The Last of Us: Remastered (PS4)

Sida 1 av 1
2019-01-13 20:09
The Last of Us: Remastered (PS4)

Zombieapokalypsen nuförtiden är som den moderna Wilda Western. Det påverkar oss på många sätt. En hel rörelse har tagit till sig överlevnadskunskaper baserat på att det är de levande döda som är det främsta hotet, detta trots att människans inneboende ondska är skrämmande nog. Jag själv, som många andra, tycker att det temat börjar bli uttjatat och platsar inte längre i spelvärlden. Men det spel som verkligen slår alla andra spel i den genren är detta moderna mästerverk. Detta är The Last of Us.

Jag ska vara helt ärlig. Det är inte ofta jag blir emotionellt gripen av ett spel. Med andra ord, gråtfärdig. Men detta spel tar mig fan priset. Jag har grinat som mest bara två gånger åt ett spel. Nu kanske ni frågar er själva: Har jag blivit mesig? En grinolle? Eller är det så att spelmediet äntligen kommit till den del där karaktärer blivit mänskliga, känslor riktiga och där konsekvenserna av ens handlingar verkligen känns? Jag skulle nog tro på det sistnämnda för jag kan bekräfta att detta bevisar på att spel kan vara så mycket mer än bara digitaliserade program vars enda uppgift är att underhålla. Och detta är något som jag verkligen står fast vid. Även fast det släpptes för jättelängesedan.

Dom stunder som jag grät under var vid slutet av den nyaste Spider-Man-spelet. Jag grät också vid ett speciellt moment i The Last of Us. Jag försökte hålla tårarna inne. Jag vred och gnällde, knep ihop ansiktet och försökte skärpa till mig, tryckte ansiktet mot en kudde, men det gick inte. Det gick inte att hålla igen. För Naughty Dogs zombiedrama är inte bara tekniskt briljant, berättarmässigt magnifikt och välproducerat. Det är även fyllt med känslor, levande människor, och en berättelse som verkligen griper tag i en på ett sådant sätt som ett spel aldrig någonsin har gjort förut. Spelet börjar med att huvudpersonen Joels grannar bryter sig in genom hans balkongdörr. Samtidigt som TV:N berättar att ett okänt virus har spridits och orsakat kaos i hela landet, kanske i hela världen. Dom flesta blir smittade och förvandlas till köttätande kannibaler. Grannarna är smittade och kastar sig över Joel och innan man vet ordet av så har det dragit igång början på vad som är utan tvekan ett av dom bästa spelen jag någonsin haft.

USA har slagits i spillror av en epidemi mer allvarligare och dödligare än vad människan någonsin kunnat föreställt sig. Moder Natur har fått nog av all miljöförstöring och alla växter och träd släpper ut ett virus i form av någon sorts luftburen mögelsvamp som muterar människor till våldsamma, blodtörstiga monster. Därefter så följs allting av våld, blod och ond bråd död samt en skräckinjagande verklighet som otäckt nog liknar den man har hört om i de absolut bästa apokalyptiska zombieberättelserna, filmer och i fanfics.

Den värld som vi kände och levde i är borta.

Själva studion Naughty Dog (som tidigare gjort Uncharted-spelen) har inspirerats och lånat lite från en massa olika filmer och källor. Jag kan bland annat känna av någon bit utav Dawn of the Dead, lite The Walking Dead-feeling bara för att nämna några. Resultat blir ett extraordinärt äventyr om en grupp överlevare som försöker ta sig igenom en förändrande för att inte nämna en döende värld. Det jag försöker komma till är sättet på hur denna historia berättas och medlen som används gör den så oerhört gripande och rysligt underhållande. Efter en otroligt stark start, utan att vara för lång eller för utdragen, så hoppar historien fram 20 år senare i tiden. USA har inte återhämtat sig utan det har snarare blivit brutalt värre. Och militären har barrikaderat dom flesta städer där de som har överlevt bor och övervakas likt inspärrade fångar i ett fängelse. Joels liv i denna så kallade "säkerhetszon" påminner mig stark om koncentrationslägren under Andra världskriget. Här gäller utegångsförbud, man måste ha ID-brickor, ingen får komma in eller ut och de som inte följer dom regler som instiftades då svampviruset bröt ut avrättas på fläcken, antingen via halshuggning eller arkebusering. Visserligen märker man att studion har lånat lite från I am Legend, men dock så är det utfört med otroligt stor fingertoppskänsla för kvalitet. The Last of Us är återigen senare fyllt till brädden med originalitet.

Det första uppdraget som man börjar med kretsar kring en lögnaktig, laglös plundrare vid namn Robert som inte bara har lagt beslag på Joels vapen, utan också retat upp hans flickvän Tess, som snabbt visar sig vara en sådan tjej man verkligen inte vill reta upp, då hon har pistolen i högsta hugg. Efter att ha promenerat genom ruiner, fallna byggnader och stött på fientliga människor, samt infekterade så märker man ganska snabbt att detta fungerar lite som en tutorial, för jag kan lova er som inte har spelat detta än: The Last of Us är inte ett sådant spel som håller en i handen med pop-up tips eller bjuder på sparstationer var femte minut. Men ni kan vara lugna, man slipper alla irriterande meddelande som visar hur handkontrollen fungerar, vilket är nästan överfyllt i dagens skräp.

Resan tar en oväntad vändning och innan man ens hinner blinka så har Joel och Tess ställt till det så mycket att dom inte kan ta sig tillbaka till "zonen" där deras trygga lägenhet finns. Och som om det inte var tillräckligt rörigt så har dom slitits med i rebellstyrkornas våldsamma planer. Man hinner knappt hämta andan och ladda pistolen innan man dras in i spelvärlden och spelet verkligen kommer igång. Och här gäller det att knipa käft, röra sig tyst, förlita sig på sina överlevnadskunskaper om man vill ta sig ur en knipa med livhanken i behåll. Såvida du är för feg för den kommande skräcken och väljer Easy-mode istället. Då blir det inte särskilt utmanande. Snarare tvärtom. För detta spel är mycket mer utmanande än vad man har fått uppleva i Uncharted-serien, vilket enligt mig passar den mörka brutala tonen helt perfekt.

Om vi bortser från Red Dead Redemption 2 när det kommer till grafiken, så är The Last of Us verkligen imponerande. Eller jag skulle nog säga snyggt som fan.

Till skillnad från dom flesta spel idag så finns det här mycket medkänsla, glädje, saknad, sorg och mycket hjärta samt värme. Samtidigt är den värld som Joel och hans lilla följeslagare Ellie färdas i mörk, rå, och otroligt farlig. För att inte nämna riktigt våldsam. Alla kontraster mellan alla nedfallna byggnader och hus, proppade med murgröna som vackert slingrar sig ner längs husfasaderna, och alla kloaker som kryllar av zombies, är bara en del av tjusningen med spelet. Det största med detta är hur studion har tagit lärdom av Uncharted-spelen och finpolerat såväl spelmekanik som berättarstil och atmosfär. Jag har kört Remastered-versionen som ni kanske vet, och jag lägger märke till hur stor skillnad det är om man jämför med PS3-versionen. Det är otroligt mycket snyggare än förut. Man kan inte låta bli att ryckas med i denna vackra värld. Trots att den är fylld med vandrande lik.

Jag måste flika in det bästa jag sett i spelet: Själva relationen mellan karaktärerna. Den är otroligt välskriven. Jag, trots att jag inte har någon aning om föräldraskap över huvud taget, kände stort ansvar över att beskydda Ellie från alla faror som lurar i den tillsynes förstörda staden som vi befinner oss i. Och till skillnad från alla stealth-moment så var jag jämt driven av att vara mer försiktig och tyst då atmosfären, dom mänskliga karaktärerna samt den otroligt effektiva atmosfären höll mig motiverad hela tiden. Precis som i Alien: Isolation så går det inte bara rusa in i en strid helt omedveten om vad man ska göra. Då slutar det att man dör rätt fort. Här så smög jag det mesta då jag inte hade det minsta lust att mucka gräl med alla fientliga vakter, poliser, militärer, jägare eller låta alla zombier och mutanter som fanns i närheten få nys om min närvaro.

Största anledningen till detta är för att hälsometern regenereras inte automatiskt som i ett Call of Duty-spel. Och för att Ellie och Joel är mer sköra och mänskliga än de flesta andra karaktärer i de allra flesta spel. Det räcker bara med att du råkar krossa en glasflaska för att en fiende ska få nys om din position och att du ska få skoningslöst börja om vid förra sparpunkten. Detta bidrar till otroligt mycket spänning vid varje möte. Det leder också till otroligt mycket svettningar i mina händer samt armhålor. Jag har ibland skrikit ut i ren panik då Joel attackerades av fiende som man inte såg tidigare. Jag råkade nästan ha sönder mitt fönster när jag kastade iväg kontrollen.

Ellie och Joels relation går från besvärad och jobbig till rörande och vacker samt gripande. Dessa två är så otroligt välskrivna att dom känns som verkliga personer, något som många spel inte lyckas med.

På tal om fiender så är dom mycket smartare än i vad jag har sett hos de flesta survival-horror-spel. Om dom känner sig underlägsna Joel och Ellie så är det högst sannolikt att dom flyr sin kos, detta för att hämta förstärkning och informera sina kompanjoner om hotet. Fienderna kommunicerar med varandra på ett intelligent sätt, de svarar logiskt på Joels uppförande och svar. Och dom är otroligt aggressiva. Ibland hjälper det inte att bara smyga sig förbi. Ibland så måste man vänta ut fienderna. Vänta på att dom går åt ett annat håll. Jag lärde mig att läsa genom deras patrulleringsmönster och hur dom rör sig samt hur dom agerar på främlingar. Överallt så ligger det stenar, tegelstenar, flaskor m.m som Joel kan använda för att distrahera fienderna genom att kasta åt en annan riktning vilket följs av att soldaten/zombien kollar upp ljudet. Oftast så funkar det bara några sekunder i andra spel som t.ex Isolation där xenomorphen är för smart för att luras. Men här funkar det otroligt bra än vad det gör i resterande stealth-spel.

Mitt favoritkapitel i spelet måste nog vara en passage genom ett gammalt reningsverk som ligger lite strax utanför stadsgränsen. Och där får Joel och Ellie smyga igenom lortiga källargångar och underjordiska korridorer vars atmosfäriska stämning gjorde mig skitnervös. Alla ljud och vrål som hördes ifrån alla mutanter och zombies skrämde mig otroligt mycket mer än vad Baker-familjen gjorde i Resident Evil: Biohazard. Naughty Dog har verkligen lagt manken till när dom har blandat ihop renodlad skräck tillsammans med stealth-survival. Dom kombinerar krypande läbbighet med krävande actionstunder på ett fantastiskt sätt som jag verkligen saknar i dagens skräckspel.

Monstren i The Last of Us kallas för Clickers och dessa är zombies som varit infekterade av viruset under en längre tid. Dom kan inte se då deras ansikten har svällts upp och muterats till uppfläkta, svampliknande köttsår. Däremot så förlitar dom sig på sin hörsel. Dessa vandrar omkring som spöken genom korridorer, kloaker, vägar, gränder och använder sig av ett gurglande klickljud för att kunna känna av omgivningen likt en myra använder antennerna för att känna av området. Klickandet används också för att kommunicera med varandra. När man möter dom så måste Joel och Ellie smyga i tyst, långsam takt. Gruset som knastrar under skona, allt glas som råkar krossas är allt som behövs för att ett gäng Clickers ska komma i rusande takt och slita våra älskade karaktärer i bitar. Har du tur så kan ni springa ifrån dessa och förvirra iväg dom med att kasta iväg ett objekt åt ett annat håll. Men chansen att detta funkar är mycket liten.

Om du kan; distrahera fienderna. Om du har det du behöver; döda dom så tyst som möjligt. Men annars: Göm dig och för inget oväsen.

Nu vill jag gå in på den tekniska biten. Och jag menar, kom igen, här finns nästan inget att klaga på. Här finns en härligt maffig hög fyllt med hyllningar till alla hos Naughty Dog. Tilsammans med Red Dead 2 så är detta en av dom snyggaste konsolspel jag någonsin sett. Om bortser från den otroligt detaljerade och levande omgivningen som målar det förstörda USA, så är det effekter som dynamisk ljussättning, skuggor som strålar ut mest här. Ljudbilden är också ett stort plus och den är exakt lika imponerande som grafiken själv. Det gitarrfokuserade soundtracket och dom asgrymma röstskådespelarna lämnar ingenting kvar att önska. Och när det kommer till Remastered-versionen så kan det inte bli mycket bättre. De visuella skillnaderna kanske inte är särskilt stora, men spelet självt har blivit ännu bättre tack vare flera gånger högre native-upplösning, polerade texturer utan kompression, bättre ljussättning, ordentlig kantutjämning, högre skärmuppdatering och en mer dynamisk surroundmix.

Remastered-versionen erbjuder dessutom ett fotoläge, den nedladdningsbara bakgrundshistorien "Left Behind" samt en bättre multiplayerkomponent. Samma spel, samma story. Bara tio tusen gånger snyggare än vad det var förut. Små detaljer som t.ex att Dual Shock-kontrollen ger ifrån sig ett ljud när jag sätter igång Joels ficklampa älskar jag otroligt mycket.

Om du har lust att ha en ryslig skräckkväll så är det garanterat Remastered-upplagan som du måste inskaffa. För detta måste nog vara den snyggaste versionen av ett spel. Kortfattat, The Last of Us är ett magnifikt mästerverk som utklassar nästan alla horror-spelen idag. Om du inte har det, så föreslår jag att du går till närmaste spelbutik eller beställer det online. För detta är något du absolut inte vill missa...

The Last of Us: Remastered (2014)
5
Mästerligt
+
Otroligt välbalanserad spelbarhet
+
Intelligenta fiender
+
Läskigt på allvar
+
Den rysliga atmosfären
+
Fantastiskt välskrivna karaktärer
+
Härlig ljudbild
+
Makalös grafik
+
Fantastisk variation
+
En berättelse bortom dess like
+
Köp det. NU!
Det här betyder betygen på FZ
2019-01-14 14:05

Spelade TLOU senast vid spelets release så skulle verkligen vilja spela det igen och se om det fortfarande ger mig en liknande känsla. I princip glömt bort allt vad handling innebär också.

2019-01-14 14:12

Jag kanske minns fel, men har inte jag läst en TLOU-recension av dig tidigare? Fast det kanske var Left Behind, jag minns inte.

Håller med om att det är ett bra spel.

2019-01-14 14:57

Ibland känns det som jag är den enda som tycker detta spelet var lite meh

2019-01-14 15:27
Skrivet av Kajlie:

Ibland känns det som jag är den enda som tycker detta spelet var lite meh

Nah du är inte ensam. Jag tyckte spelet kändes lite generiskt i sitt gameplay men handlingen är spelets styrka (I kombination med annat). Oftast det som folk menar är hur bra skriven storyn samt relationen mellan huvudkaraktärna när de utforskar världen.

2019-01-14 15:34
Vi finns där ute ...
Skrivet av Kajlie:

Ibland känns det som jag är den enda som tycker detta spelet var lite meh

Jag körde iof bara några timmar i början (kom ut ur stan i början och lite längre),och jag har aldrig gillat third person shooters på konsoll.

Jag tyckte hela gameplayet var väldigt generiskt,ochstriderna var lite clunky.Supertydligt snitslade banor som kändes stora och labyrintiska tills man märkte hur tydligt de markerar var man ska gå. Bara kolla efter den mest upplysta biten så VISSTE man att det var dit man skulle.

Storyn kändes okej och jag såg ju säkert bara max 25% av spelet ,men det sög inte tag SÅ hårt att jag ville tvinga mig igenom ett spel som jag tyckte var 3/5 i betyg föe att dwt KANSKE skulle lyfta

2019-01-14 15:44
Skrivet av Evilof:

Jag körde iof bara några timmar i början (kom ut ur stan i början och lite längre),och jag har aldrig gillat third person shooters på konsoll.

Jag tyckte hela gameplayet var väldigt generiskt,ochstriderna var lite clunky.Supertydligt snitslade banor som kändes stora och labyrintiska tills man märkte hur tydligt de markerar var man ska gå. Bara kolla efter den mest upplysta biten så VISSTE man att det var dit man skulle.

Storyn kändes okej och jag såg ju säkert bara max 25% av spelet ,men det sög inte tag SÅ hårt att jag ville tvinga mig igenom ett spel som jag tyckte var 3/5 i betyg föe att dwt KANSKE skulle lyfta

Jag har inte heller varit för konsolshooter så mycket. Men LOU är ett undantag. Det är själva storyn och karaktärerna som driver spelet.

Jag kör på Hard-mode för jag gillar ju när det blir svårt. Vilke svårighetsgrad kör du på?

2019-01-14 15:55

Atmosfären är svårslagen. Spelat igenom det många gånger på både ps3 och ps4. Men helt ärligt, spelet är väldigt styrt. Svårt att se nån annan än naughty dog komma undan med det utan att det blir ett jävla liv. Älskar dock atmosfären och spelet så återkommer till det om och om igen. Men en klockren 5:a är det inte. För mig

2019-01-14 16:15
Skrivet av Kajlie:

Ibland känns det som jag är den enda som tycker detta spelet var lite meh

Jag tyckte spelet var bra. Och i synnerhet då stämning, story och liknande. Men med det sagt så var väl gameplay si sådär i varje fall föll det inte mig i smaken. Så kan nog hålla med dig litegrann.

Kommer dock köra del 2 just för att det var en så mäktig berättelse.

2019-01-14 19:39

Tyckte att spelets start var långsam, frånsett prologen. Och delar av gameplay average. Karaktärerna, känslorna den emellan och storyn lyfter det dock till tidernas bästa spel, i min mening.

2019-01-14 20:03

Spelet är ett mästerverk på många sätt, speciellt det tekniska och narrativa. Men det faller på sitt gameplay som är spännande, men repetivt.

Uppföljaren kan lösa detta och då har vi kanske ett av de bästa spelen någonsin.

2019-01-15 08:06
Skrivet av Evilof:

Jag körde iof bara några timmar i början (kom ut ur stan i början och lite längre),och jag har aldrig gillat third person shooters på konsoll.

Jag tyckte hela gameplayet var väldigt generiskt,ochstriderna var lite clunky.Supertydligt snitslade banor som kändes stora och labyrintiska tills man märkte hur tydligt de markerar var man ska gå. Bara kolla efter den mest upplysta biten så VISSTE man att det var dit man skulle.

Storyn kändes okej och jag såg ju säkert bara max 25% av spelet ,men det sög inte tag SÅ hårt att jag ville tvinga mig igenom ett spel som jag tyckte var 3/5 i betyg föe att dwt KANSKE skulle lyfta

Du har kört ungefär som jag. Tyckte också det var lite väl linjärt så jag slutade spela det också efter ett tag. Men jag funderar på att tvinga mig igenom det innan 2:an kommer.

2019-01-19 09:37

Bra att ni har åsikter om världens top 3 bästa av alla spel jag spelat nånsin, efter nån timmes spelande, där det knappt kommit igång ens, och i såna här spel, så är det inte meningen att det ska vara GTA5 open world med CS super perfekta kontroller, det är spel som sätter handlingen och karaktärers och just i det här spelet, vänskapen/kärleken mellan två väldigt speciella karaktärer som är svåra att gilla i början, men omöjliga att inte gilla i slutändan. Så försök sätta era förväntningar paralellt med vad förslags spel du spelar, och vad är det för upplevelse dom vill få spelaren att uppleva, för alla spel är inte gjorde för att göra alla nöjda, eller som GTA, alla kan gilla det för det finns så mycket att göra så alla hittar säkert nåt dom slösa sin tid på om storyn inte är intressant. Men i dessa spel, är storyn och karakäternas vänskap och deras lojalitet för varandra vad som gör spelet speciellt och spännande, och ett givet mästerverk. Och jag kan säga utan att ångra det för en sekund, att alla som dömer detta spel innan dom spelat ens hälften av det, och alla som tycker det är lite "linjärt" är för korkade för att fatta vad som är bra för dom... Men alla kan inte vara genier som jag, och recensenten av spelet verkar vara, för han har helt rätt i allt. Så börja lyssna på oss med smarta och erfarna åsikter/tankar, och sluta skada era grå celler med att överanstränga dom i era försök att leva upp till min nivå av GENI... Det går inte... så ut och köp detta gamla mästerverk... nis om inte pselat det än, kan inte kalla er gamers förrän ni har gjord det!

Bra recension, på ett mästerverk till spel, och gud snart får vi uppföljaren, så måste köra om detta för 4de gången, som jag gör med star wars filmer och sagan om ringen filmer varjen gång det kom en ny film, så såg jag alla filmer dan före bio besöket...

2019-01-19 10:24

Multiplayer är riktigt kul också DOCK lite p2w vilket jag hoppas de skippar i TLOU2.

Jag tycker spelet är mycket roligare på de högre svårighetsnivåerna då man inte har superhörsel.

Ett av få spel jag bemödad att få platinum på.

2019-01-19 10:34

@TheConsul: Jag körde spelet på Hard-mode. Otäckt som fan. Clickers var otroligt svåra att besegra.

2019-01-20 00:16

Ett helt fantastiskt spel, kudos till den omfattande recensionen.

Har kört igenom det tre gånger tror jag, så passade även på att kamma hem alla trophies. Dock körde jag det på PS3, kanske ska man ge sig i kast med det även på PS4.

2019-01-20 00:31
Skrivet av Qn1f3:

Ett helt fantastiskt spel, kudos till den omfattande recensionen.

Har kört igenom det tre gånger tror jag, så passade även på att kamma hem alla trophies. Dock körde jag det på PS3, kanske ska man ge sig i kast med det även på PS4.

Tack för föf din feedback. Och ja, du måste skaffa detta till PS4.

2019-01-25 14:37

Håller med om att det är ett grymt bra spel, garanterat på min topp 10 lista all time. Som någon annan sade, man måste se varje spel enskilt; vissa glänser med extremt fin story och atmosfär (som då The Last of Us, även What Remains of Edith Finch, vilket är ett helt annan sorts spel, men ändå med bra story och atmosfär), andra med super-tight gameplay (Super Mario, Tetris och liknande), andra med väldigt stora världar (Skyrim, GTA, Horizon Zero Dawn etc).
Precis som med böcker och film, så har de alla olika kvaliteter, vilka är svåra att väga mot varandra. Men självklart, gillar man främst spel med tight kontrol och stora världar, då kanske inte TLoU är det bästa spelet Gillar man en bra story, karaktärer, fin och skrämmande stämning på samma gång, då är TLoU oslagbart!

Sida 1 av 1