#Trials Evolution håller kontorspulsen konstant hög. Luncherna brukar avrundas med ett par supercross-race och efteråt blandas tre bittra förlorarmunnars mummel med syrliga spefullheter från vinnaren. Våra chefer har skickat blommor till #Redlynx som tack för att supercrossläget hade för få och för enkla banor, annars hade det sabbat vår produktivitet.
Ett nytt hot mot arbetsmoralen har uppenbarat sig. För blygsamma 40 kronor ger dlc-paketet #Origin of Pain tio nya supercross-skäl för oss att träna tajming och svärord under alldeles för långa lunchraster. Bland annat. Totalt ingår 36 banor, förlagda till den nya ön Paine Island (felstavas det inte Payne på finska...?) och med ett lass tidigare osedda hinder i arsenalen, bland annat en sorts portaler.
När Redlynx ger påhittigheten fritt spelrum blir banorna emellanåt helt fantastiska.
Nyheterna kommer förmodligen märkas mest i de användarskapade banorna (ja, editorn har fått tillskott av både ön och de nya delarna). Fordonsparken har utökats av en bmx-cykel som är extremt spattig om du är för stark på pedalerna, men som kan bli bra att ha i sekvenser som kräver snabba balansändringar. Cykeln är dock låst i den gamla solokampanjen, och i nya endast tillgänglig ibland. Den finns dock med i supercross-läget, men då den är både långsammare och spattigare än den stressiga 250-kubikaren blir den sistahandsvalet.
Fler och svårare supercross-banor är för min del Origin of Pains stora utropstecken. Men svårighetsgraden stiger bara marginellt; medium är det svåraste som bjuds, och det är medium av snällaste modell. Att svårare banor saknas kanske bygger på gameplay-testning, det är möjligt att spelläget pajar om det blir för svårt. Men det lyfter frågan varför spelformen inte utvecklas, förslagsvis med poängavdrag utifrån tid istället för bara baserat på missar och placering. Supercross må vara fantastiskt kul, men det är fortfarande gravt underutvecklat.
Realtidsteckning
För soloföraren väntar samma upplevelse som i originalet, med 20-talet banor jämnt fördelade från nybörjarnivå till tre hysteriska stjärtsmiskare som avslutning. Många banor följer mallen från Evolution: minutlånga medaljmål med kraftigt skiftande svårighetsgrad. På en av mediumbanorna får jag slita för silver, på nästa ramlar guldet in på första försöket. Annars ökar svårighetsgraden ungefär lika snabbt som i Evolution, och det är först på den sista hard-banan som det blir hårigt på allvar. Vissa partier blir fortfarande svåra av fel skäl. Redlynx verkar älska mörker lika mycket som jag avskyr det, de bäddar in banan i halvskumhet som gör hjulnedsättningen chansartad helt i onödan. Och den rörliga kameran får mig alltid att tappa den kritiska känslan för bågens balans.
Om den här ställningen håller i sig får killen till höger hämta sitt kaffe själv resten av veckan.
Den kreativa energi som präglade mästerverket #Trials HD visar sig då och då. Till exempel i en färgglad skapelse med stora rörliga bollar att balansera på (inspirerad av skillbanor i nämnda HD), eller den sista och urläckra extreme-banan, som tecknas i svartvitt i realtid. Spelar du med stress som motivation når du extreme-banorna på någon kort timme, medan guld- och platinumjägare får bra med speltid. Som den sista skillbanan där du får guld om du klättrar drygt 70 meter uppför ett berg som blir allt brantare ju högre du tar dig – ha tvål och vatten redo, munnen lär behöva tvättas.
Sett till innehåll och speltid ger Origin of Pain gott om nöje per lagd krona. Precis som Trials Evolution. Med så låg prislapp och så mycket spelglädje känns det aningen sniket att önska mer, men jag tycker fortfarande att Redlynx skulle ha gjort mer med det fantastiska supercross-läget; fler spelformer, svårare banor, nya bågar… Kanske kommer det i nästa dlc. Jag och kollegorna har hursomhelst inga problem att bränna arbetstid till dess.
