Saknar "inte hålla i handen spelen" :(

Medlem
Saknar "inte hålla i handen spelen" :(

Tja,

Första posten här. Är gammal, ja så gammal att jag varit med sedan Activision pong.

Älskade spelen förr i tiden då man bara blev uppmanad att bara "Push start key" för att sedan kastas rakt in i spelet utan några som helst instruktioner om vare sig kontroller eller förklaring till vad som väntade.

På sin höjd hade en del spel kastat in en snabb beskrivning om varför du var där och vad som skulle göras, inget mer.
Detta i sin tur gjorde att man lämnade så mycket åt fantasin för att skapa sig sitt eget äventyr.

Nu och en bra tid tillbaka så skall man "lära" sig vilken knapp man hoppar med, skjuter med och hela tiden hålls man i handen som om man vore en idiot.

Bra exempel

Någon som håller med?

Medlem

Också gammal och jag håller med. Trots att genomsnitts åldern på gamers är 32 år så dumförklaras vi gång på gång.

Det jag gör är att jag spelar bara hardcore spel med perma död. Alternativt hardcore läge i onlinespel.

Vill du ha ett extremt svårt spel som inte hjälper dig med någonting... alls. Så rekommenderar jag DayZ, där pratar vi sjukt svårt och där du till slut måste söka dig till forum eller youtube videos för att förstå vissa saker.

Allt är logiskt i spelet, men ibland tänker man ur ett spel perspektiv när man egentligen borde tänka ur ett irl perspektiv.


signatur

"High life on low budget"

Medlem

Det är väl precis därför som Souls-spelen är så uppskattade (älskade) av många?

Medlem

@bent toe: Tack för tipset!

Medlem

@Vamp: Inte testat det men tackar för tipset!

Medlem

Vill bara förtydliga att det jag saknar är inte grymt oförlåtliga spel utan mer spelen som ger dig friheten att skapa din egen fantsai/tolking om berättelsen.

Jag vill som sagt bara trycka "Push start key" och kastas ut i ett spel som jag själv får tolka och utforska utan massa hjälpande händer.

Tar tacksamt emot tips!

Medlem

Hej, välkommen till FZ's eminenta forum!

Jag håller med dig, den typen av spel som du skriver om är något jag uppskattar ganska mycket. Det finns inte så många såna spel nu för tiden, särskilt inte i AAA-träsket, man får titta lite åt indie-hållet för att hitta. Måste dock erkänna att jag ibland blir lite mätt på det, och hellre hoppar in i ett spel där jag blir handhållen genom hela resan men så är det väl med allt, omväxling förnöjer.

Jag kommer faktiskt direkt att tänka på Sunless Sea när du beskriver vad du är ute efter. Det är ett spel där du i princip får hoppa in i en helt ny värld och klura ut mycket saker på egen hand. Otroligt mysigt, särskilt om man uppskattar den dystopiska steampunk-stilen.

Länk till spelet på GOG

Det finns även en "uppföljare", lite annorlunda men samma grund.

Länk till det också så du kan kika om du vill

Hoppas att det kan vara något av intresse för dig (nu blir jag själv sugen på att ge mig in i Sunless Sea igen, argh)!


signatur

"A lie is truth, until you recognize it as a lie. To see the truth behind those lies is probably the right thing to do. However, it may not necessarily bring happiness. Lies are Happiness."

PC-spelare
Dator: TUF Gaming B550 Pro, Ryzen 5600G, 16GB RAM, Sapphire Radeon RX 5600 XT

Inaktiv

Håller helt med, när man gör hålla-i-handen-spel går spelaren miste om äventyret.
Det blir mer som en interaktiv film än något man utforskar själv.
I spel som jag gillar ska det finnas jobbiga moment, man ska kunna tappa bort sig, bli förvirrad och inte förstå allt på en gång(mystik!), man ska kunna bli frustrerad och nästan ge upp. Och det ska finnas utforskande av inte bara världen utan även av spelmekaniken.

Många spel nuförtiden är som guidade museiturer där man bara går omkring och följer instruktioner och tittar på omgivningarna. Jättetråkigt.

Jag skulle också rekommendera Dark Souls och specifikt Dark Souls 1/Dark Souls: Remastered. Det mest äventyrliga av Dark Souls-spelen.
Det är heller inte så svårt som ryktet kanske får en att tro, typ alla som fastnar för spelet kommer klara det vilket inte kan sägas om många gamla old school-spel.

Tyckte Tarn Adams(skaparen av Dwarf Fortress) förklarar det bra i en intervju från Gamebanshee varför DS är så bra:

Andra spel utan hålla i handen jag kommer på är mest indiespel som Rimworld, Pixel Dungeon, Mount & Blade: Bannerlord, Rogue Legacy.

Skribent

Du bör verkligen titta på Outward. Där släpps du ned i en värld och får göra i princip vad du vill. Det finns ingen magisk fe som pekar att "Hit ska du gå härnäst", utan du är fri att göra vad du vill.

Magi lyser med sin frånvaro i början av spelet, och man måste själv luska ut hur man går till väga för att få tillgång till den.

Medlem

Spelet "The outer wilds" är kanske ett spel för dig. Man släpps ned i ett minimalistiskt solsystem och ska lösa varför en ras civilisation försvann. Utforska hur du vill och när du vill fast med en liten tvist som inte alls näms i spelet. Det är ett indiespel men det är endast de som vågar ta ut svängarna lite nu för tiden. Ju mer pengar en utgivare har desto större krav verkar de ha på sina utvecklare att spela säkert så alla ska förstå vilken knapp som gör vad och var man ska gå och göra.Fast det borde vara tvärtom egentligen.

Medlem

Thumbleweed Park. Old school peka och klicka. Ologiskt med bra stycke humor!

Fragtjuv

Jag kom att tänka på alla survivor-spel som kommit den senaste tiden. Nu har jag inte spelat speciellt många själv men kräver inte flera av de att man på egen hand testar sig fram för att hitta lösningar för att överleva.

Välkommen till FZ Fawk2020


signatur

Xbox Series X
Playstation 5
AMD Ryzen 7 7700 CPU
MSI GeForce RTX 4060Ti VENTUS 2X OC
Kingston M.2 NV2 PCIe 4.0 NVMe SSD 2TB

Avstängd
Skrivet av Fawk2020:

Tja,

Första posten här. Är gammal, ja så gammal att jag varit med sedan Activision pong.

Älskade spelen förr i tiden då man bara blev uppmanad att bara "Push start key" för att sedan kastas rakt in i spelet utan några som helst instruktioner om vare sig kontroller eller förklaring till vad som väntade.

På sin höjd hade en del spel kastat in en snabb beskrivning om varför du var där och vad som skulle göras, inget mer.
Detta i sin tur gjorde att man lämnade så mycket åt fantasin för att skapa sig sitt eget äventyr.

Nu och en bra tid tillbaka så skall man "lära" sig vilken knapp man hoppar med, skjuter med och hela tiden hålls man i handen som om man vore en idiot.

Bra exempel

https://i.ibb.co/ckvXt3V/zelda.jpg

https://i.ibb.co/pzdM8tv/Metriod.jpg

Någon som håller med?

En del forskare påpekar att vi ständigt utvecklas.
Och det innebär.
Om man inte lärde människan något innan.
Så anser man idag att det inte vara den rätta metoden.

Varför inte lära ut alla elementen så tidigt som möjligt.
Så människan kan fokusera på det som är viktigt.
Spela!

Medlem

Rekomenderar Subnautica.
Ett spel som inte håller en i handen.


signatur

🇸🇪 VR Sverige Discord server
https://discord.com/invite/avnhs6mgjc

Geeks Gaming

@Fawk2020: Välkommen hit! Bry dig om högen med våfflor och försök att undvika hålet i golvet, det är till för utfodring....

Jag håller med dig när det gäller spel i allmänhet. I vissa spel vill jag bli handhållen och bara kunna flyta med i upplevelsen.
Men såklart så är charmen av att bli nersläppt i ett virrvarr av intryck och själv få lov att nästla upp en egen upplevelse, smått oöverträffad.

Det första tanken som slog mig är ”disco elysium”. Nu är jag mitt uppe i det men det är ett spel som verkligen ger dig den här ”vad fan händer??” känslan, på ett bra sätt

Medlem

Ja det är lite skevt att spelen gick att starta mycket snabbare, rent tekniskt, för 35 år sen.
Jag tror att jag hade spelat 20 % mer om spel startade snabbare. Det finns liksom en tröskel att överkomma i alla Steamrutor, utvecklarlogotyper och menyer, även om spelet är igång inom 30 sekunder. 1 av 5 spelsessioner kvävs nog undermedvetet i sin linda av denna tunga vetskap.

Medlem

Håller så pass mycket med att detta hade kunnat varit min egna tråd.

För tio år sedan hände något med mig. Bortsett de klassiska tonåren då "andra saker" (aka bira och brudar) var mer intressanta så hände något med mig för tio år sedan. Jag märkte att det inte var lika kul längre.

Min första tanke var att jag hade blivit äldre. Du vet, hade sett allt både en, två och tre gånger och den där "magin" som fanns när en var barn var förlorad. Att jag höll på att bli vuxen.

Men så visade det sig inte var fallet.

Jag började spela retro igen och tyckte det fortfarande var kul. Då är det lätt att säga att det hade med nostalgi att göra, men det var inte heller helt sant. Jag tog upp titlar som jag borde ha spelat men hade missat och de hade jag också kul med.

Så jag började gå till botten med det för att se vad det berodde på. Jag kom fram till att det som tilltalade mig med gamla spel är mycket det du skriver. Känslan att inte veta vad som döljer sig runt nästa hörn, att SJÄLV få komma på lösningar och hamna i en lika magisk som främmande plats.

Jag kom också på att mycket av den estetiken och spelmekaniken som finns i så kallat "moderna" (ja, jag inser att jag låter som en gubbe nu), inte riktigt passar mig alla gånger. Jag är rätt less på spel som går i fyra nyanser av brunt, grått eller svart. En stor anledning till att jag gillar pixelgrafik är att de ofta är mer färgsprakande, men också mer fantasifull. Inte alltid, men ofta.

Jag tror det som är grejen för mig rent estetiskt är att det skall vara grafik som, snarare än att försöka efterlikna verkligheten, mer än en slags representation eller tolkning av vad som skulle kunna vara verkligheten. Ta The Legend of Zelda som du själv nämner. Mycket av spelets grafik är otroligt föråldrad, men det handlar snarare om att jag som spelare TOLKAR världen och försöker föreställa mig hur allt ser ut. Att den där fula, röda tratten faktiskt är ett skräckinjagande monster, till exempel.

AAA-titlar strippar mig på den fantasin. Det är oftast så pass realistiskt att det är svårt att särskilja från verkligheten. De gånger jag uppskattar AAA-spel är när det är en konstnärlig inriktning som känns mer fantasifull. Om vi ska fortsätta med samma spelserie är Breath of The Wild ett relativt nytt spel (med min standard), men där tycker jag att stilen är så pass annorlunda, fin och tilltalande att jag slukas in i världen direkt.

Angående trippel A och fantasi så tycker jag att dessa spel oftast tyvärr andas "safe". Någon skrev väl det här att det är så tydligt att utgivarna sätter press på utvecklarna, att de inte skall "slösa bort" pengarna på så flummig begrepp som "konstnärlig frihet". Då menar jag inte bara det estetiska, utan även spelmekaniken. Om vi går tillbaka till samma spelserie på nytt så har så gott som alla 3D-Zelda, Breath of the Wild undantaget, varit busenkla. Så fort jag kommer in i ett nytt rum är det en filmsnutt som visar på "misstänkta" föremål eller platser, tätt följt av stora, gula ikoner som pekar. Om jag missat det så kommer en djävla fe och BERÄTTAR i KLARTEXT vad jag ska göra.

Då känns det verkligen som att jag bara "guideas" runt och får vara glad att vara med på färden.

En kompis till mig älskar Uncharted-spelen. Jag kan inte för mitt liv begripa varför. För mig känns det som en ursnygg powerpoint-presentation. Det enda jag gör är att gå i en snitslad bana, det finns liksom ingenting som utmanar mig. I varje fall det första spelet är ett hån mot min intelligens.

För min kompis´del så älskar han världen och atmosfären. Sällan hyllar han spelmekaniken och jag håller med. Det har svinhöga produktionsvärden, men som SPEL är det mycket mediokert. För mig handlar spel i stor utsträckning om att interagera och komma fram till egna lösningar. När spel dumförklarar mig och bara låter mig följa med så känns det mer som en film. Och vill jag se film kan jag lika gärna logga in på Netflix.

Det som jag gillade just med Breath of The Wild var att dessa koncept till stora delar försvann. Jag kastades ut i en värld där jag i stort sett fick klara mig själv och jag älskade det varje minut. Efter att i princip ha gett upp på serien så kände jag att jag själv fick vara smart, klura ut pussel och utforska världen så som jag ville. Utan både pekpinnar och klartexter.

Med det sagt - All retro är inte bra på det här. Jag spelar till exempel Quackshot till Sega Megadrive med min son nu och jag stör mig konstant på hur "gammalt och dassigt" spelet känns. Det är mycket trial and error, fiender som respawnar bara jag lämnar skärmen, ingen sparfunktion, osmidiga lösningar osv. Så allting från förr var inte bra heller.

Det är därför jag många gånger har hittat ett hem hos indiespelen i allmänhet och de som försöker vara nyretro i synnerhet. De tar känslan och den estetiska stilen från de gamla spelen och bygger vidare på dem.

Jag har till exempel kommit fram till att jag avskyr att spela om samma parti EN GÅNG TILL, så många av dessa nyretrospel låter mig slippa det. Och är ofta bättre utformade gällande såväl hur banor är uppbyggda som hur fiender är placerade. Inte alltid, men ofta.

De värsta nyretrospelen som finns är de som bara försöker "härma" en stil eller spel utan att tillföra något, som känns som bleka kopior, men så finns de ju de spelen som verkligen bygger på ett befintligt koncept och utforskar ny mark. Du har fått många bra förslag i tråden redan, men ett spel jag vill slå ett slag för är Iconoclast:

Tänk dig ett nytt 2D-Metroid i underskön pixelgrafik, men med en intressant handling och annorlunda miljöer. Där har du Iconoclast, som i mångt och mycket påminner om de gamla Metroid-spelen men bygger vidare på samma formula. Det är mer generöst med sparpunkter, har faktiskt en spännande berättelse och erbjuder tajt spelmekanik. I mångt och mycket som en minns de gamla spelen, men tillputsat och med nya idéer.

Långt svar här, men det jag vill säga är att hoppet inte behöver vara ute. För mig blev räddningen att varva retrospelandet med indie, för där vågar de ta ut svängarna ordentligt. Mellan varven kan även ett AAA-spel knocka mig av stolen (och som sagt, ibland är det skönt att bara valsa med), men för det mesta är retro och indie som fyller min spelfix.

Mitt råd: Identifiera vad det är du gillar och våga från tid till annan att utvidga din sfär.

Lycka till!

Medlem

Minns mitt första MMO, star wars galaxies. Man började med typ en melon i inventory och sedan ingen mer förklaring. Men när man väl kom in i det så var det så kul!

Medlem

Rekommenderar Tarkov! Det är svårt JA men är ett av få spel med sånt enormt adrenalinpåslag, spänning och det håller en verkligen inte i handen.
Räkna med att dö en väldans massa gånger men det ska vara så, blir desto roligare när man lyckas

C64
Medlem

Samma här saknar alla spel som man bara hoppade in i och sen spelar man,jag klarar bara inte av spel med mellansekvenser som tar flera minuter och sen kan man inte hoppa över det
Tänk om det hade varit massa mellansekvenser i arkadspelen på glada 90talet

Medlem

Jag är less på att nästan alla spel tvingar en att spela igenom någon form av tutorial. De flesta spelen fungerar ungefär likadant eller bygger på samma princip. Jag behöver inte veta hur man hoppar, duckar, springer eller skjuter. Ge mig bara ett vapen och låt mig spela!

Skribent

Ett "kort" spel som jag kan rekommendera är The Stanley Parable.

Visserligen har du en röst som säger åt dig exakt vad du ska göra MEN du behöver inte göra det

Väldigt annorlunda, innovativt och intressant spel. En walking simulator i första person med en twist.
https://store.steampowered.com/app/221910/The_Stanley_Parable...

OBS: Det bästa är att gå in i spelet helt blind, kolla inge gameplay, läs inga recensioner o.s.v.

Medlem

@Gubbgamern:

Grymt bra analys och text som beskriver exakt det jag menar fast med mycket bättre ord!
Tack för ditt svar och dina tips på hur jag skall hitta tillbaka!

@FZ Låt denna medlemmen skriva krönikor åt er!

Medlem

Behövs inte särskilt mycket instruktioner för spel som Zelda; Upp, ned, fram, bak, hopp, duck, kanske attack om man har tur. Starta upp Hearts of Iron IV och sätt igång utan att klicka in dig på den valfria tutorialen i startmenyn.

Medlem

Det här är en intressant tanke och reflektion över hur mediet utvecklats, minns när jag startade min första Elder Scrolls: Morrowind-karaktär och råkade slå till en NPC snart efter jag kom av båten. (Testade lite kontroller, det var inte uppsåtligt.)

Det fick jag raskt ångra genom att halva stan kom för att bidra till min onda, bråda, död.

Får mig att fundera kring hur tutorials och instruktioner i spel ändrats och utvecklats över tid, och hur mycket det kan skilja mellan spel. Från spel där all info (och ibland lite till) fanns i den inkluderade pappersmanualen, till inbyggda tutorials (med varierande grad av interaktivitet) och/eller instruktionsvideor, till mer integrerade lösningar.

Där någonstans känns det som många spel är i dag, med instruktioner, information, tips och mål baserat på kontext och hur du spelar. Kan personligen känna att det helt klart finns fördelar med det, men samtidigt är det lätt att det blir för mycket, och att det nästan upplevs som nedlåtande mot spelaren. Dock känner jag att det sättet att berätta/vägleda spelaren fanns även "förr" - om än kanske inte i lika stor omfattning som i dag.


signatur

För övrigt anser jag att Tellus bör förstöras.

Medlem

@gubbgamern mycket bra skrivet och jag känner igen mig precis i ditt resonemang.

Jag har börjat spela den gamla slagdängan Gothic 1 igen sen några dagar tillbaka, och det är inget handhållande (eller iaf så är det inte så mycket av det) och i början så får jag stryk av ganska precis allting. Precis så underbart som jag mindes det.


signatur

Good. Bad. I'm the guy with the gun

Medlem

Testa Green Hell. Survival med story som inte alls pekar på vad du ska göra hela tiden. Rekommenderas!

Medlem

Trådstartaren verkar i första hand inte syfta på svårighetsgraden utan hur stor del man får använda sin egen fantasi för att "förklara handlingen". (Ursäkta om jag misstolkat, de flesta verkar diskutera svårighetsgrad.)

Tror inte egen fantasi/ story som håller en i handen har något med ålder att göra.

Jag är 37 och spelar till större delen rollspel, men lyckas bara spela klart spel som the witcher och mass effect. Spel där världen är rätt låst tills man gjort olika saker i storyn. spelen är full voiceover. Du får göra val som påverkar resan genom spelet men en tydlig ordning finns uppbygg. Oftast flertalet cutscenes som för historien vidare.

Jag lyckas nästan aldrig spela klart rpg:en där spelaren själv till större del får styra vad den gör och när den gör det, ex Disco elysium, wasteland, bethesda rollspel etc. Ofta karaktärer som är mutes, full open world du bestämmer själv i vilken ordning du gör saker etc.

Jag är rätt säker på att bioware och 3dproject gjort sina spel så just för att lättare kunna styra narrativet. Förr fanns enligt mig inte möjligheten att göra spel som mass effect eller the witcher utan det krävdes att tekniken utvecklades.

Sammanfattningsvis görs det fortfarande spel både för de som vill använda sin egen fantasi och bestämma mer själva och för de som vill ha en mer styrd handling. Så nej tycker inte det finns någon allmän trend med att spelen ska hålla en i handen.

Lite övriga tankar om en del som lyftas i tråden
Kontroller som lärs ut via någon form av tutorial förstår jag inte vad man skulle ha emot? tidigare gick man alltid in i menyn för att leta reda på allt, är i min värld trevligare att få det invävt i spelet istället.
Överlag känns det som spel var svårare förut, men ibland var det också löjligt svårt så det inte var möjligt att klara spelen utan fusk koder, icari warriors......
Tror dock detta är ren smaksak också, antingen är man ute efter en utmaning eller att spela igenom en berättelse, olika svårighetsgrader för de olika typerna av spelare är lysande

Medlem

Håller med, också gammal gamer som började spela dataspel tidigt 80 tal med VIC20 och Scramble. Sedan gick det av bara farten vidare med C64, Amiga och PC.

Minns när jag började med Ultima Online, man spawnade i världen med 100 gold och lite start utrustning. Sedan var man helt ensam med att utforska en väldigt grym värld (1997), dock började jag spela ordentligt tidigt 1998 (bättre dator och uppkoppling) och upptäckte en helt ny värld Vad gör purple potions... klicka... hmm varför räknar den ner... Booom! Ok dom är explosion potions!

Survival spelen har mer av den känslan i jämförelse med MMORPGs.

Något jag försöker mig på nu för tiden är att inte läsa allt som skrivs om nya spel, gillar jag idén och tror på dom som utvecklar spelet kan jag vara beredd att chansa med ett förköp eller köp innan man har analyserat sönder spelet via forum och liknande. Det är än så länge min plan vad gäller kommande Star Wars Squadrons, har endast kollat trailern och gameplay videon samt officiell information, redo för ett förköp så fort jag får reda på om spelet har stöd för Track IR.

Chansa lite för att ge sig själv möjligheten att bli positivt överraskad istället för att redan innan man spelet ha vetskap om brist x eller y.

Om du gillar spel där du får skapa din egen story, mål, etc. så kan jag tipsa om Elite Dangerous, det håller dig inte i handen och du kan förlora många timmar på ett misstag. Exempelvis om man ger sig ut och utforskar galaxen kan man hålla på i flera timmar för att ta sig till avlägsna system och dör man är man tillbaka i den station man senast dockade och man har förlorat all sin exploration data. Får du slut på bränsle och blir strandad finns det dock en grupp spelare som kan hjälpa dig med fuel transfer, dom heter Fuelrats


signatur

Through the cables and the underground now

Medlem

Beror på vart man drar gränsen för att "hålla handen". Att förklara kontroller och vad du kan göra med din karaktär är för mig ett krav, framförallt i 3D spel, i 2D plattform så kan man göra det på bättre sätt. Men att undanhålla tekniker som du upptäcker av misstag eller på random är inte heller bra speldesign. Däremot att få spelaren att lista ut hur man använder sig av sitt move-set på bästa sätt är rätt väg att gå. Att inte förklara mitt i en strid att "ÖööÖÖöö När bossen använder X kontra med Y HuRpIDuRPi". Men om spelet aldrig någonsin har sagt åt mig att jag KAN kontra en attack då har de misslyckats.

12
Skriv svar