Vad betyder spel för dig?

@Freakon: Näh man har ju inte dragit sig för att supa till lite för ofta vilket mer än oftast knasat ur till annat. Idag är jag familjefar och har i princip inte energi eller tid att göra annat än vara just det.

Känner mig rätt lugn idag och krävs rätt mycket att jag ska luras ut på nå dåligt äventyr.
Är färdig med veckolånga psykoser, spendera dagar med att titta i titthålet på ytterdörren och vicka persienner.

Medlem
Skrivet av Den Maskerade Daskaren:

@Freakon: Näh man har ju inte dragit sig för att supa till lite för ofta vilket mer än oftast knasat ur till annat. Idag är jag familjefar och har i princip inte energi eller tid att göra annat än vara just det.

Känner mig rätt lugn idag och krävs rätt mycket att jag ska luras ut på nå dåligt äventyr.
Är färdig med veckolånga psykoser, spendera dagar med att titta i titthålet på ytterdörren och vicka persienner.

Alright, jag förstår. Tack för svar


signatur

Ännu en dag i paradiset.

Medlem

Spel är helt enkelt min huvudsakliga hobby.


signatur

Jag tröttnade på min gamla signatur, men kom inte på något vitsigt att skriva som inte kändes fånigt, så det blev den här harangen i stället.

Medlem

Spel är helt klart en hobby som funnits med hela tiden mer eller mindre, ett perfekt sätt att koppla bort vardagens bestyr.


signatur

Spela så mycket du orkar, och helst lite till.

Medlem

Dopamin.


signatur

Ordo Ab Chao

Medlem
Skrivet av johnnypark:

Det här är en fråga som jag har funderat ganska mycket på under de senaste åren. Jag är en person som har en relativt aktiv och fysisk fritid samtidigt som jag försöker prestera mycket i mitt arbete vilket tar både tid och energi. Utanför detta så försöker jag konsumera så mycket kultur jag bara kan. Älskar film, böcker, musik och alla möjliga kulturella uttryck men oftast handlar det nu för tiden om tv-serier och poddar som jag kan lyssna på medan jag rör mig mellan jobbet, hemmet och andra aktiviteter. Det är en ständig prioritering där det som är tidseffektivast oftast är det som kommer först.

I ett eget fack utanför allt detta så har jag spelandet. Det är något jag har älskat sedan tidigt 90-tal när jag fick mitt NES och började peppra ankor i Duck Hunt. Då var det ett enkelt tidsfördriv men har idag utvecklats till att bli en verklighetsflykt där jag kan släppa prestationskrav och alla "livsmåsten". När jag har som mest att göra kan jag känna störst behov av att få in en match dota 2 eller en timme valfritt äventyr. Jag har inga barn ännu men en fru som inte alls är intresserad av spel och därför blir det att jag klämmer in speltid när jag är ensam hemma eller när hon har något annat för sig för att jag inte ska få dåligt samvete för att jag inte prioriterar tiden tillsammans. Det är ett ständigt mikropusslande där spelandet ofta drar det kortaste strået trots att det är det jag ibland helst vill göra.

Ibland funderar jag på om jag kanske borde lägga av med spelen för att kunna prestera mer och inte slösa bort värdefull tid på något så meningslöst. Men allt som oftast landar jag i att jag behöver den verklighetsflykten för att orka allt det andra och att det därför är en viktig komponent i mitt liv. När jag väl accepterar det så kommer prioriterandet troligtvis gå lättare, men om jag inte gjort det ännu så räknar jag med att det dröjer ett tag. Tills dess fortsätter jag att balansera mina få värdefulla speltimmar mot övriga livet och varva anledningen till det dåliga samvetet till att antingen handla om att jag spelar för mycket eller att jag spelar för lite.

Oj, vad jag känner igen mig (med undantag för Duck Hunt). Bra skrivet!

Medlem

Efter att jag satt i min faders knä som liten pöjk och tittade på medan han spelade Monkey island 2 så har jag varit såld, vid tidig ålder visste jag exakt vad jag gillade.
Sedan satt man där i fem års åldern brevid morsan när hon spelade Doom haha, ivrig att rycka tag i tangentbordet. Ja spel har alltid funnits i mitt liv och båda mina föreldrar tycker om det.

Numera närmre 30 så är spel en hobby som ger mig frihet. Spelar inte hela tiden på fritiden såklart ibland mer ibland mindre, men jag spelar hellre än att titta på tv, eller läsa böcker, för mig är det otroligt mycket mer givande att vara inblandad i mitt äventyr och inte bara vara en simpel observatör.

Konflikter och problemlösning är något man tränats i hela livet, tror det gett mig bra mycket mer undermedvetet än vad man först tänker på.

Medlem

Jag vet inte vad man ska svara på detta. Ska vi gå in på existentiella frågor?

Medlem

Spel har varit en extremt stor del i hela mitt liv.
Älskade spel ända från jag spelade de första spelen på NES hos en kompis, till att hyra ett Sega Megadrive med spel från macken tills vi köpte vår första dator 96 när jag var tio år gammal.

Spelat väldigt många spel genom åren, men de senaste 6-7 åren har det blivit mycket färre nya spel. Framförallt spel med lång story, vilket är de flesta spel nuförtiden.
Försökte klura ut varför för istället för att spela nya spel så spelade jag bara samma rogue-likes, Wow eller Overwatch. Tänkte att det kan vara att alla spel är open-world nuförtiden och att jag tröttnat på det upplägget, men det var inte det som var grejen.

Ofta när jag tänkte att jag skulle spela ett nytt spel kom tanken att "åh vad många timmar det kommer ta att spela ut det spelet". Så istället för att börja spela ett nytt spel så hoppade jag istället runt på några olika, äldre spel och spelade en timme på ena spelet och en timme på andra spelet.

Det kändes som att jag hela tiden letade efter så mycket speltid som möjligt, fastän jag hade hur mycket tid som helst att spela spel på.

Till slut så insåg jag att istället för att spel som förr i tiden var en tillflykt för att ha kul och roa sig med och inte tänka på vardagsstressen, så hade det istället blivit nåt som kändes som ett måste och försöka pressa och effektivisera så mycket som möjligt. Vilket gjort att man tappat det roliga i det hela.

Efter jag kom på det så började jag hålla mig borta från datorn och göra andra saker, vilket efter en överraskande kort tid vände på det hela.
Så nu känner jag inte längre att jag MÅSTE sitta vid datorn och klämma ut så mycket speltid det bara går, utan nu börjar jag spela när jag faktiskt känner för att spela någonting.

Svårt att få ner alla tankar till en skriftlig beskrivning som är förståelig men hoppas det blev läsbart.

Om någon känner igen sig får ni gärna dela med er hur ni har gått till väga.

Medlem

Spelat sedan 91. Första kontakten var Nintendo hos bästa polaren. Nötte Track & Field tills fingrarna blödde. Och Super Mario förstås. Sedan fick jag ett eget Sega. Stoltserade för kusinerna med att jag kunde spela Sonic med kontrollen bakom ryggen Sedan testades Wolfenstein 3D hos kompis. Därefter införskaffade familjen första datorn (med hela 2GB HDD). Testade typ alla DOS-spel som fanns. Det var på den goda tiden där man fick demo-skivor med PC-Gamer.

Fastnade framförallt för cRPG (Baldur's Gate), TBS (Heroes of Might & Magic), RTS (Age of Empires), FPS (Half-Life), vilket är genren jag fortfarande spelar mest. PS3 - PS5 införskaffades enbart för sportspel.

Började bygga datorer till mig själv och vänner, då hårdvara blev intressant. Blivit runt 20 byggen.

Nu trebarnsfar och betydligt färre timmar till spel. Men dessa timmar har jag verkligen roligt! Med vänner i Civilization VI eller ensam i Baldur's Gate 2: Enhanced Edition t.ex. Och är det inte digitalt, så blir det brädspelskvällar ibland. Kommer förmodligen aldrig sluta spela spel.

Skrivet av Oddjob:

Till slut så insåg jag att istället för att spel som förr i tiden var en tillflykt för att ha kul och roa sig med och inte tänka på vardagsstressen, så hade det istället blivit nåt som kändes som ett måste och försöka pressa och effektivisera så mycket som möjligt. Vilket gjort att man tappat det roliga i det hela.

Jag löste det problemet med att bara spela ETT spel i taget. Vill jag inte spela just det spelet för tillfället, så spelade jag inte alls. Gjorde något annat istället. Sen när jag blev spelsugen så var det bara det spelet som gällde. Detta ledde till fler avklarade spel och dessutom mindre tid vid datorn där jag bara satt och startade massa olika spel i några minuter för att sen byta.


signatur

CPU: Intel 12600K GPU: ASUS RTX 3080 TUF OC RAM: G.Skill 16GB DDR4 CL14 @ 3200Mhz
Moderkort:
TUF GAMING Z690-PLUS WIFI D4 Kylning: Noctua NH-U12A chromax.black Chassi: Fractal Design Meshify 2 - Light Tint PSU: ASUS ROG Strix 1000W 80+ Gold SSD1: Samsung 990 Pro 1TB SSD2: Samsung 980 Pro 500GB SSD3: Samsung 850 Pro 1TB Skärm: AOC Agon AG271QG 165Hz IPS G-Sync Cooled by Noctua

Medlem
Skrivet av Oddjob:

Spel har varit en extremt stor del i hela mitt liv.
Älskade spel ända från jag spelade de första spelen på NES hos en kompis, till att hyra ett Sega Megadrive med spel från macken tills vi köpte vår första dator 96 när jag var tio år gammal.

Spelat väldigt många spel genom åren, men de senaste 6-7 åren har det blivit mycket färre nya spel. Framförallt spel med lång story, vilket är de flesta spel nuförtiden.
Försökte klura ut varför för istället för att spela nya spel så spelade jag bara samma rogue-likes, Wow eller Overwatch. Tänkte att det kan vara att alla spel är open-world nuförtiden och att jag tröttnat på det upplägget, men det var inte det som var grejen.

Ofta när jag tänkte att jag skulle spela ett nytt spel kom tanken att "åh vad många timmar det kommer ta att spela ut det spelet". Så istället för att börja spela ett nytt spel så hoppade jag istället runt på några olika, äldre spel och spelade en timme på ena spelet och en timme på andra spelet.

Det kändes som att jag hela tiden letade efter så mycket speltid som möjligt, fastän jag hade hur mycket tid som helst att spela spel på.

Till slut så insåg jag att istället för att spel som förr i tiden var en tillflykt för att ha kul och roa sig med och inte tänka på vardagsstressen, så hade det istället blivit nåt som kändes som ett måste och försöka pressa och effektivisera så mycket som möjligt. Vilket gjort att man tappat det roliga i det hela.

Efter jag kom på det så började jag hålla mig borta från datorn och göra andra saker, vilket efter en överraskande kort tid vände på det hela.
Så nu känner jag inte längre att jag MÅSTE sitta vid datorn och klämma ut så mycket speltid det bara går, utan nu börjar jag spela när jag faktiskt känner för att spela någonting.

Svårt att få ner alla tankar till en skriftlig beskrivning som är förståelig men hoppas det blev läsbart.

Om någon känner igen sig får ni gärna dela med er hur ni har gått till väga.

Bingo, gjorde precis som du, kunde inte säga de bättre själv, fast bytt NES mot Amiga, sen exakt:)
Fokusera på ett i taget var nycklen

Medlem

Har ett tidigt minne av commander keen nör jag kanske var typ 2 år och även min pappa när han spelade monkey island, day of the tentacle. Utöver det vart jag "tvingad" av min äldre bror att lana diablo, warcraft 2, starcraft på hushållens datorer.
Alla helger jag när jag var hos min kusin som visade mig dungeon keeper, newerwinter nights, Morrowind osv.
Spelandet har vart konstant för mig så länge jag kan minnas att jag funnits och tror aldrig jag lär sluta.

Men nuförtiden är det svårt för mog att spela då det släpps nya och backlogen bara växer, min wishlist gick för ett tag sen förbi hur många spel jag har på steam (vilket är ett hundratal) har ju även andra måsten utanför spelvärlden. Men kan inte tänka mig en bättre hobby att hålla på med när man är gammal egentligen, så tid att ta sig an dem finns ju.

Spel har varit en stor del av livet sen jag fick ett Atari 2600 1979. Fastnade senare i livet totalt för Quake 2 CTF, Dibbe 2 och Wow. De timmar jag spelat dessa 3 spel tillsammans vågar jag inte ens tänka på.
På den tiden var det viljan att bli bättre, tävlingsinstinkten och gemenskapen som var det viktigaste.
Senare har det blivit avkoppling från jobbstress och någon form av verklighetsflykt.
Gillar numera spel i nästan alla genrer. Älskar att utforska varenda vrå och skrymsle och den sköna känslan när man klarat spelet. Får då får man ju börja på nästa...
Spelar även mycket hellre än att se på tv eller läsa en bok.

Medlem

Oj, vart ska man starta?! Allt starta med att min morbror introducera mig och broschan för Wolfenstein 3d, vi var så klart allt för små för att spela sånt. Sen fick vi hans commodre 64 som vi dela på och spelade prince of persia, montezumas hämnd och massa annat. Därifrån är det, konsoller gejming pc:s! För mig har gejming alltid varit min verklighetsflykt som behövs i en annars stressig vardag. Broschan slutade spela och tro mig att jag blev lite extra glad när han faktiskt kom till mig för få råd angående vad han skulle köpa till sina barn nu när dem har kommit in i spel-ålder Så nu får jag göra samma sak som vår morbror gjorde för oss som jag gör för min brorsbarn, det betyder extra mkt då min morbror gick bort i cancer för en tid tillbaka. Så för mig är gejming mer en ett intresse

Medlem

Spel har betytt enormt mycket för mig genom åren. Som 50+ har jag spelat mer eller mindre regelbundet sedan tidigt 80-tal. Har sedan jag var väldigt liten intresserat mig av elektronik, och därifrån till dom tidiga datorerna.
Mitt spelintresse har varierat enormt genom åren, både i styrka och val av spel. Möjligen undantaget ett par år under World of Warcraft tiden så har dock spel alltid kommit i andra hand. Jag har dock mycket att tacka spel, framför allt min underbara hustru som jag träffade spelandes World of Warcraft.
Idag är dock mitt spelande väldigt lite, och mer ett sätt för mig att umgås med vänner. I dessa covid-19 tider är det kanske ovanligt vettigt, men även annars föredrar jag att umgås med vänner genom att spela spel tillsammans online.

KoP
Medlem

Verklighetsflykt.

Medlem

Jag har spelat sen slutet av åttiotalet. Fram tills för några år sedan spelade jag bara för skoj skull.
Numera är det en flykt från verkligheten, slippa stress mm.
Har även börjat bygga lite Lego utav samma anledning, skoj och avslappnande.

Har ett väldigt stressigt jobb och inser själv att jag börjar visa tecken på utmattning och att spela får mig verkligen att inte tänka på något annat än just det spel jag spelar.

Jag mår bättre mentalt när jag fått sitta och spela en timma eller två.

It's not a lake, it's an ocean
Skrivet av Kavakava83:

Jag vet inte vad man ska svara på detta. Ska vi gå in på existentiella frågor?

Det kan ju vara allt mellan himmel och jord, stort som smått. För vissa är det bara ett enkelt tidsfördriv.


signatur

Fria tankar om spel: www.frispel.net

Medlem

Startade med vänner som hade nån modell av Atari, sedan en polares farsa som hade nån pc hemma från jobbet och vi lirade tennis, Larry m.m. Efter d blev det en c64. Man glömmer ju aldrig Run, ➡️L, syntax error, ladda in turbo, spola fram till önskat spel och bara hoppas att det skulle funka....men när det väl gjorde det! Magi!! Sedan kom sega, glömmer aldrig känslan jag fick i YS, av att tala med spådamen, ge sig ut i världen och utforska. Efter allt de så var man fast.
Jagar samma känsla än i dag...tror dock att jag aldrig får just "den känslan" igen. Då var ju allt för första gången, närmast jag kommit är nog typ Skyrim, witcher 3 motsv... Lite sorgset dock..

Medlem

Det är nog mitt största intresse, ensamvarg som man är så passar det bra.
Som det är nu och har sett ut tidigare kommer det nog aldrig försvinna för mig, faktiskt.


signatur

In peace, sons bury their fathers, in war, fathers bury their sons.

Medlem

Det har helt enkelt känns naturligt, åtminstone för mig så känns just makten över "spelet" som den största dragningskraften; det är spelens värld jag kan vara som jag vill vara, slippa begränsas av regler, policys och lagar.

Här kommer ingen och begränsar mig för höjden,psyket eller dålig syn; bara i spelens värld kan jag gå från att manövrera en MiG-29 i 8 G till att försöka övertyga en mördare till att ge sig för att jag har listat ut att det är just hen som mördat sig igenom en sommar.

Där kan jag tillsammans med vänner trycka ut tyskar ur pittoreska franska byar, bygga magnifika städer eller imperier som sträcker sig över oräkneliga världar.

Som en fortsättning på alla dessa lekar man lekte som barn men nu tar dom aldrig slut, så länge fantasins brunn inte sinar.

För där trivs jag, här är jag hemma

12
Skriv svar