Det här är inte din pappas flygsimulator. Faktum är att jag är tveksam till att kalla #Microsoft Flight flygsimulator över huvud taget. Visst, det är ett spel som är helt centrerat kring flygning och flygplan, men det saknar några av de saker som den hårdaste kärnan fans kommit att förvänta sig med åren. Du kan inte installera tredjeparts-tillbehör som flygplan, terräng eller liknande. Du kan inte flyga över hela världen. Kontrollerna och flygkänslan finns där, men detaljerna, instrumenteringen och omgivningen är alla kraftigt stympade om man jämför det med #Microsofts numera nedlagda Flight Simulator-serie.

Det är exakt det jag inte tycker att man ska göra. Jag äger, till min plånboks stora sorg, en flygspak med gasreglage och roderpedaler. Jag har en TrackIR-sensor ovanpå skärmen så att jag kan klämma fast IR-lampor på headsetet och på så sätt bokstavligt talat använda huvudet för att se mig omkring i spel. Särskilt det sistnämnda är ovärdeligt i flygspel där man måste hålla fiender, hinder och landningsbanor i sikte om man ska kunna träffa, undvika att träffa och komma fram till dem, i den ordningen.

Gratisinnehållet – en ö och ett flygplan – är bra, men tilläggen dyra.

I MS Flight är allt detta meningslöst. Spelet är visserligen rätt bra på att detektera vad du har anslutet till datorn och ställa in kontrollerna efter det, men stödet för joysticks med mängder av knappar, pedaler och grejor är lite slumpartat. Vissa grejor funkar, vissa inte alls. Du kan till exempel inte använda en analog knapp att bromsa med, då händer bara ingenting. Väldigt opraktiskt i flygplan med sporrhjul, som gärna står på nosen om man applicerar full broms direkt, men det måste du göra i Flight. Det finns en inställning som mjuka upp bromsandet en smula i menyerna, men då rullar du bara av banan istället.

Hårt utan hårdvara

TrackIR eller andra liknande lösningar funkar inte heller. Du måste använda musen (opraktiskt) eller tangenterna (också opraktiskt) för att se dig omkring när du flyger. Den lösning jag till slut kom fram till var att använda min Xbox-handkontroll, som efter ett par minuter i inställningarna faktiskt funkar utmärkt att flyga med, och dessutom låter mig vrida huvudet med analogspaken – förhoppningsvis kommer Microsoft att lägga till stöd för mer hårdvara i framtiden, särskilt då TrackIR, men redan nu går det faktiskt att leva med.

Att handkontrollen är bäst till Flight antyder väl vad det är frågan om. Ett flygspel. Jag har länge efterlyst ett spel där man flyger omkring och faktiskt gör saker, inte bara flyger omkring på måfå. Och här har vi det nu; du kan leta gömda punkter (så kallade aerocaches), utföra uppdrag, ta små snabba jobb eller testa olika svåra utmaningar. Du måste dock lita på spelets HUD för att hitta dit du ska, eftersom instrumentuppsättningen är märkligt stympad – varken radio eller navigationsinstrument fungerar, bortsett från en helt oanvändbar moving map-skärm i ett av planen.

Det är inte helt lätt att landa på små pölar och floder.

Särskilt landningsutmaningarna är både roliga och förbannat knepiga. Och om du vill kan du göra allt det här med kompisar: multiplayerläget använder Live och låter dig antingen bjuda in upp till sju kompisar att flyga med, eller bara slumpmässigt flyga med andra som är online. Det funkar, men bristen på flygledning och framför allt på multiplayeruppdrag, gör att den funktionen inte är särskilt viktig i dagsläget.

Allt detta ger dig erfarenhetspoäng och när du levlar upp får du tillgång till fler målningsalternativ till dina flygplan. Dock inget annat, vilket är lite märkligt, men som förmodligen förklaras bäst med spelets betalningsmodell.

Gratis är dyrt

Microsoft Flight är ”gratis.” Det vill säga inte alls gratis. Om du laddar ner spelet får du en av Hawaii-öarna och ett sjöflygplan. Loggar du in på Live också så får du en dubbeldäckare (Boeing Stearman – skitkul att flyga!). Det är allt. Vill du ha mer än så måste du plocka fram plånboken, och det är inte billigt. Resten av Hawaii kostar runt 135 spänn, men då ingår förstås ett alldeles fantastiskt plan (en Vans RV-6A) att flyga omkring med. En Maule Orion (en bushkärra som kan landa nästan varsomhelst) kostar också kring 135 kronor och budgetplanet P-51 Mustang (som saknar cockpit och inte känns något vidare) kostar 55 kr. Det är inga jättepriser, men om man räknar ihop allting kostar spelet i nuvarande skick alltså 325 kr, och framtida tillägg lär kosta mer.

Na Pali-kusten är minst sagt dramatisk – perfekt för lite sightseeing och areocache-jakt.

Sammantaget är MS Flight ändå ett bra spel. Det är ingen seriös simulator, men grafiskt är det fantastiskt (soluppgången över bergen när man ligger på kort final till en liten grusplätt någonstans vid kusten är otroligt vacker) och flygkänslan är utmärkt. Det är också svårt att sluta leta aerocaches och flyga uppdrag. Det som gör mig upprörd är det dåliga hårdvarustödet och prissättningen, som riskerar att bli förbannat dyr om du vill ha ett par plan till. Det här är inte Flight Sim 11 och det är inte heller avsett att vara det. Microsoft Flight är ren flygunderhållning, och som sådan lyckas det faktiskt riktigt bra.