Solen har stannat, gudarna är döda och #Stoic har gjort ett smärre storverk. Det finns något särskilt med #The Banner Saga som gör att jag närmar mig det med vördnad, som om jag vet att det här är en saga som är värdefull. Min känsla visar sig stämma.
Jag vandrar in i en värld som bågnar under sitt tunga vikingaarv, och jag slutar egentligen aldrig att gå. I horisonten ser jag fjordar, oändligt långa bergskedjor och fiskebyar, allt i det kalla ljuset från den stilla solen. Jag passerar samhällen med namn som Grofheim och Skogr. Jag möter män och kvinnor som lystrar till namnen Eirik och Yrsa. Namnen rullar med eftertryck i munnen.
De fornnordiska influenserna är tydliga, men The Banner Saga har en egen identitet.
Men The Banner Saga är mer än sina vikingainfluenser. Stoic, de tre #Bioware-avhopparna, har skapat en egen värld med egna förutsättningar. Här finns varlfolket, de gudaskapade jättarna med sina mäktiga horn. Och här finns demonlika varelser som för otalet år sedan satte världen i brand. Mycket talar för att de kommer göra det igen. Det som gör premissen extra kittlande, utöver den tecknade stilen med anor från Disneys 50-tal, är hur vi aldrig skrivs på näsan. Vi förväntas känna världen från början. Det gör måhända introduktionen aningen komplicerad men i långa loppet vinner den på trovärdigheten som skapas.
Med fanan hissad och utbredd över mitt mer eller mindre omfångsrika sällskap vandrar jag över snöiga vidder, dag ut och dag in. I The Banner Saga är jag nästan alltid på väg någonstans, ofta på flykt, ännu oftare med oddsen emot mig. Maten sinar i illavarslande takt, humöret sjunker och jag gör det lilla jag kan för att gjuta mod i mina krigare: slår läger så ofta jag kan, låter en skojfrisk gubbe berätta spännande historier och utlyser en bågskyttetävling.
Världen Stoic har byggt upp är lika mäktig som smäktande vacker.
Stoics saga har två sidor. Dels har vi vandringsvyn, den handmålade tvådimensionella strapatsen som forslar oss genom den råa berättelsen. Sedan har vi de taktiska, turordningsbaserade striderna. De är sinnrika och enkla på samma gång, så som stridens hetta ska vara när den är som bäst.
De två viktigaste parametrarna är rustning och styrka som alla karaktärer har olika mycket av. Styrkan handlar, som namnet ger sken av, om hur kraftfullt du svingar dina vapen och avlossar pilspetsar, men är också dina hälsopoäng. Den dubbla betydelsen resulterar i att du blir svagare ju mer hälsa du förlorar, men med mycket rustning får å andra sidan fienden in färre förödande träffar eller missar målet helt.
Striderna är nästan alltid eggande men kunde varit mer omfångsrika.
Varje kamp blir som en omgång raffinerad schack. Varje drag du gör spelar roll och det kräver träning och åter träning för att lyckas placera ut dina karaktärer på rätt plats vid rätt tidpunkt. Jättarna kräver mycket utrymme men har potentialen att få in mäktiga träffar på flera motståndare. Å andra sidan är de sårbara bågskyttarna oumbärliga när det gäller att sänka fiender som blivit av med sin rustning. Saker blir än mer komplicerade – och eggande – när varje karaktär har sin unika specialförmåga. Jägaren Rook kan exempelvis markera en fiende som gör att han och de vänner som finns inom räckhåll kan få iväg yxhugg och pilar i samma runda. Hans dotter Alette kan å sin sida skjuta giftiga pilar rakt genom monster som står uppställda på rad. Lika dödligt som vackert.
En stel yta med en livlig botten
Däremot kan jag sakna en rikare flora av strider. Många tenderar att bli rätt likartade, det finns inga dramatiska höjdskillnader och sällan överraskande moment. Det tar å andra sidan berättelsen igen med råge. I likhet med The Walking Dead påverkar dina val historiens framfart. I vissa fall kan de vara skillnaden mellan liv och död, vilket gör att jag om och om igen hamnar i långa diskussioner med mig själv.
Längs den oändligt långa vandringen tvingas du ständigt ta ställning. En vagn med mat störtar ner i en dalsänka. Är det värt din tid att försöka få upp den? En grupp beväpnade män jag springer in i vädjar om lite resurser. Kan du lita på dem? Kan du rentav rekrytera dem? Jag valde det senare. Några timmar senare var männen försvunna – med en betydande del av mitt matförråd.
Trots trilogiambitionerna har öppningen känslan och storleken av ett komplett verk.
Emellanåt kan jag dock sakna liv i bildspråket. Stilen bjuder in till dramatiska scener men allt som oftast står karaktärerna rakt upp och ner. Skeendena förklaras istället i textform. Men till spelets försvar har det ett välskrivet och fantastiskt manus. Berättelsen förför och drabbar mig med vändpunkter som får de isiga backarna att te sig som rena rama bergochdalbanor. Stoic har själva sagt att de siktar in sig på Game of Thrones-publiken. Det lyckas de med. Svek, blod, drama och ångest samsas alla under The Banner Sagas döda solsken.
Och vet du vad det bästa är? Detta är första delen av en storslagen trilogi. Solen må ha stannat men vandringen har bara börjat.
Fotnot: Fler versioner än den till pc planeras även om det är oklart exakt när eller vilka.
