Krönika - Digital kongenialitet

Sida 1 av 1
2020-01-24 12:21
Krönika - Digital kongenialitet

Jag har aldrig varit, eller kommer säkerligen bli, den rikaste mannen i världen när det kommer till pengar eller andra slags tillgångar. Kanske är föraningen om detta, sedan små barnfötter, att jag värdesatt andra saker i livet; som en bra lässtund i soffan eller sängen, en rolig promenad i skogen med familjen, min älsklings kyss när jag minst anar det, eller varför inte en gemensam ansträngning i en raid på flera timmar där jag försöker störta en ökänd boss med ett gäng främlingar; mina digitala vänner, om ack för blott ett par timmar. Jag undrar, hur ser den historiska koppling ut till denna idag, normala företeelse för oss gamers; och varför är den så viktigt för oss?

(Herr Akbar gillade att umgås med folk.)

Vi börjar vår undersökning i Indien, närmare bestämt i mitten på 1500-talet då kejsare Abu'l-Fath Jalal-ud-din Muhammad Akbar (inte fiskhuvudet från Star Wars), förlustade sig med spelet “Chaupar” med ett gäng, för honom välkända medspelare från aristokratin. Syskonspelet “Pachisi” som utvecklades under ungefär samma tid, går ut på samma sak - att vinna stort, och inte på vilket sätt som helst. Under spelets gång ska man som lag reta och håna motspelaren på alla möjliga vis så att denne, eller dessa tappar sin koncentration eller känner sig “kränkta”. Detta påhopp, antar jag, skulle få dem att tappa koncentrationen. Kanske skrek man “huraami” (bastard) under spelets gång, eller “saala kutta” (djävla hund), med förhoppningen att förolämpningen skulle orsaka ett stygn av ledsamhet hos den andre så att det var omöjligt att garantera en vinst (?)

(En mjuk spelplan i Chaupar.)

Förmodligen skedde detta här i samförstånd, för det är ett beteende som har följt oss in i våra dagar. Man tycker det är kul att gänga ihop sig och sparka folk på nötterna verbalt helt enkelt, särskilt om det sker under vänskapliga former. Idag är klimatet ett par snäpp råare antar jag, främst eftersom man inte lika ofta delar samma anderum med andra, utan spelar över internet där man kan var anonym. Spelets regler har i vilket fall som helst, genom alla tider - reglerats av spelarna, och det är vad man gör det till; voilà! I ett slag har vi dagens spelklimat.

Till det yttre kan man säga att spelet “Fia med knuff” är en mer eller mindre nedskalad variant på Chaupar och Pachisi. Ni som också spelat det vet hur spännande det kan bli i all sin enkelhet. Man kastar en tärning och flyttar en pjäs ett par steg fram, eller får börja om från början om motståndarlaget har turen på sin sida. När jag själv minns tillbaka på fornstora dagar i barndomen (när jag spelade omnämnda spel), var det egentligen inte vinsten som var det viktiga. Det viktiga var att samlas tillsammans och göra något roligt ihop; något jag är övertygad om fortfarande finns inbakat där i bakhuvudet när vi just söker oss till allehanda gemenskaper. Det finns en stor nytta och tillfredsställelse i att hitta likasinnade människor. Dels för att man på relativt kort tid kan gå från isolation till gemenskap, och dels släppa in frisk luft i vardagen som kan vara nog så krävande med alla sina måsten och ansvar. Vad jag minns var vårt språk på den tiden tämligen oskyldigt också. Det förekom inga dödshot. Man kastade bara en eller två förbannelser över någon stackars sju, eller åttaåring som fick en mardröm på natten.

Internet har onekligen förändrat världen, kulturer och människor på alla möjliga vis; alldeles säkert är det att internet har påverkat hur vi kommunicerar med varandra. Många väljer att vara anonyma. Kanske handlar det om att alias tar bort mentala spärrar och man vågar vara mer ärlig, eller otrevlig; eller så känns det helt enkelt bättre att låtsas vara någon annan under den tiden man befinner sig i den alternativa verkligheten (?). Vad man än har för preferenser, vågar jag nog påstå att verkliga, och / eller virtuella vänner kan göra stor skillnad i en människas liv. Egentligen är reglerna samma för digitala, så väl verkliga vänner. Man behandlar andra som man själv vill bli behandlad eller bemött.

Krävs det att man blottlägger hela sin själ om man vill träffa nya vänner? Troligtvis inte. Det räcker nog med att vara öppen och talför för att starta upp någon intressant diskussion, sedan får man se vad det leder till. Den romerske författaren och politikern Marcus Tullius Cicero som levde mellan 106 f.Kr. - 43 f.Kr. citeras ofta när vänskap kommer på tal. Han skrev:

“What sweetness is left in life, if you take away friendship? Robbing life of friendship is like robbing the world of the sun.”

(Marcus - "Mackan" Cicero".)

Det finns mycket sanning i detta. Tar bort alla dina vänner och vad har du då kvar? Ett nog så ensamt liv, speciellt om du inte har en familj som du har nära eller umgås med.

I sin bok “The social brain hypothesis” diskuterar författaren Robin Dunbar evolutionens ständigt utvecklande metodik och förklarar att människan som art är den mest sociala varelsen på planeten. Vidare berättar han att våra hjärnor är anpassade för ett liv i större grupper. Genom att vara socialt aktiv ökar man sin känsla av lycka, så väl hälsa, och upplever det motsatta av isolation. Det paradoxala i denna observation, noterar Dunbar, är att människor tenderar att vara mer tillbakadragna i utrymmen eller situationer där man är nära andra, exempelvis ett väntrum eller på tåget när någon sätter sig alldeles bredvid. Då blir personen i närheten istället ett objekt istället för att vara en källa av välmående.

Jag citerar texten:

“There are two plausible answers to this apparent social paradox. One is that connecting with a stranger in conversation is truly less pleasant than remaining isolated for a variety of possible reasons. Preferring isolation in the company of random strangers may therefore maximize one’s well-being. The other is that people systematically misunderstand the consequences of social connection, mistakenly thinking that isolation is more pleasant than connecting with a stranger, when the benefits of social connection actually extend to distant strangers as well …”

Mitt första minne av att prata med en främling var på bussen. Jag var med min mor och vi åkte ned till den lokala affärsgruppen för att handla något på Konsum. Jag satt och bläddrade i en Kalle Anka-tidning och hörde plötsligt: “Mina barnbarn älskar Musse Pigg!”, varpå min mor satte huvudet på sned och tittade på mig. Hon sken upp i ett leende. “Han läser allt han kommer över, men Kalle har hängt med väldigt länge.” Damen i sätet bredvid hade en blå mössa på sig som påminde om en broccolibukett och en vit satinkaftan med vackert mönster som såg ut att vara hämtad från någon animerad Disneyfilm från 1960-talet. Jag tror jag sa något i stil med: “Kalle är busigare än Musse”, och tänkte på alla de hyss han inspirerat genom åren. Sedan var vi igång, alla tre, och babblet fortsatte tills det var dags att kliva av. “Hon var jättetrevlig”, sa min mor, och jag antar att jag instämde, för jag har inga problem idag med att börja kommentera böcker som folk sitter och läser på bussen eller på tåget. När jag ser ett intressant omslag, eller känner igen en författare jag själv läst, är det inte svårt att säga ett par ord, även om man inte känner personen. Det är kul att interagera, och höra vad andra tycker. Jag kan ju lära mig något eller få en annan uppfattning om något genom att just diskutera det med någon annan.

Som ny PC-spelare i slutet på 1990-talet, blev jag ganska snart introducerad till MP-spel, men det var först efter att “Return to Castle Wolfenstein” hade släppts som jag förstod tjusningen. Det var inte kul att dö fyra hundra gånger i minuten, men det var däremot kul att testa nya strategier om och om igen, och lära mig hur andra gjorde. Det var även kul att diskutera strategier med andra. Den idag, visuellt sett tråkiga kartan “Beach Invasion”, har jag säkert spelat tusen gånger. Jag har många medspelare och Botar på mitt samvete, men det var det värt.

År 2020 är spel över internet en norm. Det finns knappt någon i min bekantskapskrets som inte spelar något spel. Jag låter även min lilla son på tre år testa att spela. Vi spelar Alfons Åberg-spel och lär oss bl.a. hålla rent i naturen och plocka upp skräp och plantera träd.

Kasta frön omkring sig gör man däremot inte i “CS:GO”, detta idag, grafiskt sätt fula spel, som är perfekt och bäst i sin genre. Jag har spelat i över tio år, och varje gång jag och mina motspelare krockar huvuden, är det en helt ny upplevelse. Det är omöjligt att komma ihåg varje match, men det finns särskilda stunder man aldrig glömmer, inte enbart i detta spel för mig, utan i spel som “Destiny”, “Crysis 2”, “Battlefield”-spelen, “WoW”, “Star Wars - Battlefront”, “Dead Island”, “Left 4 Dead 2” - listan kan fortsätta ända till nästa torsdag egentligen. Det är en speciell känsla, varje gång man kliver in i ett MP-spel. Tiden bara rusar iväg och man har förhoppningsvis roligt under hela tiden.

Kanske kände Abu'l-Fath Jalal-ud-din Muhammad Akbar något liknande efter alla Chaupar-matcher när han försökte styra upp sitt rike, för historieböckerna berättar om en liberal man som förstod nyttan av samarbete och diplomati. Kanske fick han en vän eller två under resans gång; det har jag fått, och vi spelar än.

#walter_iego #blogg #kronika

2020-01-28 23:35

Läste klart men mina tankar fastnade vid stycke 4:

Jag tror inte att det är språket som vi använder mot varann som blivit råare. Utan det är gemene man - att både mottagare som sändare har blivit fegare, mjukare och mer lättkränkt än sedan internet och 2000-talet.

Det var betydligt fler mord, slagsmål och våld på 70-90-talet än vad vi har idag. Orden är sannolikt lika råa som de alltid varit, och det som du säger, att vi nu alltmindre delar samma anderum (och därutav blir det också färre konsekvenser).

Källa till argumentet om historiskt sett minskad brottslighet:

2020-01-31 12:59
Skrivet av Hanzo:

Läste klart men mina tankar fastnade vid stycke 4:

Jag tror inte att det är språket som vi använder mot varann som blivit råare. Utan det är gemene man - att både mottagare som sändare har blivit fegare, mjukare och mer lättkränkt än sedan internet och 2000-talet.

Det var betydligt fler mord, slagsmål och våld på 70-90-talet än vad vi har idag. Orden är sannolikt lika råa som de alltid varit, och det som du säger, att vi nu alltmindre delar samma anderum (och därutav blir det också färre konsekvenser).

Källa till argumentet om historiskt sett minskad brottslighet:

Intressant länk, ska läsa den vid tillfälle. Tack.

2020-01-31 13:40

Alltid trevlig läsning. Funderar ofta på hur vi kommunicerar med varandra då jag själv har väldigt svårt för det.

@Hanzo: Jag kommer inte till blogginlägget utan blir skickad till någon "scamsida" när jag trycker på länken. Här är dock en länk till SCB:s utredning om förändring av våld hot och oro 1980-2017. Har inte orkat läsa igenom så vet inte om den motsvarar ditt argument. Kan dock tycka att det är en mer lämplig källa än en åsiktsblogg

Edit: nu kom jag in till inlägget.

2020-01-31 13:54
Skrivet av Hanzo:

Läste klart men mina tankar fastnade vid stycke 4:

Jag tror inte att det är språket som vi använder mot varann som blivit råare. Utan det är gemene man - att både mottagare som sändare har blivit fegare, mjukare och mer lättkränkt än sedan internet och 2000-talet.

Det var betydligt fler mord, slagsmål och våld på 70-90-talet än vad vi har idag. Orden är sannolikt lika råa som de alltid varit, och det som du säger, att vi nu alltmindre delar samma anderum (och därutav blir det också färre konsekvenser).

Källa till argumentet om historiskt sett minskad brottslighet:

Skrivet av dali:

Alltid trevlig läsning. Funderar ofta på hur vi kommunicerar med varandra då jag själv har väldigt svårt för det.

@Hanzo: Jag kommer inte till blogginlägget utan blir skickad till någon "scamsida" när jag trycker på länken. Här är dock en länk till SCB:s utredning om förändring av våld hot och oro 1980-2017. Har inte orkat läsa igenom så vet inte om den motsvarar ditt argument. Kan dock tycka att det är en mer lämplig källa än en åsiktsblogg

Edit: nu kom jag in till inlägget.

Blev vara scamsida för mig också. Tar bort länken för tillfället. @Hanzo får gärna komplettera med en bättre länk.

2020-02-01 23:10

@uberpwnage2.0:

Här är en bättre källa:
Brottsförebyggande rådet (2019)

Se sidan 15 i denna rapport om dödligt våld i Sverige:
https://www.bra.se/download/18.62c6cfa2166eca5d70e1dc50/15603...

Antalet människor som dött av våld i Sverige har gått ifrån
ca. 1,3-1,4 per 100’000 invånare (1980-talet) till
ca. 1,1 personer av 100’000 invånare (år 2015).

Det har inte blivit värre iaf, siffrorna är i stort sett detsamma idag (eller lite färre) mot vad vi hade på 80-talet. Tittar man på Finland (ibid, samma källa som ovan) så har siffrorna mer än halverats.

Antalet anmälningar av brott har gått upp enligt Brottsförebyggande rådet (bra.se)

Aja, släpper det här.
Jag har tyvärr inga jättestarka källor för att backa upp min tes och varken tiden eller energin att fortsätta.

Sida 1 av 1