Om du stirrar ner i avgrunden tillräckligt länge kommer avgrunden till slut stirra tillbaka in i dig, sägs det. I Ron Gilberts tappning är avgrunden bokstavlig och antar formen av en levande grotta dit människor beger sig för att finna det de åtrår allra mest. Vägen ner är givetvis ingen rättfram strapats och de själar som vågar sig ner i djupet måste konfrontera sina allra mörkaste sidor innan de kan nå skatten som väntar på botten.

Likt ett underjordiskt Silent Hill agerar grottan som en moralisk hinderbana som tvingar sina besökare att ställas ansikte mot ansikte med de mörkaste vrårna av deras psyken. Och hur kan man bättre göra det än genom pussellösande och plattformsskuttande? Precis som med så många andra titlar som kan stoltsera med #Double Fines etikett är premissen i sig nog för att kittla intressekörtlarna. Tyvärr är det också, i likhet med merparten av företagets alster, ett spel som inte klarar av att leva upp till det lockande konceptets löften.

Gilberts typiska humor är givetvis närvarande.

Beredda att äntra grottan är sju karaktärer. Alla har sina egna motiv för att trotsa dess djup och beroende på vilka tre du väljer att leda ner i det okända så utformas ditt äventyr efter deras styrkor och personligheter. Under spelets gång rör du dig mellan ett antal nivåer varav vissa representerar de enskilda karaktärernas högsta önskan och vad de är beredda att göra för att få det de längtar efter.

Själva spelmekaniken är inte helt olik den i gamla goda The Lost Vikings där de tre karaktärerna måste samarbeta och utnyttja sina färdigheter för att kunna ta sig vidare. Eftersom spelet måste fungera med dussintals olika kombinationer är det sällan mer än en specifik specialförmåga som krävs åt gången vilket gör att man aldrig känner att den här gruppdynamiken används fullt ut. Med tanke på hur kort spelet är – drygt tre-fyra timmar om du är lika seg som jag – hade jag önskat att man vågat leka mer med olika krafter i finurliga kombinationer.

Rinse repeat

Pusseldesignen lämnar också en del att önska och med tanke att herr #Monkey Island himself, Ron Gilbert, designat hela konkarongen är det nästan oförlåtligt. Alldeles för många nivåer avklaras genom att man enbart hattar fram och tillbaka mellan två punkter i en labyrintlik bana. Hämta ett föremål på Punkt A, ta det till Punkt B, få ett nytt föremål som du tar tillbaka till Punkt A så att en dörr låses upp vid Punkt C, rinse repeat. Vissa sektioner, som den där du tvingas använda en tidsmaskin och besöker tre olika tidsåldrar, gör något intressant med konceptet men alldeles för ofta är designen slapp och oinspirerad. När spelet dessutom uppmuntrar att man spelar om det flera gånger så är det obarmhärtigt tradigt att lösa samma långdragna problem om och om igen.

Tim Burton gör ett inhopp som gästregissör. Typ.

För omspel är i princip ett måste. Som sagt kan enbart tre av sju karaktärer ta sig an grottan varje gång så om du vill uppleva allt The Cave har att erbjuda är det bara att dyka ner igen när din första grupp når vägs ände. Förvisso har alla en unik bana som oftast bjuder på något spännande men hälften av nivåerna är exakt likadana oavsett vilken kombination du spelar med, något som blir vansinnigt långrandigt att tvinga sig igenom en andra och tredje gång. Med en sådan kompakt längd borde man verkligen kunna kräva mer varierat innehåll.

Men hur är det då med storyn? Det är ju trots allt i berättandet och karaktärerna som Double Fines alster oftast skiner som starkast. De sju huvudrollerna är alla någon form av stereotyp – hillbilly, forskare, riddare och så vidare – vars önskningar ter sig ädla till en början men som alla snart visar sig ha betydligt mer själviska intentioner. Fast den enda riktiga personligheten tillhör grottan själv som med sin dova stämma guidar oss genom dess snåriga tunnlar. Efter årtusenden av lyckosökande besökare så vet den garanterat vartåt det barkar med våra hjältar och det är här den karaktäristiskt kvicka humorn blir påtaglig.

Vilken träffsäker metafor för onlinedejting!

Dock är det här ett inte ett helt oproblematiskt drag. Utan att spoila för mycket så finns det en hel del genuint mörka teman i #The Cave men den lättfotade presentationen känns inte som att den matchar innehållet. Detta leder till att tonen aldrig riktigt hittar balansen mellan humor och svärta, vilket gör att man aldrig riktigt kan ta händelserna på allvar och engagera sig. Det finns så mycket potential i konceptet men det räcker inte när alla karaktärer är fullständigt tomma och sensmoralen är så plumpt svartvit att den nästan är meningslös.

Jag ville verkligen älska The Cave och kanske är det därför jag ter mig en aning hård i mina omdömen. Sanningen är den att jag ändå drogs med tillräckligt för att spela igenom rubbet två gånger och har funderingar på en tredje omgång, så något fiasko är det sannerligen inte. Däremot är det en besvikelse från en legendar som borde kunna slå så mycket starkare.

Fotnot Recensionen avser pc-versionen. Spelet är även släppt till Playstation 3, Xbox 360, Wii U och Mac.