Behöver vi bossfajter längre?

It's not a lake, it's an ocean
Behöver vi bossfajter längre?

Action- och äventyrsspelen var väldigt tydligt strukturerade förr med strikt uppdelade banor som ofta separerades av bossfajter. Man visste kort sagt när det var dags att gå vidare till nästa nivå. I dag är spelen inte alls lika förutsägbara. Ändå envisas många utvecklare med att behålla bossinslaget, och det känns inte alltid motiverat.

The Last of Us Part II är det senaste exemplet. Där kändes flera av fajterna lite påtvingade/scriptade. Som om det förväntas av ett spel att de ska finnas där, inte för att de nödvändigtvis gör spelet bättre. Jag kan tycka att bossfajter är ett bra sätt att höja tempot för en stund, men jag vet inte om det alltid känns nödvändigt.

Vad tycker ni? Gillar ni bossfajter? Hör bossfajter till eller är de bara ett exempel på dålig fantasi? Vissa spel är uppenbart byggda kring just bossfajter, så det är egentligen inte primärt dessa jag avser.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Testpilot / Ambassadör
Speedrunning

Jag gillar bossfighter, men däremot så skulle jag gärna se att bossar kan besegras på olika sätt och att de inte behöver vara jättescriptade.

Skulle gärna se att fler spel för det möjligt att lösa problemet non-lethal, kanske för att skippa bossen helt?

Jag gillar uppbyggnaden mot en boss samt (förhoppningsvis) adrenalinkicken som dyker upp efter bossen blivit besegrad.

Uncharted och the last of US (ettan) är det de påtvingade striderna som får mig att inte vilja fortsätta.


signatur

Testpilot | #FZ-ambassadör #Speedrunning & #Retro | Twitter
Stora Retrotråden - Stora Speedruntråden
Dator: i7-2600K | P8P67-Pro | R9 280x | 12GB DDR3
Konsoler: NES, SNES, N64, GCN, Wii, Wii U, Switch, Genesis, PS2, PS3, (PS4), Xbox 360, Xbox One S

Medlem

I plattformsspel och shootem ups så fyller dom en härlig nostalgisk roll för mig.

I moderna förstapersonspangare och rollspel så gillar jag dom inte, det tar mig ur inlevelsen när det plötsligt kommer en karaktär som är hundra gånger tuffare och har sin egen "arena".


signatur

Skippy R.I.P. 17/7 2006

Medlem

Beror på vilket och vilken typ av spel.
"Påtvingade" blossar känns helt fel.
Speciellt ett spel som ska vara "realistisk" så dyker nån helt orealistisk boss upp som är typ en bullet sponge med fetare vapen.


signatur

🇸🇪 VR Sverige Discord server
https://discord.com/invite/avnhs6mgjc

Medlem

Beror ju givetvis på genre, men också på vad som blir där istället. Jag spelade nyligen Fossil Hunters och där var det bara bana på bana som löpte på i all oändlighet. Det fanns liksom ingenting som ramade in eller avgränsade.

Spel utan bossar kan lätt bli oförlösta, att all den energi som byggs upp bara pyser ut som ett gammalt cykeldäck som fått övervintrad i källaren utan omsorg. En dålig boss kan också ge ett antiklimax, absolut, men jag tror att i många genrer så krävs det något som ramar och in avgränsar.

Ofta finns det ett hot i spel som måste tas itu med, det behöver inte vara en bossfajt per se men det är ändå ett bra sätt att göra det på. Det är ju därför det är ett så pass beprövat koncept - För att det funkar.

Nu är jag lite biased i den här frågan eftersom jag älskar bossar i sig, även om jag spelat många riktigt risiga sådana i mina dagar. Min hållning brukar vara att ingen säger nej till bossar så länge de känns välutformade. Jag har spelat många spel som haft bra bossfajter men där själva upprinnelsen till fajten egentligen är ototalt obefogad. Vi bryr oss helt enkelt inte om anledningen så länge den är välgenomförd.

Jag tror att bossfajten som refereras till i The Last of Us Part Two hade varit bättre om den var bättre utformad helt enkelt, utan att för den sakens skull ha spelat spelet. Vi förlåter mycket så länge de är bra gjort.

Dålig ursäkter är bättre än dåliga bossar.

Moderator | Testpilot

Utan en vettig bossfajt tycker jag det blir ett jäkla antiklimax. Charmen med spel som Dark Souls, Lifeforce (NES) och Megaman är att du klarar ett parti av spelet och sedan måste besegra bossen för att ta dig till nästa parti. I vissa fall får man även en vettig belöning för att ta i tu med dem vilket också gör det spännande. Helst i rollspel är de uppskattade då de ger spelen en spin/tvist på hela stridssystemet och måste tänka till det lilla extra.

För mig handlar det mer om att vissa spel, möjligen likt TLOU, gör bossar dåligt än att de inte ska existera alls .


signatur

Testpilot & Twitter
Personbeskrivning: "Han är stygg över alla gränser" - Gustav Höglund
Personbeskrivning 2: "Man kan lita på uber" - Joakim Bennet
Det råder lite tvivel ovan, men jag luktar gott i alla fall.

Medlem

Beror lite på spel, i fantasyspel där man kan möta något övernaturligt som tål mycket etc. kan det ju passa, men i vissa andra spel där man möter mänskliga fiender som plötsligt tål svinmycket och man måste döda på "ett visst sätt" t.ex. om man kan se och skjuta fienden men ändå måste springa till nåt visst ställe för att kasta in en granat etc. kan vara sjukt störigt. Framförallt när bossarna alltid ska säga samma tauntande grejer om och om och om igen (vem fan tycker att det är en bra idé fortfarande...).

Lite mer "boss-events" är dock trevligare. Minns ett uppdrag i Deus Ex: Human Revolution där man är i någons kontor och det kommer in ett stort antal fiender och börjar söka igenom, såna saker är roligare än en tauntande fiende som bara tål mycket och anfaller i olika mönster. Ogillar när det är gamey i allmänhet I guess.

Medlem

Beror som sagt på spel. Älskade tex bosserna i MDK och Metroid Prime. Kände mig verkligen nöjd när jag hade klarat av bossen och var taggad inför nästa bana

Medlem

Jaaaa! Soulsborne är mina favoritspel och bossarna är halva spelet om inte mer. Bayonetta, Metroid, Final Fantasy för att nämna några till spel som jag älskar där bossarna spelar en väldigt stor del.

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av Gubbgamern:

Beror ju givetvis på genre, men också på vad som blir där istället. Jag spelade nyligen Fossil Hunters och där var det bara bana på bana som löpte på i all oändlighet. Det fanns liksom ingenting som ramade in eller avgränsade.

Spel utan bossar kan lätt bli oförlösta, att all den energi som byggs upp bara pyser ut som ett gammalt cykeldäck som fått övervintrad i källaren utan omsorg. En dålig boss kan också ge ett antiklimax, absolut, men jag tror att i många genrer så krävs det något som ramar och in avgränsar.

Ofta finns det ett hot i spel som måste tas itu med, det behöver inte vara en bossfajt per se men det är ändå ett bra sätt att göra det på. Det är ju därför det är ett så pass beprövat koncept - För att det funkar.

Nu är jag lite biased i den här frågan eftersom jag älskar bossar i sig, även om jag spelat många riktigt risiga sådana i mina dagar. Min hållning brukar vara att ingen säger nej till bossar så länge de känns välutformade. Jag har spelat många spel som haft bra bossfajter men där själva upprinnelsen till fajten egentligen är ototalt obefogad. Vi bryr oss helt enkelt inte om anledningen så länge den är välgenomförd.

Jag tror att bossfajten som refereras till i The Last of Us Part Two hade varit bättre om den var bättre utformad helt enkelt, utan att för den sakens skull ha spelat spelet. Vi förlåter mycket så länge de är bra gjort.

Dålig ursäkter är bättre än dåliga bossar.

Det finns förstås andra sätt att "rama in" en bana eller ett avsnitt i ett spel, exemplevis genom mellansekvenser och/eller QTE. Allt handlar om hur det görs.

Vad gäller TLOU2 tänker jag att det finns flera bossar, både mindre och en större. Kanske lite beroende på hur man definierar det.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Jag har alltid betraktat spel som en form av avkoppling. Lite slappt knapptryckande medan man upptäcker en värld eller upplever en story. Därför har bossar av det svårare slaget varit avtändande för mig. För om jag ville anstränga mig skulle jag, jag vet inte, träna eller jobba istället?

Med det sagt förstår jag varför somliga älskar att nöta bossar. Bara inte min kopp te.

I TLoU2 tycker jag dock inte att det var något större problem. Bara en överscriptad fight som kändes menlös, men mest för att jag gjorde allt för att förlora den.

Edit: Ett spel där jag ogillade bossfighterna är God of War. Jag är en friggin' gud. Låt mig känna mig som det. Allt utom andra gudar bör dö på ett slag, ink. valkyrior (de är ju bara glorifierade krigsänglar, pfft, borde till och med lille Atreus ta till frukost).

Edit 2: Ett spel där jag tyckte bättre om bossfighterna är Witcher 3. Där är jag en monsterjägare, så där känns det naturligt att striderna emellanåt är utmanande.


signatur

När jag växte upp lyssnade jag mycket på Blümchen och Rollergirl. Jag tror att det har format mig som människa.

Medlem

Nej, bossfighter har jag aldrig någonsin gillat. De är alltid utformade på samma sätt. Antingen ska man hitta en "öm" punkt och upprepa detta tre gånger eller så måste hoppa runt som en jäkla hoppjerka och ens protagonist känns som ett litet barn. Nej, kom på något nytt sätt att ge spelaren en känsla av utmaning. Det är dags att utmana den trötta mallen för spel som fungerat på samma sätt i 35 år.

Medlem

Bossar som är bulletsponges är trist.

Bossar som är kreativa och utmanande är kul.

Gillar bossarna i Souls, Mario Odyssey och Megaman för att nämna några.


signatur

Ännu en dag i paradiset.

Medlem

Tycker att bossar har en plats i plattformsspel där de traditionellt har flera olika gimmickar att anpassa sig till för att slå dem och gå vidare. Utanför plattformsgenren känns det överspelat och gammalt. Finns inget tråkigare än någon boss som tar 15 minuters konstant maskingevärseld eller ett hundratal generiska svärdattacker innan de dör. Det är lat speldesign.

Medlem

Arkhamserien har några riktigt trevliga bossfighter. De flesta känns relevanta och inte ett påtvingat ont.

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av Nomman:

Jag har alltid betraktat spel som en form av avkoppling. Lite slappt knapptryckande medan man upptäcker en värld eller upplever en story. Därför har bossar av det svårare slaget varit avtändande för mig. För om jag ville anstränga mig skulle jag, jag vet inte, träna eller jobba istället?

Med det sagt förstår jag varför somliga älskar att nöta bossar. Bara inte min kopp te.

I TLoU2 tycker jag dock inte att det var något större problem. Bara en överscriptad fight som kändes menlös, men mest för att jag gjorde allt för att förlora den.

Edit: Ett spel där jag ogillade bossfighterna är God of War. Jag är en friggin' gud. Låt mig känna mig som det. Allt utom andra gudar bör dö på ett slag, ink. valkyrior (de är ju bara glorifierade krigsänglar, pfft, borde till och med lille Atreus ta till frukost).

Edit 2: Ett spel där jag tyckte bättre om bossfighterna är Witcher 3. Där är jag en monsterjägare, så där känns det naturligt att striderna emellanåt är utmanande.

Jag är med dig här. Jag har inget emot bossar per se, men de får inte vara överdjävliga att besegra för då ledsnar jag (en viss utmaning är förstås OK). Mitt tolvåriga jag hade säkert haft tid och tålamod att sitta i timme efter timme och lista ut rätt taktik, men mitt snart 40-åriga jag har det inte. Kanske gör det mig till en latare gamer, men då får det väl vara så.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Beror som sagt på spelet.
Souls utan bossar hade inte varit ett spel xD
Även spel som är lite mer arcady är okej, det är lättare att godkänna att en snubbe från Borderlands plötsligt tål flera magasin än i något realistiskt spel.

Men en bossfight ska vara rolig att slåss mot. Består den av flera delar så ska varje del vara relativt kort.
Bossar som enbart är svåra för att de är bulletsponges är skittråkiga.
I wolcen så var det bossarna som fick mig att ge upp, varje boss hade enormt mycket hälsa + flera stadier med ny hälsa och fler attacker.

Jag personligen är inte enormt glad i bossar, helt okej att svettas lite men jag hatar att dö och behöva starta om en fajt flera gånger, framförallt om det är en lång fajt och det inte finns någon checkpoint.

Medlem

Bossar för mig är ofta gärna rätt viktiga. Känslan när man klarat att ta sig till bossen när man precis med nöd och näppe klarat sig dit och händerna börjar redan svettas lite extra inför vad som komma skall. Även den dära enorma känslan av att ha blivit bättre när man väl lyckas piska en svår boss. Bossar finns det alltid utrymme för bara det gör rätt. Men spel med seriös framtoning så är det nog lite svårt att få ihop en fläskig fight när man måste ta mer hänsyn till kanske rimlighet och realism. Lägg gärna in en trött biljakt eller vad faen som, som ett svårt moment i stället. Men bossar i mitt hjärta, nu och för alltid. Kan väl lika väl dela med mig av en av mina favoritbossar genom tiderna. Minns att jag fick gåshud när jag insåg att den enorma båten långt ute i horisonten började transformera sig. Sedan ställer den sig upp och som ett gigantiskt torn så börjar den gå mot en. Bara kavla upp ärmarna och "Deeeew eeet!"

F.ö Alla bossarna i Shadow of the colossus var ju rent guld och alla fighter var kul på sitt vis. Så nej, bossarna måste vara kvar ett bra lång stund till.

Får väl bjuda på figthen mot Tidalwave. Ger kanske någon en nostalgisk kick...... BOSS FIGHTERNA I DEUS EX HUMAN REVOLUTION SÖÖÖÖG!! Så! Tack för mig


signatur

Just an honest man in a leather mask

Medlem

Älskar bra, intressanta och utmanande bossar!

Och som många redan nämnt, så är FromSoftware mästare på bossar!(Jag låter kanske som en trasig skiva, men det tål att upprepas ;P) Dom har oftast djup lore och en betydande/relevant roll i världen man befinner sig i.

Senaste spelet jag lira med riktigt trevliga bossar var nog Hollow Knight.


signatur

The more I practice, the luckier I get.

Medlem
Skrivet av Slutbossen:

Bossar för mig är ofta gärna rätt viktiga. Känslan när man klarat att ta sig till bossen när man precis med nöd och näppe klarat sig dit och händerna börjar redan svettas lite extra inför vad som komma skall. Även den dära enorma känslan av att ha blivit bättre när man väl lyckas piska en svår boss. Bossar finns det alltid utrymme för bara det gör rätt. Men spel med seriös framtoning så är det nog lite svårt att få ihop en fläskig fight när man måste ta mer hänsyn till kanske rimlighet och realism. Lägg gärna in en trött biljakt eller vad faen som, som ett svårt moment i stället. Men bossar i mitt hjärta, nu och för alltid. Kan väl lika väl dela med mig av en av mina favoritbossar genom tiderna. Minns att jag fick gåshud när jag insåg att den enorma båten långt ute i horisonten började transformera sig. Sedan ställer den sig upp och som ett gigantiskt torn så börjar den gå mot en. Bara kavla upp ärmarna och "Deeeew eeet!"

F.ö Alla bossarna i Shadow of the colossus var ju rent guld och alla fighter var kul på sitt vis. Så nej, bossarna måste vara kvar ett bra lång stund till.

Får väl bjuda på figthen mot Tidalwave. Ger kanske någon en nostalgisk kick...... BOSS FIGHTERNA I DEUS EX HUMAN REVOLUTION SÖÖÖÖG!! Så! Tack för mig

https://youtu.be/eaAZgW8PbR4

Ditt namn avslöjar dig redan innan man läser inlägget

Medlem

Tycker det beror helt på handlingen och vilken känsla man vill förmedla i spelet.

Tar man sig an rollen som kommandosoldat på uppdrag så skulle jag inte fövänta det. Däremot om man istället iklär sig rollen som "the chosen one" som ska besegra den onda trollkarlen "whatshisface" så ska det banne mig finnas bossfajter som heter duga!

Medlem
Skrivet av stenman:

Ditt namn avslöjar dig redan innan man läser inlägget

Det diskuteras ju mitt existensberättigande så klart jag måste ge mig in i leken


signatur

Just an honest man in a leather mask

Inaktiv

Gillar bossfighter så länge det är lagom långt imellan. Ta teex Dark souls där man knappt kommer ur ett område före nästa boss är ett exempel på för tätt ihop. Skillnad i 2D spel. Där tsr jag gäena bossar med täta mellanrum.

Skribent

Jag tycker absolut att bossfighter hör hemma även i moderna spel, men då ska de verkligen tillföra något, och inte bara vara vanliga fiender med tiodubbel hälsomätare.

Metal Gear Solid-serien har verkligen bjudit på många fantastiska bossfighter, men i många andra spel blir det dessvärre QTE-fest eller "skjut den extremt uppenbara blinkande kroppsdelen".

Det är lite tragiskt att vi bjuds på så otroligt få riktigt bra bossfighter.

Medlem

För mig handlar det givetvis en hel del om miljöerna/settingen i spelet samt vilken genre det tillhör. Ett MMO hade t.ex. nog haft ganska tråkiga raider om de inte innehöll bossar. Likaså Bullet hell-spel tycker jag att de hör hemma i.

Annars handlar det mest om spelets setting. Jag har betydligt mindre problem med bossar i fantasy-, sci-fi- eller skräckspel än vad jag har i shooters eller actionspel som ska vara mer grundade i verkligheten. Vissa av bossarna i Final Fantasy-serien är ju att jämställa med gudomliga väsen som kan vara hundratals meter höga eller breda. Likaså i t.ex. Monster Hunter där de flesta strider egentligen är bosstrider. I dessa fall hade det varit lite antiklimaktiskt att göra slut på dem medelst ett välriktat svärdhugg.

Något jag däremot har svårt för är när ”vanliga” människor i någorlunda verkliga spel har enorma hälsomätare. Tänk The Division eller vissa bossar i Deus Ex, MGS och de senare Assasins Creed. Det blir bara märkligt när man tömmer magasin efter magasin eller får in träff efter träff med sina vapen utan att de bryr sig nämnvärt. I de fallen föredrar jag att man istället får strida eller smyga sig fram till dem och om man lyckas med detta får man en mer realistisk uppgörelse, som i t.ex. Hitman eller det allra första Assassins Creed.

Medlem

Jag hatar bosstrider,det är så förutsägbart och aldrig särskilt roligt. Det sabbar flytet i annars välpolerade spel. Kan inte komma på en enda bossfajt jag uppskattat.

Medlem
Medlem

Beror helt på spelet. Ett Super Mario-spel hade inte varit detsamma utan Bowser. Han hör till. Men i spel som är någorlunda realistiska blir det konstigt när någon plötsligt tål massa stryk.

Känns larvigt i tex AssCreed att en kille plötsligt är dubbelt så stor och tål 10x mer än vanligt

Max Payne att skjuta 800 kulor innan en vanlig snubbe dör


signatur

If the left one isn´t right, right is the only one left, right?

Medlem

Ja, vi behöver bossfighter. De sätter pricken över i:et i många spel. Final Fantasy, Zelda och Diablo är tre spelserier för att nämna några som har helt fantastiska bossar.

Sen finns det helt horribla exempel som Jinpachi i Tekken 5 där spelet i princip fuskar för att du ska få det svårt. Han är helt sjuk, hatar honom.

Vad jag vill få sagt är att det finns dåliga bossar, och så finns det bra bossar som snarare höjer spelet som helhet. Vi behöver färre dåliga bossar och fler bra, tack!


signatur

"A lie is truth, until you recognize it as a lie. To see the truth behind those lies is probably the right thing to do. However, it may not necessarily bring happiness. Lies are Happiness."

PC-spelare
Dator: TUF Gaming B550 Pro, Ryzen 5600G, 16GB RAM, Sapphire Radeon RX 5600 XT

12
Skriv svar