För ett år sedan ville jag ta #Nintendo i örat. Efter den platta duon #New Super Mario Bros. 2 och #New Super Mario Bros. U var jag rejält sur. Visst var de stabila, men inte särskilt kreativa eller ens nya. Och det var långt från den fantasirikedom jag skämts bort med i den oändliga plattformshimmel som var #Super Mario Galaxy.

Kattkostymen gör hela Mario-världen till sin klöspelare.

Ett år senare vill jag ta Nintendo i famnen, för de har just gett mig en varm, mjuk och fantastisk plattformskram. Snälla, släpp aldrig taget. Jag vill fortsätta skjuta eld genom de klara rören, rida nerför vilda forsar på dinosauriska Plessie, svinga mig i trapetsar högt ovanför neonskimrande plattformar, och jag vill aldrig göra det ensam.

Att #Super Mario 3D Worlds yttersta gärning är co-op i en ny dimension är lika givet som att Mario är mullig och Bowser är barsk. Upptäcksfärden genom vattenvärldarna och lavalandet är en som du bör och ska göra med någon vid din sida. Det har jag gjort, och vi har inte kunnat sluta skratta tillsammans – eller svära åt varandra.

Banorna slår knut på sig själva i uppfinningsrikedom.

Vi har rusat ikapp längs molnbanker med hundratals guldmynt, åkt skridskor på frusna sjöar och tillsammans listat ut svagheten hos Pom Pom, Boom Booms kvinnliga motsvarighet som älskar att dela sig i flera kloner. Och vi har fnissat åt den bedårande kattkostymen, den som är så mycket mer än en sötchock. Den låter oss spärra ut klorna och störtdyka på hammarbröderna, klättra längs resliga väggar och snopet se på rivmärkena som klorna lämnar efter sig när någon av oss hasar ner.

Den chockrosa prinsessbakelsen

Och vi har med skräckblandad förtjusning slumpat fram nya karaktärer på varje bana. Mario spelar som alltid rollen som allround-snubben, medan Luigi springer sjumilakliv upp i luften och Toads trinda små ben rusar snabbare än någon annans. Ingen vill ju vara Peach, modet sjunker varje gång markören stannar på den chockrosa prinsessbakelsen. Att hon kan sväva ett par ögonblick i luften är en bra sak men etter värre är det när de andra springer ifrån henne.

Yoshi har semester och istället susar vi fram på Plessie.

Men en sak ska vi ge Peach: hon behöver inte räddas den här gången. Istället har Bowser lämnat Svampriket bakom sig och kidnappat en skara näpna sprixie-prinsessor. De är blå, gula, gröna, röda, har lustiga frisyrer och är alla instängda i små glasburkar. Därför tar vi det genomskinliga expressröret till kungadömet Sprixie. Ett land som vid första anblick känns bekant med öknar, sjöar, savanner och snöiga vidder men som under ytan är genialiskt omväxlande.

Varje bana sätter sin prägel på äventyret. Det finns ständigt unika moment som sticker ut och som sticker spelglädjen i brand. Ena stunden anfaller hundratals kolsvarta fiender med kritvita ögon från en mörk avgrund och tvingar oss högre och högre upp på de snäva plattformarna. I nästa vandrar vi stillsamt omkring på en glittrande strand som döljer fem nycklar och andra hemligheter under sandbädden. Spökskeppet ackompanjeras av melankoliska toner, regnet öser ner och fartyget vajar illavarslande fram och tillbaka, vilket i sin tur påverkar plattformsskuttandet.