Trine 2

Jag är inte någon stor fantast av fantasyspel överlag. Speciellt inte de som innehåller inslag av västvärldens medeltid. Jag har svårt att engageras med riddare och kungar och irriteras över att de heroiska inslagen oftast är helt förbehållna de manliga karaktärerna. Dessutom har jag svårt att motivera mig till att plöja genom horder av goblins och drakar för att rädda ett kungadöme.

#Trine 2 har en stor del av ovanstående beståndsdelar. Ändå är det väldigt annorlunda. Finska skaparna #Frozenbyte har gjort ett traditionellt fantasyspel. Men med en diskret och enkel story som lämnar stor plats åt massa ren spelglädje. Pusselälskare – detta är verkligen något för er.

Precis som ettan är Trine 2 ett sidscrollande äventyrsplattformsspel med klar tyngdpunkt på pussel och samarbete. Det är genom att använda spelets tre karaktärer och deras olika egenskaper som spelaren tar sig framåt. Tjuven Zoya har pilbåge, rep att svinga sig i, snabbhet och smidighet. Riddaren Pontius har vapen och styrka och trollkarlen Amadeus magi. Arbetsfördelningen de tre emellan är demokratiskt fördelad genom spelet. Jag använde dem i alla fall nästan lika mycket möjligen Amadeus något mer. Hans förmåga att trolla fram och flytta föremål räddade mig flera gånger ur pusselknipor och från raseriutbrott.

För det är inte direkt några simpla utmaningar man ställs inför. Det krävs en hel del tankeverksamhet och tålamod för att klura ut hur man ska ta sig vidare i spelet. Till de roligare inslagen hör de där gigantiska djur är inblandade. Som när man ska locka bort en enorm snigel som blockerar en ingång eller få en groda att sträcka ut tungan så den kan användas som bro. Till de tråkigare hör att flytta åtskilliga portaler till exakt rätt ställe.

Spelaren kan få tips om hur pusslen ska lösas och det finns oftast flera olika sätt att göra det på. Att metoderna inte är ristade i sten är ett sympatiskt drag som öppnar för olika slags kreativitet. Men ibland upplever jag ändå att vissa inslag återkommer för ofta och att några lösningar är aningen långsökta.

Fantastiska miljöer att fastna i

Trine 2 är inget spel man kör igenom på en timme. Utöver pussel kämpar man också mot fiender och med sin tajming. Oftast det senare. Trots enkel, exakt och följsam styrning är det svårt att ta sig framåt på trasiga avsatser, genom giftig gas eller ovanpå lättsmällda bubblor. Det är lätt att dö, missarna ligger nära till hands. Men det finns många ställen där en förlorad karaktär kan återupplivas och där man kan spara, så det blir aldrig långa, tråkiga omspelningar.

Att spelet kan ta tid är i det här fallet inte heller något negativt. Främst för att det är ett privilegium att befinna sig i den fantasivärld som Frozenbyte har byggt upp. Gillade man ettans utseende kommer man att älska tvåans detaljrikedom, strålande färger och välgjorda, snygga animationer. Ackompanjerad av Ari Pulkkinens stiltypiska toner och instrumentering rör sig spelaren genom bland annat skogar och träsk och stöter på imponerande växter och djur. Ibland buggar det till lite, som när en karaktär plötsligt kan ta sig igenom solitt trä. Men varför bry sig om sådana detaljer när allt annat är så fint och välgjort att man vill printa ut och rama in det.

Det är miljöerna som lyfter Trine 2 från en stark trea till en fyra i betyg. Det, och möjligheten att dela upplevelsen med upp till tre personer i lokalt eller online co-op. Tyvärr har inställningarna till det lokala flerspelarläget gömts bra i menyn, vilket inte är så användarvänligt. Men får man det att funka så tillförs ytterligare en dimension av samarbete och kreativitet till spelet. Och det är just bra saker som samverkan och uppfinningsrikedom – inte riddare, kungar eller goblins – som bäst berättar Trine 2:s historia.