Inlägg av Gubbgamern

Inlägg som Gubbgamern har skrivit i forumet

Overgame - När det bara är kul men inte så roligt

Det här är så hemskt typiskt mig. Himla, himla typiskt mig. Att fastna för ett spel som beskriver sig själv som ett “bryta-fjärde-väggen”-spel med metahumor och tvära kast I händelseutvecklingen. Det behövs liksom inte mer av baksidan på en box (eller som I det här fallet, den inledande synopsis på en Itch-sida) för att jag ska bli omedelbart intresserad. Lägg därtill en ordvits (ja, det tog en stund även för mig att förstå spelets inneboende mening och att de svängt om på orden “Game over”) så är jag givetvis helt fast.

Det är synd att resten inte är så roligt bara.

Erotiska röster till ljuva pixlar
Overgame kan bäst beskrivas som ett spel som inte bara är ett spel, utan flera sorters spel. Utvecklaren Overboy (som vunnits flera Game Jams, till exempel med hyllade Overcursed) har här tagit ett steg längre och bestämt sig för att göra ett spel där du är betatestaren. Du hoppar in i vad som lämpligast kan beskrivas som ett laboratorium där du introduceras för fyra lustiga, men sköna, karaktärer. Det visar sig snart att dessa gestalter är Overgames skapare och att de vill använda sina designdokument på dig för att tillsammans skapa det ultimata spelet. För att göra det ställs du som spelare inför flera val (är du till exempel en Achiever eller en Explorer?) som sedan skräddarsyr din upplevelse.

Spelet är inledningsvis kul på ett sådant där underfundigt sätt som jag har svårt att värja mig för. Av förklarliga skäl vill jag inte beskriva för mycket vad som sker, men en inledande sekvens är att du som spelare skall skriva in ditt namn. Sagt och gjort skriver du in ditt namn, bara för att spelskaparna skall ifrågasätta om du skrivit rätt och be dig skriva in “rätt” namn. Även om du skriver in samma namn igen kommer en prompt att uppenbara sig där de tydligt struntar I vad du skrivit in och svarar att “okej, du får väl heta Player One, då”.

Det är uppkäftigt, kul och tillspetsat och det blir inte sämre av spelet är fint att titta på. Det är undersköna pixlar som dessutom är formgivna på karaktäristiska sätt. De fyra spelskaparna har exempelvis kostymer och ger en slags “Man in Black”-känsla medan många av spelets fiender har ansiktsuttryck som både får mig att flabba och småflina I fåtöljen. Även musiken är bitvis riktigt trevlig, med ett tuggande tungt soundtrack som fyller ut hörlurarna. Till och med rösterna på spelskaparna är charmigt skönt tillagda, de har en djuphet i sig som får mig att känna att Barry White har parat sig med en AI.

Men ungefär där slutar det som är kul med Overgame.

När kul inte längre är skoj
Efter de inledande skrattsalvorna har lagt sig så visar det sig snabbt att Overgame inte är så mycket mer än ett bokstavligt skämt. Kontrollen är förvisso enkel (du använder endast din datormus), men I ett spel som mellan varven kräver mängder av precision (mer än du kan ana inledningsvis) känns valet av lösning minst sagt tveksam. Det hade kunnat korrigeras med att skruva ner svårighetsgraden, men istället är den mellan med ojämna mellanrum krävande, vilket mest kan tillskrivas avsaknaden av en handkontroll alternativt tangentbordsinput.

Om vi bortser det kontrollmässiga missödet så visar det sig snabbt att Overgame är en titel utan substans. Det är utan tvekan ett kul spel, men roligt att spela är det knappast. Det blir smärtsamt tydligt att det inte räcker att bygga ett spel på ett skämt, du måste ha mer att binda upp det kring för att inte helt tappa suget. Du kommer skratta många gånger, men också känna dig lite smutsig efteråt.

Det är lite som att ha trycktiI sig fem ostburgare från McDonald´s – Givetvis gott för stunden, men efteråt ångrar du dig och känner att du borde ätit något med mer näring.

FOTNOT: Overgame är kostnadsfritt och går att spela direkt i din webbläsare på https://overboy.itch.io/overgame

Overgame
2
Tveksamt
+
Inledningsvis hysteriskt kul
+
Sköna röstskådisar och fina pixlar
-
Saknar substans
-
Du har noll kontroll
Det här betyder betygen på FZ

Imorgon kör jag uppesittarkväll på Twitch!

Ni som inte har en bingolott behöver ej misströsta, det enda som behövs är julkänsla, gott humör och en internetanslutning.

Vad som bjuds i programmet:

Ljuständning
FILM: Mario & hans vänner

Julgransmys och julklappar
Rimstuga (skicka in vad du vill ha rim på!)
Film #2: Kevin kommer på besök

Gubbgamern pratar om sin bakgrund som spelare och minnen förknippade till julen
Film #3: Link räddar dagen!

Bibelläsning (från Super PLAY)
Ranking (hemlig lista)
Film #4: Mario och hans vänner säger hej då

Avslutning?
Tack och God jul!

Allting kör i gång kl 18 imorgon fredagen den 23 december på Twitch:
https://www.twitch.tv/gubbgamern

För tidigare streams, här är Youtube-kanalen:
https://www.youtube.com/channel/UCSbb0a36jYiDF6Agaez7ezg

Discord, om ni vill snacka med mig direkt:
https://discord.gg/qEEs66FbFH

God afton!

Efter lite lägenhetsflytt, inskolningar och mastodontinlämningar på jobbet försöker jag sakta men säkert ta mig tillbaka för att strömma igen.

Den här gången med Pikmin till Gamecube. Ett spel som jag småklämt lite på men aldrig tagit mig i genom. Det lilla jag körde då var lovande, så ska bli spännande att se om det fortsätter i samma anda.

Kom gärna in och berätta varför Nintendo Gamecube är Nintendos sista RIKTIGA spelkonsol i chatten!

För tidigare streams, här är Youtube-kanalen:
https://www.youtube.com/channel/UCSbb0a36jYiDF6Agaez7ezg

Kör igång typ nu:
https://www.twitch.tv/gubbgamern

Discord, om ni vill snacka med mig direkt:
https://discord.gg/qEEs66FbFH

Efter en sittning i tisdags och lite avkopplande spelande igår är jag faktiskt redan framme vid sista banan av Super Castlevania IV. Kommer jag klara spelet ikväll? Och vad blir det sen? Monkey Island eller mer Castlevania?

Kör igång runt kl 20:30:
https://www.twitch.tv/gubbgamern

För tidigare streams, här är Youtube-kanalen:
https://www.youtube.com/channel/UCSbb0a36jYiDF6Agaez7ezg

Discord, om ni vill snacka med mig direkt:
https://discord.gg/qEEs66FbFH

Efter en längre tids uppehåll är hösten här och jag med den! Vad passar då bättre än att spela Castlevania?
Min favorit i serien, men frågan är om det håller?

Kör igång typ nu:
https://www.twitch.tv/gubbgamern

För tidigare streams, här är Youtube-kanalen:
https://www.youtube.com/channel/UCSbb0a36jYiDF6Agaez7ezg

Discord, om ni vill snacka med mig direkt:
https://discord.gg/qEEs66FbFH

Eftersom jag är för medelålders för att orka göra en snygg splash-bild så säger jag att jag kör igång att streama lite Resident Evil: Director´s Cut (PS1) på Twitch om en stund :ghost:

Kör igång typ nu:
https://www.twitch.tv/gubbgamern

För tidigare streams, här är Youtube-kanalen:
https://www.youtube.com/channel/UCSbb0a36jYiDF6Agaez7ezg

Discord, om ni vill snacka med mig direkt:
https://discord.gg/qEEs66FbFH

Skrivet av Soulless:

Krävs ju både höger och vänster spak för att ta sig någonstans, en symbios som verkar rätt relevant för samhället också!

Absolut, bara ett tafatt Göteborgsförsök att vara lite rolig

Skrivet av maq777:

Om han tackar ja. Vilka frågor ska jag ställa? Kom med förslag!

"Utifrån din roll som vänsterpolitiker, hur märkligt känns det att orientera sig i en spelvärld med hjälp av den högra analogspaken?"

Skrivet av Daniel Sjöholm:

Tack för fin recension!

Tacos!

Skrivet av alex_ceci:

Välskriven trevlig recension.

Har en podd som heter Spelcirkeln och vi poddade om det här spelet i typ december. Vi tyckte, till skillnad från dig, att ett av spelets bästa designval var just att skippa en minikarta full med pluppar. Man blev liksom tvungen att istället uppleva spelvärlden och stundtals gå vilse i den. Det är så många spel där det känns som att ögonen vilar på minikartan över halva speltiden. Rätt sugigt när man tänker efter.

Kan btw tipsa om att musiken finns på Spotify. Perfekt att lyssna på medan man gör brunch på en lördag.

Ha en bra, ledig och händelselös sommar nu

Jag tror mycket av det som gör avsaknaden av karta jobbig är det jag skriver i slutet - Att jag "stressar". Så jag förstår ju vad spelet vill göra och inser att det är min egen brist...

Tack och ha det fint!

Jag tar en kortare paus från Terranigma och bränner i genom lite kortare spel, ett sådant som är högaktuellt. Obi-Wan-serien har precis släppts på Disney +, så vad passar då bättre än att spela den sanna Jedi-riddarens enda (?) solospel? Tar mig i genom Star Wars Episode 1: Obi-Wan´s Adventures till Game Boy Color, som tydligen skall vara både mediokert och relativt svårt.

Om det är det? Jag tänker inte Jedi i första taget...

För tidigare streams, här är Youtube-kanalen:
https://www.youtube.com/channel/UCSbb0a36jYiDF6Agaez7ezg

Kör igång typ nu:
https://www.twitch.tv/gubbgamern

Discord, om ni vill snacka med mig direkt:
https://discord.gg/qEEs66FbFH

Efter flera veckors paus fortsätter jag trilogi-spelandet gällande Quintet-serien, nu med den avslutande delen - Terranigma!

Förhoppningsvis kan jag få med mig en gäst vad det lider, men till att börja med mjukisbadar jag själv i detta äventyr.

För tidigare streams, här är Youtube-kanalen:
https://www.youtube.com/channel/UCSbb0a36jYiDF6Agaez7ezg

Kör igång typ nu:
https://www.twitch.tv/gubbgamern

Discord, om ni vill snacka med mig direkt:
https://discord.gg/qEEs66FbFH

Måste säga att jag var EXTREMT motstridigt till att starta upp avsnittet med Gabriel Knight, men blev duktigt motbevisad. Lite ballt att ni lyckas få mig sugen att spela ett spel som på pappret låter "så inte min smak".

Ska kolla upp och kanske spela med en FAQ som ni säger bara för att få uppleva det

Nu är det dags att ta sig an ett lite nyare spel i en serie som jag anser är lite av en "dold pärla". Kirby har alltid stått i skuggan av Mario och Zelda, ofta helt oförtjänt. Det finns många bra spel med Kirby i huvudrollen och även om mina förväntningar till Kirby and The Forgotten Land till Switch är av det lite svalare slaget efter att ha spelat demoversionen är jag övertygad om att jag kommer att få en trevlig stund.

Vill du också ha en trevlig lördageftermiddag?
Häng då gärna på!

För tidigare streams, här är Youtube-kanalen:
https://www.youtube.com/channel/UCSbb0a36jYiDF6Agaez7ezg

Kör igång typ nu:
https://www.twitch.tv/gubbgamern

Discord, om ni vill snacka med mig direkt:
https://discord.gg/qEEs66FbFH

Rent tekniskt inte jag som gjort alla ägg, men lillkillen ville visa sina

Det är Link, Kirby och Mario, varav jag målat Kirby.

Lillkillen vill nog ha musmattan, medan jag nöjer mig med storlek M på huvisen

Egentligen skulle jag jobbat lite ikväll, men blivit lack på allt ÄGGSTRA-arbete så nu blir det istället äggröra påsken till ära!

Tar mig an Alfred Chicken till Super Nintendo. Ett barndomsspel som jag inte spelat på en bra bit över 20 år. Vill minnas att det var ganska svårt och inte jättekul, men rent tematiskt passar det in i högtiden så det får duga.

För tidigare streams, här är Youtube-kanalen:
https://www.youtube.com/channel/UCSbb0a36jYiDF6Agaez7ezg

Kör igång typ nu:
https://www.twitch.tv/gubbgamern

Discord, om ni vill snacka med mig direkt:
https://discord.gg/qEEs66FbFH

Jättekul att ni ÄNTLIGEN tog upp mitt absoluta favoritspel - Super Metroid

En kul detalj är att spelets titel kanske (eller kanske inte) antyder på superlativet "super". Många NES-klassiker fick ju "Super" framför sig, men det många missat är ju att Metroiden i slutet är rätt... Stor.

Därav Super.

Soul Blazer avklarat, ett spel som var BETYDLIGT bättre än jag trodde. Riktigt vasst för att vara så pass gammalt.

Nu över till ett spel jag faktiskt spelat en del i min ungdom, Illusion of Time (eller Illusion of Gaia som det heter i Nordamerika). Del två i samma serie och med tanke på hur bra Soul Blazer var så vädrar jag kvällsluft...

För tidigare streams, här är Youtube-kanalen:
https://www.youtube.com/channel/UCSbb0a36jYiDF6Agaez7ezg

Kör igång typ nu:
https://www.twitch.tv/gubbgamern

Discord, om ni vill snacka med mig direkt:
https://discord.gg/qEEs66FbFH

Spelvärldens svar på Erik Niva, finns du?

Precis som många andra har även jag fått frågan "Vad vill du bli när du blir stor?". Det är en universell fråga, något som alla i vår del av världen (i andra delar har de inte alltid lyxen att få välja sin framtidsbana) har att förhålla sig till. Det är en undran som innehåller lika delar potential som farhågor - Kommer det verkligen att bli något av dig till sist, lille vän?

Det finns givetvis rent mentalt besvärliga snår att prata om när det gäller den här frågeställning (måste alla verkligen BLI något eller bara VARA?), men det är en diskussion vi lämnar åt ett annat tillfälle.

Mitt första drömyrke var en kombinerad tjänst. Kanske hade jag redan då en närmast synsk hållning till framtidens gigekonomi, men som liten knådd ville jag å ena sidan vara en sockerbagare och å andra sidan en superhjälte. Idén var att jag skulle rädda mina vänner och familj från all världens olycka och sedan trösta dem med bullar. Fin tanke, men om möjligt mindre realistiskt än att bli rockstjärna.

Därefter avlöste de olika drömjobben varandra. En dag ville jag bli sportkommentator, nästa studiomusiker. En annan vecka fotbollstränare, en tredje en framgångsrik säljare. Mitt bland alla dessa kom skrivandet, eller berättandet som det egentligen var tal om. När jag var fem år gammal kunde jag inte skriva, men jag hade vad många vuxna kallade för "en livlig fantasi". Jag hade lätt för att skapa egna världar att träda in, platser som jag kunde forma efter eget tycke och smak så som de passade mig. I början var det att rita mina sagor, när inte det räckte fick min lågstadiefröken äran att skriva ner vad jag hade att berätta likt en diktamen eftersom jag ville spara mina bedrifter inför framtida generationer.

Där och då såddes ett frö att göra något av skrivandet. Många trodde att författare var min grej och även om jag skrivit en del bokmanus har jag aldrig blivit publicerad. Kanske har det också varit lika bra. Av någon mystifik anledning har jag aldrig varit en bokmal. Missförstå mig rätt, jag har alltid tyckte om att skapa egna berättelser, det har varit en egenskap som kommit naturligt för mig. Men att läsa romaner och ta in en handling på det sättet har sällan tilltalat mig.

Med åren har jag insett att jag egentligen inte är en berättare i ordets rätta bemärkelse. Det är inte en saga om karaktärer, världar och hjältedåd jag är intresserad av. Dessa finns det miljontals av och följer för det mesta samma typ av dramaturgiska modell. Det som snarare fångat mig är berättelser om idéer. Texter som beskriver något abstrakt, men som med hjälp av orden kan göra det begripligt. Det är antagligen därför jag idag sällan spelar storytunga spel - Jag är helt enkelt inte särdeles förtjust i spel som hänger för mycket på sin dialog. När jag spelar vill jag spela, inte titta på när andra talar.

I mina låg- och mellanstadieår köpte jag mellan varven Nintendomagasinet, på den tiden i princip min enda källa till spelnyheter. Då tänkte jag inte så mycket på det här frågorna. Jag var mest förtjust i att sitta på mitt rum med ett glas saft och bläddra från sida till sida. Mest studerade jag bilderna, men när jag väl kunde börja läsa detaljstuderade jag även dessa alster. På något vis var jag otroligt fascinerad i tidningen som format. Till skillnad från böcker så handlade tidningar om att ha något lite mer lättsmält, men ändå med substans. Du hade färre tecken till ditt förfogande för att komma fram till en slutsats. Istället för 300 sidor hade du 3-4 stycken på sin absoluta höjd. Det medförde att skribenten, för att bli ihågkommen, behövde vara kärnfull, tydlig men samtidigt personlig och vass. Det var det förstås få som klarade, men de som gjorde blev också några av mina första hjältar.

När jag kom upp i tonåren blev spel allt mer viktigt. Givetvis tjejer också, men utan att direkt överdriva hade mina framgångar på den fronten inte blomstrat nämnvärt. Det skulle bli bättring på det senare, men då var spel på många sätt och vis mitt liv. Mina kompisar spelade, jag spelade, min familj spelade. Jag läste spelnyheter på nätet, diskuterade på forum (alla hade fel) och glodde på korniga QuickTime-filmer av framtida stortitlar.

Men framförallt började jag regelbundet att köpa Super Play.

Att prenumerera var det förstås inte tal om. De pengarna hade jag inte så det fick bli de dyrare lösnumrena, men det gjorde detsamma. Det blev i det närmaste en ritual att gå ner till snabbköp, se på omslaget, ta med mig en Festis och ägna helgen åt att läsa hela Super Play. För jag läste verkligen allt, från pärm till pärm. Även om spel och konsoler jag inte ägde eller ens funderade på att införskaffa. Antagligen hade det att göra med en inbyggd snålhet, att jag ville ha "bang for buck" gällande de pengar jag betalat, men också för att lära mig mer saker om det som hade kommit att bli en livsstil.

Det var också här jag fick stifta bekantskap med tidningens skribenter. Tobias Bjarneby, Daniel Grigorov, Lovisa Lundström, Victor Sjöström för att nämna några. Alla hade sin unika skrivstil, jag kunde läsa ett stycke utan att kolla på bylinen och direkt greppa vem som hade skrivit texten i fråga (var det svulstigt var det ofta Bjarneby, var det putslustigt alltid Sjöström). Jag blev inspirerad av dessa idoler och började att skriva själv. Först i ett eget block, sedan med egna hemsidor (långt innan bloggar fanns) och sedan på diverse spelsajter runt om på nätet. Jag kan ärligt säga att jag inte läste en enda bok under hela högstadiet, men samtidigt excellerade mitt skrivande till oanade höjder för att jag knarkade Super Play på Grönbacka 66. Det var obegripligt för min svenskalärare hur det hade gått till, men jag gjorde allt för att efterlikna mina förebilder så mycket som möjligt. Jag läste inget annat, bara Super Play.

Med tiden kom det förstås andra speltidningar in i hemmet. Farsan gav mig en prenumeration på PC Gamer (trots att datorn jag hade på sin höjd kunde spela Monkey Island 2), ibland köpte jag den något mindre seriösa tidningen Gamepro så länge den fanns på butikshyllorna. Men givetvis alltid också Super Play. Både för att förkovra mig och inspireras. Av samma anledning som jag utan omsvep kan skriva under på att 90 % av min engelska har jag lärt mig från att spela TV-spel har jag lärt mig samma mängd av mitt skrivande genom att lusläsa varje rad i Super Play.

Detta var också en fantastisk tid för svensk speljournalistik i stort.

Självklart var det juvenilt på sina ställen, men det fanns många vassa pennor med egna språk, både i tidningsformat och på nätet. Det poppade upp nya spelsajter varje dag med idel smarta tänkare. Gamecore, Kong, Level 7, Kraid... Listan kan göras hur lång som helst, men gemensamt för dem alla var att de hade skickliga skribenter som ville skriva om spel. Och ärligt talat tror jag också att det var i den ordningen det kom för de flesta. Att de ville få ur sig något, att skriva. Att det blev just spel var mer en konsekvens av detta än tvärtom.

Men sedan hände något.

För mig blev början på slutet när sista numret av Super Play kom. Ni vet, det med det rosa omslaget. Någonstans var det givet också. Spelsverige var inte tillräckligt stort med så många tidningar, speciellt inte i takt med att bredband blev allt mer utbrett och de flesta kunde få tag på sina spelnyheter någon annanstans utan att behöva betala för det. Tidningsbranschen som helhet har råkat ut för samma dilemma, men där de stora jättarna har börjat hitta betalmetoder som gör att folk faktiskt är villiga att pröjsa för att få innehåll kan inte samma utveckling sägas gälla inom spelbranschen.

Idag ser det mörkare ut än någonsin gällande svensk speljournalistik.

När PC Gamer lades ner försvann den allra sista speltidningen från den svenska marknaden. Vill du läsa om spel i en tidning får du gå in på Pressbyrån och köpa dig engelska alster, men även om de är trevliga och proffsiga så saknar de kopplingen till vårt avlånga land. Det är lite som att försöka översätta Bruce Springsteen till en svensk kontext, även om vi förstår hans vurm för patriotism, fina bilar och "Glory Days" så finns det inga direkta motsvarigheter för oss i Sverige. Samma sak gäller också språket, även om jag kan läsa engelska så försvinner en nyans när den som skriver har ett annat modersmål än jag själv. Det kan aldrig bli riktigt samma sak att läsa en engelsk text och översätta det till svenska tankar. Någonting går alltid förlorat på vägen.

Detta betyder givetvis inte att det inte finns svensk spelbevakning idag, för det gör det i massor. Det finns tusentals med spelstreamers, poddare och videokreatörer på ett sätt som är smått hisnande. Men ytterst få som faktiskt fortfarande skriver och använder pennan som ett digitalt svärd för att yttra sin åsikt, tanke eller idé. Återigen finns det förstås undantag, inte minst här på FZ men även på sajter som Svampriket, Gamereactor och Player One (där jag även själv skrivit). Men för det mesta rör det sig om antingen nyhetsnotiser, länkande till trailers eller recensioner. Ibland en och annan kortare krönika, men ytterst få är de till antalet.

Vad hände med de stora spelskribenterna? De som vågade ta ut svängarna, som vill utveckla sitt språk och faktiskt skriva om intressanta ämnen? De som vill ta svenskt spelskrivande till nästa nivå och inte bara skriva om AAA-titlar?

Känslan jag ofta får är att det blir ett eko, att vi skriver det som våra amerikanska motsvarigheter redan gör. Det hyllas kring de spelen där det förväntas hyllas, dissas kring de titlar där det förväntas kastas skit. Jag letar med ljus och lykta efter de där skribenterna med ett eget formspråk, de som du kan urskilja genom ett stycke och som kommer med intressanta, annorlunda och givande inspel. Min upplevelse är att det är ett snällt klimat där många passar sig för att skriva för hårt i rädsla av att stöta sig med tillverkare, vilket på många sätt och vis är en bättre sak än alternativet - Att vi helt enkelt har ett så pass grunt spelskribenthabitat att det saknas pennor med vassa tankar.

Jag är inte ute efter att provocera här (eller förväntar mig att skribenter ska provocera för att provocera).

Självklart ska de få spelskribenter som faktiskt skriver på svenska skriva precis om det som de vill, det är trots få (någon?) som får betalt för detta. Men jag saknar den där känslan av att slå upp en tidning (eller klicka på en länk) och få en aha-upplevelse. På sin höjd får jag läsa en nostalgidrypande text om svunna tider (GUD vad jag är trött att läsa topplistor som skribenter är så förtjusta i), men det är inte riktigt samma sak som att "skriva på djupet". Jag vill se en ordkonstnär som smeker med tangenterna för att få fram sina tankar. Som, bortsett från att texten ger mig nya infallsvinklar och idéer, också ger mig njutning av att läsa. Där en text är lika mycket information som underhållning. En text med ett personligt tilltal. För även om det är skitbra att det finns streamers (jag är själv en), poddare och videoproducenter så är det inte riktigt samma sak som att faktiskt läsa en text. Ett alster där författaren har vägt varje ord på en pytteliten mässingsvåg för att skapa den perfekta ingressen. Det är en speciell konst som få klarar av, men jag inbillar mig att det finns en plats här att fylla.

Ofta återkommer jag till Erik Niva.

För er som inte kan er Erik Niva är en han en prominent sportjournalist, mer specifikt kring fotboll. Han har gett ut flera böcker och vunnit Guldskölden (ett pris för den bästa sportskribenten) fler gånger än Zlatan vunnit guldbollen. Han krönikerar och skriver artiklar som går till djupet kring fotbollen, inte bara den som handlar om snabba flashnyheter eller billiga clickbait-poänger. Och även om Erik Niva står i en klass för sig så är han inte ensam i sitt skrå. Simon Bank, Johanna Frändén, Robert Laul, Johan Orrenius och Anders Bengtsson är bara några på den sportjournalistikhimlen som vecka efter vecka producerar texter av absolut världsklass. Artiklar, krönikor och essäer som skildrar sportens alla skeenden och vågar vara smala. Skribenter som vill utveckla sitt skrivande framåt.

Jag vill så hemskt gärna läsa något från spelvärldens svar på Erik Niva. Den där skribenten som vågar ta upp teman som "vad kännetecknar det perfekta plattformshoppet?", "Vad är skillnaden på omöjliga och svåra spel?" eller "Är det viktigt att bevara spelhistorien, egentligen?". Som skriver överambitiösa texter om crunchens fram- och baksidor och om indiespel som ingen ens har hört talas om. Jag vet att det finns några undantag där ute, men det är för glest och för långt emellan. Vi pratar så ofta om att spel som konstform alltid snackas ner till förmån för litteratur, film och musik. Att vi inte tas på samma allvar, att vi på något vis har hamnat på intellektualismens bakgård. Men om vi inte ens själva tar vårt eget medium på allvar, varför ska då mainstream-media göra detta? Om vi inte själva har debattartiklar i rädsla för att inte få recensionskoder, hur ska vi då kunna vara arga på att ingen annan står upp för TV- och datorspel? Varför ska vi få utrymme i dagstidningar när det knappt finns någon som skriver?

Det handlar inte om att gå tillbaka till en svunnen tid.

Jag inser själv att speltidning som format är utraderat och det är inte heller det den här texten handlar om. Se det snarare som en uppmaning till alla er skribenter där ute, ni som faktiskt gör det. Vässa era blyertspennor, kom med nya infallsvinklar och försök höja blicken. Utveckla ert skrivande och tänk bortom de vanliga hjulspåren. Jag både tror och hoppas att det finns en plats för den typen av svenska speltexter fortfarande. Att vi kan bättre än att göra trötta topplistor, nostalgivurmande tillbakablickar eller recensioner som återberättar samma saker som det som är skrivet på andra sidan jordklotet.

Jag vägrar tro att mitt medieintag skall styras av PewDiePie.
Någon gång innan jag dör vill jag lyssna på ett Sommar-program på radion med en svensk spelskribent.

Igår fick jag ställa in gårdagens ström på grund av sjukdom. Men en inställd ström är också en ström!

För tidigare streams, här är Youtube-kanalen:
https://www.youtube.com/channel/UCSbb0a36jYiDF6Agaez7ezg

Kör igång typ kl 20 (eller när lillkillen somnat):
https://www.twitch.tv/gubbgamern

Discord, om ni vill snacka med mig direkt:
https://discord.gg/qEEs66FbFH