Ond eller god i rollspel - hur spelar du?

Oftast god, men gör undantag.
Tyranny körde jag väldigt lokalt mot den onda bossen man är hantlangare till t. Ex, vilket väl är rätt lawful evil
Icewind Dale II körde jag som ond, med en priset of Bane i partyt... Vilket var helt perfekt när jag sen märkte vart storyn drog.
Mass Effect körde jag paragon så fort jag pysslade med besättningen ("Mår du bra, vännen") men renegade på nästan allt annat. Blev kanske 75% paragon 25% renegade
Men där är man ju inte ond. Man är mer.... Hård.
Man säljer ju inte barn till slaveri, men man kanske hellre dödar någon än chansar att hen inte ska hugga en i ryggen liksom.

Men god 90% av fallen. Och sen ond på första eller andra omspelningen.
Lite sugen på ren renegade femshep tex.

Sidenote. Undra hur många som körde Disco Elysium som rasistisk kvinnohatare sitt första varv.
Själv blev jag sorgsen, neutral, paranormal, nykterist.

Kan jag spela ett rollspel och vara ond samtidigt så gör jag gärna de, men tyvärr så är ju flesta spelen restriktioner som gör så att du endast kan spela som god vilket inte är fel men.. Fallout new vegas gjorde det rätt bra med sina factions och karma systemet.

Kan man välja så brukar jag köra två ggr. Är aldrig ond eller god till 100%, men det väger helt klart mer åt ena eller andra hållet.

Jag spelar mig alltid god som jag själv är, men om någon börjar mucka så ger jag tillbaka i tiofalt så det känns som motspelaren just öppnade pandoras ask.. xD

Tänker alltid att jag ska spela som en riktig "villain" och vara så ond och äregirig det bara går,men det blir aldrig riktigt så, jag är för blödig. Detta gäller enbart single player storys, i MP kan jag va ett riktigt svin däremot 😂

God eller ond? Spela roll!

Som tonåring kändes det som nymodigheter när spel började låta en vara ond i spel så då blev det ond i alla spel som tillåt det. Edgy som fasiken var man...

Numera är jag så god det bara går i spel, försöker lösa konflikter utan våld också om möjligt.
Det är coolt att vara god ( Men inte att betala skatt).

Både och såklart!? Man är väl ingen mes
Senaste spelet jag spelade där den funktionen fanns var Swtor.
Där började jag som klassisk sjysst jedi som skulle rädda världen från ondska.
Sen gick jag all in som sith sorcerer med absolut mest ondskefulla story-alternativen som fanns.
Skitkul och bra för en med lite fantasi och frihet.

Jag har svårt för att vara onding men samtidigt är det rätt skoj i vissa fall.

Jag tänker på Star Wars: The Old Republic. Där är mer logiskt att vara ond om man är Sith och mer logiskt att vara god om man är Jedi.
Samtidigt lite kul att gå åt det andra hållet ibland med karaktärerna för att ge dem lite mer karaktär (no pun intended).

Jag upplever ofta att de "onda" alternativen snarare är onödigt otrevliga eller taskiga, snarare än direkt "onda". Det blir sällan helt lätt att välja att spela den där hänsynslösa antihjälten, eller det där lågmälda ondskefulla geniet, när valen som finns är att oprovocerat vara en skitstövel mot sina kompanjoner eller en helt rimlig person. Ge oss mer gråzon (eller bara Kotor-ondska...)!

God rakt igenom, får dåligt samvete annars när jag är inställd på att vara snäll, Red Dead 2 var ett helvete på den fronten, dålig karma gjorde mig olycklig, men ibland så måste man.

Brukar bli relativt god första rundan, men den andra...

Dock nu i Original Sin 2 som jag spelar igenom för första gången så startade jag en Earth Quake inne i en helt oskyldig Dvärgs lya för att jag ville ner i källaren, kan tillägga att jag gick och stängde de två ytterdörrarna först så det var väll inte direkt något impulsval. Kunde nog ha löst det bättre men så här på kvällningen så kändes det rätt bra (och man hoppades förstås i efterhand på att ingen utanför dörrarna märkt av något...)

Men men, ibland känner man sig lite mordisk...

Empati was ist das? Muttrade jag och sköt Wrex.

Brukar hamna i någon slags limbo som Chaotic Good, ändamålet helgar medlen så att säga.

RDR2 var nog undantaget, där jag gick fullkomligt bärsärk i första genomspelningen och hade så låg honor man kunde. En "shoot first, loot later"-mentalitet.
Håller på att ge Arthur ett värdigare liv just nu i genomspelning två

Har alltid kört både och. Först en gång som god, sen en gång så ond jag kan vara.

Intressant att se hur mkt man kan påverka story / karaktärer med sina val.

Brukar spela som Chaotic Good i D&D-spel, men enligt det här testet är jag Lawful Neutral. Okej då.

Planen är oftast att vara så god som möjligt, men det är klart, kan ju slinka ner några onda val längs med vägen oftast

Jag spelar oftast god i Rollspel 😊👍

Tycker att man borde få spela som ond/anti hero oftare i spel.

Hård, men orättvis.

när jag försöker spela ond i spel sluta det med att jag är den snällaste av de alla.

antar att min far o mor gjort ett bra jobb

Jag brukar inte välja, utan gör det som faller mig in när valen kommer.

Ofta hamnar jag på en nivå i höjd med lite godare än neutral i många av dessa spelen med alignment bars.

Men att gå in i ett spela och säga "jag skall göra allt som är gjort med ondska, bara för att" eller tvärt om, det händer nog aldrig.

Är inte helt säker då det var ett gäng år sedan, men vill minnas att jag gillade Jedi Academy både som ond och god. Men annars kan jag inte komma på något annat spel som säger emot.

Spelar också alltid som god. Vet inte varför, det faller bara naturligt. Inte ens när det inte finns något större val. Som i The Witcher, exempelvis, då tar jag sällan betalt och jag accepterar alltid alla requests osv. Finns liksom inte ens möjlighet att vara "ond" här.

Blev svåra val för mig personligen i Life is Strange (det första, inte spelat andra) vill jag lova.

Blir nästan lite chockad gällande siffrorna från Mass Effect! Bara åtta procent som spelar spelet som det bör* spelas?!

Första gången jag spelade Mass Effect (både ettan och tvåan i ett svep) kunde jag inte låta bli att välja Renegade-spåret. Stundtals gav det mig magknip. Andra gånger kändes det fruktansvärt cringe. Men gud vad roligt det var! Har aldrig upplevt samma känsla i något rollspel varken förr eller senare!

När jag sedan skulle spela om spelen inför releasen av trean försökte jag spela om paragon, men jag kom inte längre än halvvägs genom tvåan förrän jag gav upp. Det var jättetråkigt. Som att plötsligt spela som en flickscout** istället för som Shepard. Trodde först det handlade om att replay-value var lågt, men när jag sedan skapade mig en renegade-karaktär blev spelet alldeles underbart igen.

Summa sumarum. Alla ni som inte spelat en renegade FemShep - gör det omgående! Spelet får en helt annan känsla

(Har annars inte spelat jättemånga spel med tydlig linje mellan scout/buse, men blir ofta lite trött på hjältar som rider på för höra hästar. Föredrar att spela en trasig människa som går att relatera till. Typ Malkavian i Vampire: Bloodlines)

*Enligt mig. Och jag har rätt, duh
**FemShep ftw. Alla vet att det är caanon.

Edit: Enligt den gamla klassiska skalan good-evil, lawful-chaotic är väl en renegade-karaktär i Mass Effect snarast chaotic good snarare än något annat. Och paragon lawful good.

Alltid ond.

Tänkte precis skriva det att Fallout New Vegas är väl det enda spelet som verkligen lyckats med att hitta en bra balans, framförallt hade ju alla uppdrag en ond och en god väg att gå.

Verkar allt som oftast i rollspel att så många sidouppdrag är inte spelbara om man inte vill gå den goda vägen och hjälpa dem vilket oftast renderar i en försämrad spelupplevelse och mindre i erfarenhetspoäng.

Jag är mupp, jag kan känna sympati när jag krossar AI'n på rts spel och tänker ''Ååh datorn har byggt upp allt det här så fint''

SÅ ja... rollspel är ännu värre, ond går bara inte haha

Spelar alltid god, i Fable 2 hade jag till och med en gloria. Skulle säga att jag har svårt att spela som ond.

Oftast 90% god med 10 % ondska. Men om jag ska välja sida i starwars så blir det den mörka sidan.