egen risk. Kör du fast i ett område är det värt att undersöka ett annat först. Monster och odjur skalas inte om när dina huvudpersoner går upp i nivå, så ett område som innebär brutal och blodig död vid första försöket kanske inte är lika omöjligt om skaffar dig lite mer erfarenhet.
RPG-mys av den gamla sorten.
Inledningsvis skapar du två huvudpersoner, och dessa har du med dig genom hela spelet. Det finns elva klasser att välja mellan, men de är egentligen mer en fråga om grundmallar är om egentliga klasser. Varje klass kan skräddarsys ner till närmast autistisk nivå redan när man skapar sina två huvudpersoner, och under spelets gång finns inga krav att hålla sig inom sin klass. Du kan mycket väl skapa en riddare och bygga vidare med ficktjuveri, låsdyrkning och andra egenskaper mer associerade med tjuvar. Det är en väldigt trevlig frihet, men också en frihet som gör det till en spännande utmaning att matcha de två så att de kompletterar varandra.
Så småningom växer din grupp med upp till två stycken extra följeslagare, men eftersom det finns betydligt fler klasser än du kan ha kompanjoner med dig kan det bli nödvändigt att byta vänner emellanåt, så att du verkligen har med dig de som är bäst lämpade för att hantera de hot du ställs inför. Till slut kan man värva nästan vilka kompanjoner som helst, men till en kostnad.
