Ditt största spel-ögonblick?
Jag undrar vad ni har för stora ögonblick som hänt er i era spelkarriärer. Var det avtäckandet av PS4 eller var det första gången man gick ut ur valvet i Fallout 3? Eller kanske var det första gången du slakta slakta nazister i Wolfenstein 3D?
Låt höra!
Att kliva ut i världen i TES: Oblivion för första gången var jäkligt speciellt. Man hade väntat så länge och helt kollat sönder gameplay-genomgångarna som visade upp skogar man aldrig sett maken till tidigare.
Och så helt plötsligt stod man där, med Cyrodiil framför sig som ett smörgåsbord.
Jag har ett väldigt tydligt minne från Warcraft.
Som liten brukade jag titta på medan min pappa och min farbror spelade Warcraft. Strax därpå fick jag en skiva med Warcraft II som spelbart demo som jag spelade religiöst. En tid därpå, på min födelsedag fick jag Warcraft Battlechest, som inkluderade Warcraft, Warcraft II: Tides of Darkness, och Warcraft II: Beyond the Dark Portal. (Herregud vad jag spelade)
Spola fram flera år; World of Warcraft släpps. Jag kan dock inte spela det eftersom jag inte hade någon dator som klarade av det, så jag tror jag hoppade in i spelet lite mindre än ett år innan första expansionen släpptes (The Burning Crusade). En helt fantastisk upplevelse att kunna springa runt och rollspela genom hela Azeroth för övrigt. En värld man vuxit upp i, men som man samtidigt aldrig satt foten i på det här sättet.
The Burning Crusade är på G, och inför släppet hålls ett event. The Dark Portal ska öppnas. Det går inte att beskriva med ord hur mäktigt det var att stå framför denna enorma struktur - tillsammans bland vänner och fiender. Det bästa sättet jag kan beskriva känslan är att kroppen på något sätt skriker av exaltering inombords, och att man måste påminna sig själv om att andas för att man blir så tagen av själva upplevelsen.
För att ge lite perspektiv på det hela. Tänk dig att gå från det här:
För att sedan gå till det här:
🖥️ RTX 4090 | i9-13900KF | 64GB
Detta är jättesvårt. Gud. Hjälp. Argh.
Kan i alla fall säga ett ögonblick som kom till mig: tredje avsnittet av The Walking Dead (första säsongen) fick mig att känna känslor jag aldrig tidigare upplevt i spel. Det var stort. Sådana där ögonblick är få, men det är ju därför de är så speciella också.
En Bamseponny av folket
System Shock var helt makalöst av flera orsaker när jag spelade det hösten 1994, men det jag minns bäst är när man vid en senare del av spelet ska förstöra 4 antenner. Och när jag precis ska spränga den fjärde, så snackar SHODAN lite förolämpningar som vanligt och låser dörren till rummet så jag är fast där. Får snabbt panik för bomben kommer explodera och vet inte riktigt vad jag ska göra, men så hackar jag dörren och lyckas precis komma ut ur rummet innan allt exploderar. Vilket adrenalinrus!
Ett annat är när jag våren 1997 spelade The Elder Scrolls II: Daggerfall, och gick in i staden Daggerfall för första gången, som också var den första staden jag besökte. Blev oerhört imponerad av hur stor staden var och framförallt hur levande allt kändes. Att bara gå runt där i den virtuella staden kändes helt fantastiskt.
Tror första gången jag fick uppleva raid i ett mmorpg.
Det var i LoTRO. The rift. Gick i högstadiet, skulle egentligen gå lägga mig för det var mitt i veckan. Men så blev jag medbjuden. Det kändes verkligen så stort att få vara med ''the big boys n girls'' höll på halva natten, så spännande :')
Och oblivion som nämnts. Jag tror det var min absolut snabbaste vakna natt i mitt liv, installerade på eftermiddagen och helt plötsligt var det 7 på morgonen.
🖥 i5 9600k | RTX 2080 | Z390 | 16GB DDR4 |ROG 34" 21:9 1440p
🎮 PS5 | LG 55" CX
Första genomspelningen av "Lands of Lore 2", "TES: Oblivion", "Uncharted 2", Destiny 1 och raiden i "Vault of Glass", när jag fick Gjallarhorn och Vex Mythoclast på samma gång
Ögonblick som sitter kvar i huvudet och hjärtat än i dag är inte så jättemånga, men visst finns de där.
Som jag skrev i en annan tråd: första gången jag med lite stapplande steg gick online i Phantasy Star Online. Magiskt spel och en smått magisk upplevelse.
Första gången jag klarade slutbossen i Sonic 2.
Den speciella känslan att kryssa längs upplysta gator i London i det då oerhört vackra Metropolis Street Racer samtidigt som jag lyssnade på Richard Jacques soundtrack som på något sätt kändes som mitt.
Flera scener i The Last of Us.
Egentligen hela fjärde skivan i Shenmue II till Dreamcast. Den väldigt speciella upplevelsen gjorde mig nyfiken på Kina. Några år senare åkte jag dit och återvände sedan gång på gång. Blev intresserad av språket och kulturen. Började plugga kinesiska. Träffa min fru online tack vare detta. Någonstans började resan hit, till fru, hus och två barn, i Shenmue II:s tolkning av Guilins utkanter.
- Den där gången jag spelade multiplayerdemot till Soldier of Fortune 2 och slängde iväg några skrämselskott Med min ak47 mot en fiende på andra sidan banan. Salvan var tänkt att skrämma bort honom men på nåt sätt så lyckades jag blåsa skallen av honom.
- första gången jag spelade zelda: a link to the past. Var typ 10 år och fattade inte så mycket men förstod ändå att jag tog mina första steg i ett fantastiskt äventyr. Jag låg vaken hela den natten och tänkte på spelet.
- slutet på final fantasy 10. Första gången jag blev tårögd av ett spel.
- slutet på baldurs gate throne of bhaal när man får läsa epiologerna för sina NPCs. Efter att ha känt en del av dem igenom hela serien kändes det så ofattbart att det var slut och en del karaktärersöden kändes så sorgliga.
1. När jag och mitt CS-lag vann vår första 1.6 turnering som hade vinstpengar (5000:-). Blev bara en till vinst som gav pengar sedan, men för den första vinstpengen köpte vi en dator som vi använde som server till alla efterföljande matcher.
Riktigt skönt att kunna söka på egen server, att hitta matcher blev rejält mycket lättare.
2. När jag på ett hemma-LAN med några kompisar provade på Battlefield Vietnam och lyckades nästan direkt sänka ett flygplan med ett bazookaskott på extremt långt avstånd. Resten av tiden spencerade jag med att åka Jepp och lyssna på Surfin Bird
edit:
3. Hela Phantasy Star 4.
Introsekvensen i Mass Effect slår det mesta. Konversationen om Shepards CV, loggan som dundrar fram på skärmen, promenaden fram till bryggan och den ostiga kamerasvepningen när ansiktet avslöjas.
Dags för en ny genomspelning snart!
Trottoarkantssnubblande insjögangster.
Introsekvensen i Mass Effect slår det mesta. Konversationen om Shepards CV, loggan som dundrar fram på skärmen, promenaden fram till bryggan och den ostiga kamerasvepningen när ansiktet avslöjas.
Dags för en ny genomspelning snart!
Oh ja! Första spelet är för mig det bästa, det var så allt starta!
Håller med de föregående talarna om att TES: Oblivion var speciellt. Hade köpt ett 360 själv för de pengar som jag själv tjänat och hade inget annat att göra än att spela och njuta. Tror jag kom upp i 800 timmar på en save innan RROD stekte den gubben.
DayZ modden. Kollade sönder Youtube efter alla som spelade men kunde inte själv delta pga en trasig dator. Men så kom skatteåterbäringen, en ny dator införskaffades och jag loggade in för första gången och var så underbart paranoid. Tog mig fram till flygfältet, fick en grym bössa och hamnade i en skottlossning med en grupp precis efter det. Jag dog såklart, men minnet är fortfarande underbart. Vill minnas att jag var tvungen att gå och duscha efter det pga spänningen hade gjort mig genomsvettig.
Submission is for the weak
Jag kommer att tänka på Final Fantasy X.
Vet inte om det är ett stort överraskningsmoment men någorlunda säker på att det är ett stort ögonblick.
###Spoiler###
När man blir överraskad av handlingen i FFX.
Då man tror att man kämpar för att få slut på slut bossen(sista bossen/Sin).
Så får man reda på att man egentligen hjälper han samtidigt att få föddas på nytt.
Jag antar att det passar in i det största spel ögonblicket.
När jag hyrde Mortal Kombat och en kompis slog in A,B,A,C,A,B,B.
https://open.spotify.com/track/0fdwzl6T2Lz9j5YuA0x66n?si=JPmJ...
1. Jullovet 1997/98 när jag och min bror ägnade varje vaken stund åt Final Fantasy VII. Fortfarande det bästa spelet jag vet, och utan tvekan det starkaste spelminnet jag har.
2. Utannonseringen av Final Fantasy VII Remake på E3 2015. Jag hade drömt om en remake på det här spelet i så många, många år och det var verkligen ett formidabelt ögonblick när remaken utannonserades. Jag får fortfarande rysningar när jag kollar klipp på det. När jag den 3 april i år äntligen höll spelet i min hand för första gången efter fem års väntan, det var också en väldigt stor stund. Att jag sedan är rätt besviken på själva spelet förtar inte de två ögonblicken.
3. Final Fantasy IX. Jullovet 2000. En repris på jullovet 1997 med ett spel som var precis lika bra och magiskt som sjuan. Kanske det sista riktigt, riktigt magiska Final Fantasy-spelet.
4. När jag och min bror installerade vårt nyinköpta PlayStation och vi drog igång Wipeout. Hösten 1995. Snacka om att tappa hakan. Dagen innan hade vi spelat Super Nintendo. Nu spelade vi framtiden. Aldrig tidigare och aldrig senare har hoppat mellan två generationer varit så stort och omvälvande som mellan 16 bits- och 32 bitsgenerationen.
5. Sommaren 1988 när jag och min bror ägnade en stor del av den sommarens vackra dagar med att sitta instängda i farmors och farfars sommarstuga och hos våra kusiners sommarstuga och spelade NES. Varje gång jag känner doften av torr tallskog så flyttas jag i minnet tillbaka till den sommaren när vi satt där inne i sommarstugorna och spelade.
När jag julen 1999 efter mycket velande köpte Unreal Tournament. Hade kört demos av UT och Quake 3, och hade bara råd med ett av dem pga student. Efter helgen kom jag hem till min nya lägenhet, med 10 Mbit bredband (hade modem innan) och duglig speldator. En stor stund i spellivet.
Jag har spelat mycket och länge och skulle kunna räkna upp flera mäktiga stunder då man lirade spel på 80 och 90 talet.
Men krasst. Det mäktigaste spelet är The Witcher 3. Det var vid flera tillfällen som jag storbölade eller skrattade högt som en galning i det spelet.
Inget spel har kommit nära. Det finns andra spel som varit känslosamma eller fantastiskt bra men inget som varit en sån heltäckande upplevelse.
Jag avundas er som har denna resa framför er.