Hatar stealth, älskar Arkane

Skägg.
10 Chambers
Skrivet av absimilard:

Dishonored 1 är det enda spel som jag kört igenom 3 gånger mer eller mindre direkt efter varandra. Först en gång bara som vanligt, sedan en gång då jag försökte köra så mycket no-kill det bara gick och sist en omgång med total kaos. Blev så sjukt överraskad av hur jag fastnade i spelet när jag först började köra det.

2:an blev jag inte lika fast i, men jag gjorde just det du säger. Efter att ha klarat spelet normalt funderade jag på om jag skulle köra samma resa, totalt god och totalt ond, men jag hade inte riktigt geist för det, så jag drog ner en trainer och öste som fan instället (det var inte lika kul med fusk. underligt hur det där fungerar)

Det finns ju något i att förtjäna en kraft, helt klart. Nästan så att någon designer tänkt till


signatur
Medlem

Som fan av stealthspel, speciellt Thief och Dishonored, kan jag även rekommendera Styx: Master of Shadows och Styx: Shards of Darkness. Även dessa spel har öppen bandesign där man själv får hitta den väg som passar bäst.
De kanske inte håller samma klass som Dishonored, men de är väl värda en genomspelning!

Medlem

Det värsta med stealth spel är de uppdragen då man får game over när man blir upptäckt bara för att det ska passa in i den lata handlingen istället för att låta spelaren anpassa sej efter situationen.

Arkane gjorde det rätt. Fiendernas AI återställs aldrig om du blir upptäckt och man får anpassa sej istället, medans AI'n aktivt letar efter dej och att de är mer vaksamma.
Att smyga är heller inte ett krav om man känner för att gå bärsärk.

Det senaste Thief spelet som ska vara ett stealth spel, där gjorde de tvärtom. Blir du upptäckt kan du gömma dej i några sekunder så att AI'n glömmer bort att du var där, de går tillbaka till sina platser och AI'n återställs som om inget hade hänt. Vilket blir tråkigt och dumt när spelet ska ha full fokus på att vara ett stealth spel.

Medlem

Roligt att se videos med våldsam genomspelning av Dishonored.

Stöpt som jag är i Thief: TDP har det inte ens föresvävat mig att spela igenom Dishonored på annat sätt än som Ghost.

När jag bröt mig in i Constantines hus och började uppleva den sjuka arkitekturen är fortfarande den enskilt starkaste spelupplevelse jag har haft.

Medlem
Skrivet av Nercis:

Det senaste Thief spelet som ska vara ett stealth spel, där gjorde de tvärtom. Blir du upptäckt kan du gömma dej i några sekunder så att AI'n glömmer bort att du var där, de går tillbaka till sina platser och AI'n återställs som om inget hade hänt. Vilket blir tråkigt och dumt när spelet ska ha full fokus på att vara ett stealth spel.

Thief: DS eller ThiAf är inte riktiga Thief. De har gjort sig av med med som gjorde Thief: TDP och Thief 2 bra.

FM-guru
F.d. Sisyr
Skrivet av Carl Johansson-Sundelius:

Haha, ledsnat lite på hans stil men det där var spot on!

Nä hans cynism kan bli lite mycket ibland - hans brinnande hat för David Cage vars spel jag gillar inkluderat - men han är överlag rätt träffsäker och humor har han.

Medlem

Har dragit igång med Dishonored på Series X nu när den rullar i 60 och är mer responsiv i kontrollen m.m. Helvete vilket flyt det är och vilket kul spel!! blir nog till att följa upp med 2an och Prey m.m.

Alla runor ska hittas men jag försöker mörda så lite som möjligt

Medlem

Jag älskar stealth i de flesta spel. Favoritspel för stealth är Metal Gear Solid, Commandos och World of Warcraft. Alla är mer eller mindre förlåtande om man gör misstag. Spel som Hitman och Tenchu gillar jag också, men de kan också vara hiskerligt oförlåtande när man gör fel.

Den värsta sortens stealth är helt klart den påtvingade stealthen i vissa spel. Trial and error-stealth, om blir du upptäckt är det lika bra du börja om. Det kan exempelvis komma som ett inslag i vissa JRPGs, även om jag inte kan komma på ett på rak hand. Kanske i Tales of Symphonia? Kanske Zelda Ocarina of Time (när man ska smyga till flick-Zelda bland slottsvakterna), jag gillade dock Gerudo Valley av någon anledning. Även om det området kan kännas extremt trial and error. Särskilt, de första 5-10 minutrarna.

Metal Gear Solid V: Ground Zero är ett exempel på stealth som jag tycker mindre om. Huvuduppdraget är en superstor bana som kräver mycket trial and error. Uppdraget kan ta en timma att slutföra (när du väl listat ut vad du behöver göra, säg åtminstone 5-10 misslyckanden) och du är ofta stenkörd ifall du gör fel.

Phantom Pain va bättre, eftersom det sällan kom lika många ”du får bara en chans”-ögonblick. Du får ju 100-tals grejer som underlättar för dej i den här utgåvan. I ground zero var det inte alls lika mycket. Visst kan du låsa upp grejer efter du klarat ut Ground Zero några gånger, men då var man redan trött på att köra samma bana hela tiden. Sen var det en hiskerligt mörkt, ovanligt mörk berättelse i just Ground Zero. Kojima brukar vanligtvis blanda mörker med humor. GZ hade inte mycket att komma med.

Mitt favoritspel inom stealth är Metal Gear Solid 3. Grym musik, karaktärer, humor och handling. Lagom långa avsnitt både för videoklipp samt delsektioner att smyga runt i. Spelet är också hyfsat förlåtande ifall man klantar sig. Man kan exempelvis plöja ner alla i området ifall man känner för det. Jag brukar dock föredra att försöka söva en hel delsektion, plundra området och sedan spara i början på nästa delsektion.

Nu när jag tänkt på det så kräver de flesta stealthspel ett visst mått tålamod för trial and error. Frågan är mestadels hur hårt man orkar med att bestraffas när man oundvikligen gör fel. I spel som Commandos är du ofta stenkörd när du gör fel. Det är verkligen, du är körd nu, gör om gör rätt.


signatur

”A man with a conviction is a hard man to change. Tell him you disagree and he turns away. Show him facts or figures and he questions your sources. Appeal to logic and he fails to see your point. [fortsättning]

12
Skriv svar