Efter att ha lämnat #World of Warcraft bara någon månad efter #Cataclysm släpptes, utbränd på Tol Barad-dailies, känns det underligt att logga in igen och hitta min rogue på exakt samma ställe som jag lämnade henne – flygande över Stormwind. Även om jag kanske inte ville erkänna det direkt så var det svårt att skaka av sig känslan av att vara hemma igen, på gott och på ont.

Det här är spelet jag och mina kompisar spenderade alldeles för mycket tid med för vad som känns som evigheter sedan, och nu är man här igen. Den här gången så klart för att #Mists of Pandaria, World of Warcrafts fjärde expansion, släppts.

I Pandaria trappas äntligen kriget mellan Horde och Alliance upp på riktigt.

Det är svårt att hålla sig från att recensera hela spelet på nytt och istället fokusera på vad som är nytt i expansionen. Jag har trots allt spelat flertalet mmo och expansioner sedan början på förra året, inte minst godbitar som #Rift och #The Secret World . Jämför man World of Warcraft med dem, eller med nyligen släppta #Guild Wars 2, känns #Blizzards gigant rätt steril. Mycket har hänt sedan 2004, helt klart, och exakt vad det är som gör att det inte känns lika spännande längre är svårt att kvantifiera och få ner i en text bara sådär.

Pandabjörnens folk

Med Mists of Pandaria har det gamla aprilskämtet pandarens äntligen fått liv i World of Warcraft som en spelbar ras. I jämförelse med tidigare expansioner som introducerat nya raser så finns det här bara en, och pandarens kan efter en kort session på den gigantiska sköldpaddan Shen-zin Sus skal välja om de ska ansluta sig till Horde eller Alliance. Pandarens är faktiskt, än så länge, det bästa med expansionen. De är stora, smått korpulenta och hur charmiga som helst. Jag hade gärna dragit några av de smått uttjatade #Kung Fu Panda-skämten här (något jag har gjort mig skyldig till tidigare), men de sätter sig lite i halsen när jag kommer på hur mycket jag gillar dem och deras startområde.

Småtjock, mysig och charmerande.

Mists of Pandaria kommer också med en ny klass – munken. Den är spelbar för de flesta av de redan existerande raserna och jag gillar den starkt. På vissa sätt påminner den om hur warriors i Rift fungerar, men har klart tagit inspiration från både rogues, druids och death knights – den använder sig av energy som rogues och katt-druider, men kan välja mellan att tanka, hela eller göra skada. I strid bygger man på sin “Chi”-mätare, som man sen använder sig av för sina specialattacker. Jag föredrar oftast närstridsklasser i mmo, så munken passar mig som hand i handske. Frågan är väl hur rolig den är i endgame, eller hur väl den tankar eller helar, men det återstår att se.

Problemet för pandarens är egentligen detsamma som för varje ny karaktär – så fort du lämnar det nya startområdet slängs du ut i samma gamla Azeroth som vi känner sedan tidigare. Har du redan levlat upp en karaktär efter Cataclysm finns det inte mycket nytt att hämta förrän du når level 85 och är redo för de nya områdena. Så fungerar det i mer eller mindre alla mmo som släpper en ny expansion, så det är absolut ingenting som är ett problem enbart för World of Warcraft. Det gör dock inte problemet mindre störigt.