Han gör som så många andra nuförtiden, Max Payne – sätter konsolerna främst. Men den här gången höll #Rockstar pc-folket på halster i bara två veckor. Anmärkningsvärt – sedan #GTA 3:s dagar mäts väntetiden som bäst i halvår, och som värst #i en evighet.
Kanske har Rockstar lärt sig av den buggiga och knäcksega #GTA IV-releasen, eller så känner de en plikt att ge sin nytolkning av #Remedys dysterkvist den tekniska behandling han förtjänar. I mångt och mycket gör de ett utmärkt jobb – #Max Payne 3 med mus och tangentbord känns långt mer Max Payne än den konsolversion jag just spelat igenom och som vi recenserade för ett par veckor sedan.
Max har sneglat på FZ-redaktionens skäggmode.
Det är förstås samma berättelse om en gravt nersupen och pillerknaprande Max. Han har flytt USA:s västkust och tjänar sitt uppehälle som livvakt åt de rika och vackra i ett São Paolo fyllt av yta, flärd, lyx, champagne, vapen, aggressioner, skit och bottenlös misär.
En annan sida av Max Payne
Även om Max Payne 3 fungerar väl med handkontroll (som det givetvis finns stöd för också i pc-versionen) stympas upplevelsen något av styrspakarnas snålare precision. I stressade situationer blir en välfylld bullet time-mätare för Max vad bankakuter är för europeiska statsfinanser. För extra levnadsglada finns flera nivåer av sikthjälp att tillgå.
Men med mus som styrdon blir dylikt överflödigt – det är inte bara enklare att överleva, du får tid och liv över för att sätta flera avrättningar i rad. Max Payne style, du vet. Och kontrollen ligger nära #tvåans, komplett med viss tröghet vid vändningar och söndersliten rytm när tiden saktar in och drar igång. Skillnaden ligger främst i cover-funktionen, som med klasar av samtidigt anfallande fiender tvingar trean att bli mer av en smygskjutare.
Den där fyrkantiga köttbiten på bänken är i själva verket ett foto av Max efter att han fått rejält med stryk i det första spelet. Han var kantigare då.
Den gamla snabbspara-funktionen har däremot pensionerats och i praktiken får du därför bara en chans per skurkgrupp att excellera. Vilket är synd, en del av tjusningen med slomo-funktionerna ligger i rensa rummet så estetiskt tilltalande att man belönar sig själv med toppbetyg när man landar bland de nytillträdda liken. Ska du göra om dina bravader får du börja om från den senaste autospar-punkten, något som ibland kan ta åtskilliga minuter och därför inte lockar nämnvärt. Det här med för glesa sparpunkter känns lite som ett typiskt Rockstar-problem, även om det inte är i närheten av lika frustrerande som i GTA IV. Muskontrollen gör svårighetsgraden aningen för enkel på hard-nivån, vilket är den högsta av tre vid första genomspelningen. Trösten ligger i två svårare nivåer när storyn klarats av på hard.
Max Payne 3 med alla visuella reglage bända till maxläge kräver sin maskin. Vårt testsystem (Intel Core I7-2600K, Radeon HD 7970 med 3 GB grafikminne och 8 GB internminne) skyfflar ut ungefär 20 bilder per sekund med allt på max i upplösningen 1920 x 1080. En pina, men med sänkt upplösning och något enstaka reglage nedskruvat sticker bilduppdateringsfrekvensen snabbt iväg till behagliga nivåer utan större avkall på utseendet. Något #Crysis är spelet knappast, det är mest mimik och animationer som imponerar.
En av många dramaturgiska bergochdalbanor.
Det är med lika delar glädje och lättnad jag konstaterar att Rockstar gör en Windows-version av Max Payne 3 som faktiskt känns Max Payne. Det mest irriterande jag stött på är inloggningskravet för Rockstar Games Social Club, medan det strålande berättandet lindrar plågan av att någon tycks slå på en aggressionsströmbrytare hos motståndarna när jag kommer tillräckligt nära.
Remedys ande svävar hela tiden i bakgrunden, och det gör att Max Payne 3 lika mycket är en ypperligt berättad story om nattsvart självömkan som en odyssé av slabbigt, vackert övervåld.
