Arnroths krönika – Spel måste vara svåra
Jag kan lova dig Arnroth att det finns många nivåer som är mycket svårare än 65 i Candy Crush Saga. De två jag verkligen kommer ihåg är 425 och 440 (finns någon på 2xx som är äckligt svår också). Det är UTMANING. Men frågan är om det är bra utmaning, ska inte det vara mer om att "klara det genom skicklighet" än att klara nivån med tur? Det sistnämnda tycker jag att Candy Crush Saga är hela tiden, alltså att man behöver mer tur än skicklighet för att klara en bana.
Jag kan lova dig Arnroth att det finns många nivåer som är mycket svårare än 65 i Candy Crush Saga. De två jag verkligen kommer ihåg är 425 och 440 (finns någon på 2xx som är äckligt svår också). Det är UTMANING. Men frågan är om det är bra utmaning, ska inte det vara mer om att "klara det genom skicklighet" än att klara nivån med tur? Det sistnämnda tycker jag att Candy Crush Saga är hela tiden, alltså att man behöver mer tur än skicklighet för att klara en bana.
Hahaha, jo, jag vet att det finns svårare och jag har varit på några av dem själv. Och håller med i din analys; vad jag var ute efter här var bara det märkliga, nästan självspäkande i att folk ändå fortsätter trots att man misslyckas hela tiden.
Imponerad över hur långt du kommit. Själv blev jag helt stuck på 76. Jag slutade faktiskt där, det blev för uppenbart att jag inte kan göra nåt åt banan om inte spelet behagar ge mej precis sätt saker.
Jag vet inte om jag håller med. På ett sätt, visst, självklart - just den bristande svårigheten var ju något jag klagade på i min Tales of Xillia-recension. Men jag känner samtidigt att jag, år efter år, tröttnar allt mer på de gamla invanda spelsystemen som bygger på ständig utmaning. Jag har dräpt orcher och skjutit terrorister och kastat eldbollar och jagat powerups i 20 år nu. Jag är redo för något nytt. Lyckligtvis börjar de alternativen komma.
Du radar upp några exempel på spel som avviker från mallen, och ett av mina favoritspel i år - Kentucky Route Zero - bygger precis som dem på något helt annat än den traditionella utmaningen. Det är berättelsen och stämningen som suger fast en, och jag tror att de senare årens explosion av sådana spel visar att den typen av spel är här för att stanna.
Jag tror att det ligger något i det du säger om att den typen av spel förmodligen inte kommer att kunna bli lika långa som de utmaningsbaserade, men jag tror att det beror på att de senare till stor del bygger på en repetition som en välbalanserad svårighetsgrad döljer. Om ens spel inte bygger på denna typ av repetition är det nog inte så konstigt att de också blir kortare som ett resultat av det.
Nu kan jag gilla repetitiva spelmoment lika mycket som någon annan – jag har exempelvis lagt fruktansvärt många speltimmar på Awesomenauts, och det är minst lika roligt nu som när jag först började spela det. Men jag har mer och mer börjat föredra kortare spel framför de riktiga bjässarna. En, så att säga, mer koncentrerad dos av kreativ vision. När jag för några år sedan ofta skruvade upp svårighetsgraden i jakt efter ökad utmaning, finner jag mig nu ofta sänka den av rakt motsatta skälet.
Så vad vill jag ha sagt? Jag håller med om mycket av det du säger, förutom ditt allra mest grundläggande antagande om att spel överlag behöver utmaning och att ”ett spel där du inte kan misslyckas är ett misslyckat spel”. Jag tycker att de system som många – majoriteten av alla – spel bygger på behöver utmana för att fungera, men till syvende och sist är det bara en sorts system bland många andra. Det tycker jag att de senaste årens mer varierade spelutbud visar allt tydligare för varje udda litet spel som släpps.
Jag vet inte om jag håller med....
Så vad vill jag ha sagt? Jag håller med om mycket av det du säger, förutom ditt allra mest grundläggande antagande om att spel överlag behöver utmaning och att ”ett spel där du inte kan misslyckas är ett misslyckat spel”. Jag tycker att de system som många – majoriteten av alla – spel bygger på behöver utmana för att fungera, men till syvende och sist är det bara en sorts system bland många andra. Det tycker jag att de senaste årens mer varierade spelutbud visar allt tydligare för varje udda litet spel som släpps.
Det där med att spel som man inte kan misslyckas i är misslyckade står i ingressen, som inte jag skrivit. Krönikan handlar inte om alla spel, utan om somliga spel - och att det finns något i utmaningen och misslyckandena som binder oss vid spelen. Tyvärr kan ju en krönika inte handla om allt, jag försökte vara tydlig med att det finns andra sätt att fästa sig vid spel och skrev därför ett stycke om det också. Men det är inte allt jag har att säga om den saken, det finns mest med för att vissa att det finns mer saker än utmaning och misslyckande som binder oss vid spel.
Tyvärr blir det rätt ofta så att diskussioner uppstår inte om det krönikan handlar om utan andra saker. Den här krönikan handlar om om misslyckanden.
I övrigt håller jag med; jag gillar inte alla former av misslyckanden. Faktum är att många spel som är svåra är det av helt fel orsaker - dålig eller korkat design helt enkelt - och de spelen skapar ju inte heller ett kitt mellan spelaren och spelet.
Det sämsta som finns inom fps-genrens misslyckade svårighetsgrader (easy-medium-hard)
Är att de är lika korkad AI på alla svårighetsgrader, skillnaden blir att på "hard" så har datorstyrda motståndet fått tillgång till fusk i form av "aimbot" vilket är helt fel sätt att konstruera svårighetsgrad på spel. Man blir bara förbannad på sådana spel och slutar spela.
| PC | Xbox One | PS5 | Oculus Quest 1 & 2 |
Engagerande innehåll är det jag bryr mig om. Jag ser ingen skillnad på att ett spel säger till på skärmen vad du ska trycka eller om du måste lista ut ett exakt mönster själv, oavsett så tvingar ju spelet dig att spela spelet på ett specifikt vis.
Visst kan svårighet ge engagemang, men det kan lika mycket ge onödig frustration. Till exempel, att öka svårighetsgraden i sanbox spel betyder i allmänhet bara mer frustration, och känns sällan mer belönande då du inte bemästrar något nytt, utan blir tvungen att repetera mönster över längre tid för att nöta ner mer HP, samt har du otur så blir du mördad på en gång utan någon som helst möjlighet att påverka situationen.
Eller MP spel, prövade tactical intervention här om dagen, påminde mig om varför jag avskyr spel i den stilen. Spel som detta uppmuntrar ett specifikt spelsätt som jag kan finna extremt oengagerande - typ camping. Ändå älskar miljoner och åter miljoner spelar denna speltyp.
Personligen tycker jag om en blandning av speltempo, skicklighet och strategisk tänkande. Behöver knappast vara en perfekt blandning, om speltempot ökar så är det okej om antingen skicklighet eller strategi får en liten mindre roll. Men det måste kännas engagerande, jag blir inte engagerad av att bemästra timing och precisions hopp i platforms spel, inte till den grad att det mäter sig med den mängd frustration som det utsätter mig för i alla fall.
Det viktigaste för mig är att spel känns belönande för det handlingar och val man kan göra i proportion till svårigheten av utförandet, men utförandet måste vara engagerande i sig självt och just det kan ju vara högst personligt.
Det där med att spel som man inte kan misslyckas i är misslyckade står i ingressen, som inte jag skrivit.
Ah! Det förklarar ju rätt mycket. Jag tolkade det som tesen du drev, vilket blev lite konstigt då jag också tyckte att den gick emot det du sedan faktiskt skrev i krönikan. Du tog ju som sagt upp spel som Gone Home och Dear Esther, utan att helt dissa dem på något sätt. Samtidigt som ingressen mer eller mindre dissar dem helt. Väldigt ... mysko. Då blev ju mitt argument lite konstigt.
Men i så fall håller jag med dig i ännu högre grad. För mig har utmaningsaspekten av spel fortfarande blivit mindre och mindre viktig på senare tid, men den finns absolut där som en viktig ingrediens i de allra flesta spelen och för väldigt många spelare.
På en helt orelaterad not: det är så kul att se någon använda basket(spel)referenser i en sådan här text. Det är så väldigt udda, men det är just därför det passar så bra. Jag är för det mesta totalt ointresserad av basket och de flesta jag känner är lika ointresserade av det, och jag har inte sett något större intresse för det i spelcirklarna jag rör mig i, men det är därför som det blir så intressant att läsa när någon använder sig av sådana referenser på ett så bra sätt som du gjorde nu.
Jag har alltid tyckt att det är spännande med nya perspektiv, men oftast brukar de perspektiven komma från lite allvarligare håll. Som man kanske man plötsligt får insikt i hur kvinnor diskrimineras, eller homosexuellas situation i ett heteronormativt samhälle. Den typen av perspektivskiften. Sådana är givetvis viktiga, men lite lättsammare nya perspektiv - som just ett basketfans - är väldigt roliga att få ibland.
Länge sedan jag läst något av Arnroth där jag hållit med till 100 %.
Apropå förbättringar i spel så hade jag gärna sett något annat än sk. "button prompts" som förstör inlevelsen, hellre färgmarkeringar eller liknande som ger mer intuitiv respons än "tryck på E upprepade gånger för att öppna dörren" etc.
Hade även gärna sett att traditionella tutorials avskaffas till förmån för ett litet lekrum där spelaren kan gå runt i och lära sig själv hur saker fungerar, möjligen med lättare instruktioner för de mer diffusa, svårare manövrarna.
Slutligen så tycker jag om när spel gör såsom Heavy Rain etc. och straffar/belönar spelaren med emotionella konsekvenser snarare än rent praktiska.
Helt offtopic: Vet Herr Arnroth när NBA säsongen ska börja sändas på tv 10?
Har hört slutet på oktober men det verkar inte så.
Du kanske ser allt du vill på nätet
Jo, jag kör NBA:s tv-app - den finns på Apple tv också så det är så enkelt - så jag kollar mest där. Så näe, har inte riktigt koll tyvärr. Mitt stora huvudbry i år är var jag ska se collegebasket nu när ESPN America slutat sända i Sverige. Som tv-sport är det roligare än NBA tycker, även om det är förvirrande många lag att ha koll på. Men har inte hittat nåt riktigt bra
Problem med svåra spel är att de ofta är svåra för att man tycker att personen reagerar fel och vid fel tillfälle, oberoende om man själv gjorde rätt eller inte. Exempel är saker som får sin karaktär att gå in i en animation som man egentligen tycker tar för lång tid, har för lång återhämtning eller borde kunna kringgå till en blockning eller ny animation/riktning. Jag tänker på spel som dynasty warriors, ninja gaiden, uncharted, gears of war, mass effect, street fighter etc etc. Spel där man ibland upplever sig ha dött och tvingats starta om för att kamera, styrning, executions eller annat fuckade up det och inte hur man agerade själv egentligen. Andra saker är ju självklart när bara liv och skadetaket höjs med svårighetsgrad och man måste tömma ett helt mag i en fiende alternativt juggla honom i 1 min för att han ska dö.
Sådana saker gör mig jävligt arg. Om man dör för att man medvetet ger sig i kamp med ett troll i skyrim när man är level 1 då är det bara bra att man dör, även om det var möjligt att exploita ner dem om man "tänkte lite".
Man ska dock veta att hur man än tänker så är det sitt egna fel att man misslyckas så länge det inte handlar om rent tekniska fel i hårdvara eller mjukvara som tex glapp i kontroll eller bugg i spel.
"Was aus Liebe getan wird, geschieht immer jenseits von Gut und Böse." Friedrich Nietzsche, Jenseits von Gut und Böse, 1886
Helt offtopic: Vet Herr Arnroth när NBA säsongen ska börja sändas på tv 10?
Har hört slutet på oktober men det verkar inte så.
Du kanske ser allt du vill på nätet
Jo, jag kör NBA:s tv-app - den finns på Apple tv också så det är så enkelt - så jag kollar mest där. Så näe, har inte riktigt koll tyvärr. Mitt stora huvudbry i år är var jag ska se collegebasket nu när ESPN America slutat sända i Sverige. Som tv-sport är det roligare än NBA tycker, även om det är förvirrande många lag att ha koll på. Men har inte hittat nåt riktigt bra
ok citerar ifall du ändå har Viasat " Det blir tre matcher i veckan + hela slutspelet. Matcherna kommer att sändas på Viasat Sport och på TV10 samt på viaplay."
If the left one isn´t right, right is the only one left, right?
Därför finns det trainers och fusk för dem som inte kan, eller kanske till och med vill få ut mer utav sitt spelande än att dö hela tiden!
annars kanske man hade haft sönder sina kontrollers, tangentbord, skivor mm
Vissa spel klarar man av andra inte, det är en sak att fuska offline i sin ensamhet, en annan online!
Spel är inte "svåra" på rätt sätt idag; det är därför man känner sig ganska blasé på det mesta som släpps.
Beyond Two Souls ger spelaren möjlighet att misslyckas, men du får ingen "game over" scen. Karaktären dör inte av någon mystisk anledning. Vad som händer är att du får leva med det misslyckandet. Du kanske inte lyckades rymma i en scen eller någon kanske dog.
Beyond är en interaktiv spelfilm som inte tillåter spelaren att ångra sina beslut i konversationer eller liknande.
David Cage gav oss en ny syn på misslyckanden i spel och hur det påverkar spelarens upplevelse. Förstår inte hur folk kan klaga på nytänk.
Beyond Two Souls ger spelaren möjlighet att misslyckas, men du får ingen "game over" scen. Karaktären dör inte av någon mystisk anledning. Vad som händer är att du får leva med det misslyckandet. Du kanske inte lyckades rymma i en scen eller någon kanske dog.
Beyond är en interaktiv spelfilm som inte tillåter spelaren att ångra sina beslut i konversationer eller liknande.
David Cage gav oss en ny syn på misslyckanden i spel och hur det påverkar spelarens upplevelse. Förstår inte hur folk kan klaga på nytänk.
Jag klagar inte på nytänk; om du läser min krönika (fast det kanske du inte har gjort utan bara gett dig ut här och reagerar på nån kommentar? Svårt att fatta i så fall) så påpekar jag ju noga just det. Däremot tycker jag inte han lyckas riktigt i Beyond. Det är min upplevelse; så all heder åt Cage för hans mod och vilja att förändra och testa nytt, men för min del blev delar av spelet oengagerande för att antingen spelkontrollen var för lätt eller skriven på näsan, eller för att valen inte kändes lika starkt som de gjorde i Heavy rain.
Jag läste din krönika och det va en massa "å andra sidan" vilket gjorde det luddigt.
Är det större utmaning som krävs i Beyond? Jag minns att jag fick kramp av kontrollen när jag spelade Heavy Rain och får spelaren ont och/eller blir distraherad av stora knappar på skärmen (Fahrenheit) så missar man berättelsen.
Även om Beyond hade några mörka stunder så handlade ju Heavy Rain om barnkidnappning. Detta gör det kanske självklart att det blir så mycket värre. Sen blir det ju lite skillnad när ett spel har 4 huvudkaraktärer istället för bara 1 men jag märkte många val som kunde resultera i att folk lever eller dör.
Sen vill jag bara avsluta mitt inlägg med att jag påstår inte att du klagar på nytänk, det va mer en jabb åt de som faktiskt tycker ingen game over skärm är en dålig idé.
Jag tycker att det är viktigt att kunna välja svårighetsgrad från typ lätt till jättesvårt så att alla kan välja hur dem vill uppleva spelet.
jag som känner att jag inte har hur mycket tid som helst att lägga på spel känner att jag gärna spelar igenom spelen på easy för att det ska kännas smidigt.
Det är inte för att jag inte skulle klara av att spela på svårare utan betyder bara att jag vill klara och uppleva det så snabbt som möjligt med min begränsade tid
What I have shown you is reality. What you remember, that is the illusion.
Jag håller med om att det är viktigt med balansen. Inte för lätt och inte för svårt. Men håller även med IceMan. Jag har inga problem med ett spel som är så svårt att jag får göra om en sekvens 20 gånger för att klara den, bara jag slipper transportsträckan. Jag brukar spela igenom de flesta spel som jag spelar, men det finns ett gäng som hamnat på hyllan därför att jag inte orkat ta mig igenom transportsträckorna om och om och om och om igen.
Men däremot kan jag sitta och pressa time trials för att klara samma sak bättre och bättre. Hitta nya strategier/vägar att ta mig fram etc. Det handlar nog om den fria viljan. Om JAG väljer att göra om något är det okej, om SPELSKAPAREN tvingar mig att göra om något (som jag redan klarat) så är det inte okej.
Tricket är ju att göra det svåra underhållande. jag menar, om man lyckas få svårighetsgrad till ett spelmoment man bryr sig om, så får ju spelet en extra dimension i underhållningsvärde om det kan växa i takt med att man lär sig nya tricks. Det är ju det här nya spel så ofta skiter i, eftersom man verkar tro att svårighet bara är ett mått på vilka som vill spela spelet.
Gamla nyheter!!! Det kallas för FLOW! Det ska vara utmanande, men inte för utmanande. FLOW är när det är lagom svårt, så du inte tröttnar för det är för lätt, eller tröttnar för det är för svårt.... FLOOOOW....
Asus Prime B550-PLUS|AMD Ryzen 3600@4200mhz (DIY Vattenkylning)|Asus Geforce RTX 2070 Super Dual EVO|16GB CORSAIR DDR4 3200mhz|Creative SB-Z|
HP-OMEN Laptop med Core I7 8750-GTX1070-16GB ram-17" 120hz IPS|PS5 Dual Sense (ingen ps5, använder på pc)
Håller med. Beyond är riktigt dåligt, hatar filmspel så jävla mycket. Att inte kunna misslyckats är riktigt dumt. T.ex. som att sätta på odödlighets fusk på GTA V. Hur roligt är det?
Utmaningar måste finnas i spel.
Har du spelat Beyond? Om du har det, hur långt har du kört?
I övrigt så verkar du ju ändå hata dylika spel, så, ja. . .
Spel som Beyond handlar inte om utmaningen, då har man totalt missförstått spelet, eller "genren".
Personligen gillade jag det skarpt, men jag gillade även Heavy Rain och Fahrenheit.
Men för det så gillar jag i princip alla andra spel-genrer också. Det ena utesluter inte det andra
Bra krönika! Personligen hatar jag för lätta spel och vill hellre spela om samma sak massor med gånger än att få allt serverat på silverfat. Älskar exempelvis Myst-serien som fått mig att vandra runt planlöst i massor av timmar läsandes långa texter i jakt på ledtrådar. Innan det minns jag alla omstarter i det textbaserade spelet stugan där man efter många timmars spelande kunde dö om man råkade gå norr istället för söder på ett visst ställe. Superutmaning att ha koll på världen och dess faror fast man inte kunde se något. Givetvis spelar jag även FIFA med manuella kontroller trots att snorungarna man möter online har automatisk styrning så det sjunger om det. Kan förstå att en del vill att det flyter på när man väl spelar men för mig ligger glädjen i att utvecklas steg för steg tills jag lyckas ta mig förbi stället jag kört fast på
Gamla nyheter!!! Det kallas för FLOW! Det ska vara utmanande, men inte för utmanande. FLOW är när det är lagom svårt, så du inte tröttnar för det är för lätt, eller tröttnar för det är för svårt.... FLOOOOW....
Dock är artikeln lite onödig. För exakt ALLT ligger i betraktarens öga. Speciellt något som "utmaning" i spel. Den generelle gamern idag vill nog faktiskt INTE ha spel som Dark Souls, då skulle det förstås ha sålt mångdubbelt mer. Dock är ju som sagt Dark Souls egentligen inte så svårt i sig, men däremot så är det ju inte lika enkelt att komma in i som de flesta andra spel idag (vilket är bra tycker jag!).
Men jo, nog har vi alla ändå stött på patrull i Demon's/Dark Souls någon gång. . . Finns då fan ingen som springer igenom de spelen utan att dö (eller ens i närheten) första gången de spelar.
Personligen kan jag ibland sakna NES och SNES-tiden (och Master System/Mega Drive). Då var de flesta spel mer utmanande. Det har blivit lite för mycket handhållning idag (på gott och ont).
Speciellt skraj blir man ju när vissa spelserier "fördummas" och förenklas för att nå en "bredare massa" . . .
I mina ögon är t.ex Mass Effect ett bra exempel. . . Första spelet var ju hästlängder mer rollspel än trean var. . . Alltså, jag gillar verkligen serien som helhet, men Bioware fördummade serien mer och mer i mitt tycke. .
För att inte tala om Biowares andra stora serie, Dragon Age. . Herregud, första spelet var helt fantastiskt, det andra spelet var ett konsolifierat, instängt actionspel. Ett dåligt sådant dessutom. Extra tydligt hur de förstörde Dragon Age 2 blir det om man först spelar Dragon Age 1 på PC (den överlägset bästa versionen).
Jag håller tummarna för trean, men något större djup förväntar jag mig knappast.
Nä, jävla Bioware (EA...?)
Dock är artikeln lite onödig. För exakt ALLT ligger i betraktarens öga.
Det är en krönika
Med det sagt skulle jag önska att herr Arnroth gick hårdare in för att presentera sin åsikt istället för att börja försvara sig från alla tänkbara mothugg redan på sida ett. Jag får känslan av att Arnroth inte är säker på sin sak när han skriver, även om jag är säker på att mycket tankeverksamhet lagts ner på förarbetet. Lite mer självsäkerhet skulle inte skada!