"Rik fantasi om både vikingar och 800-talets England"

Du har kanske hört begreppet "dark ages" i förbifarten någon gång. I vår karga nord är det inte särskilt vanliga ord, och för våra förfäder var det definitivt ännu mindre vanliga (rättare sagt: inte etablerade). Ur ett anglosaxiskt perspektiv kan de dock vara värda att begrunda.

Jag antog länge att "den mörka tiden" syftade till smuts, våndor och elände, vilket stämmer överens med den bild som målas upp i nästa Assassin's Creed. Denna tolkning blev med tiden etablerad. Det "mörka" handlar dock ursprungligen om bristen på historiska dokument, ett påstående som under 1900-talet blivit mer ifrågasatt.

Båda de omstridda tolkningarna passar förstås Assassin's Creed Valhalla som hand i handske. Ubisoft kan ta ut svängarna och bygga en rik fantasi om både vikingar och 800-talets England.

Året är 873 och det ska dröja cirka 50 år innan England enas under Athelstans styre. Här och nu består de brittiska öarna av många små riken, men kampen för förening har redan inletts.

Kristendomen är här, och med den återvänder klättervänliga Assassin's Creed-kyrkor.

Något du helst inte spelar på fastande mage.

Den har dock fått en pil i knät – eller rentav i huvudet då Oswald brutalt dödats. Den kung i vardande som skulle förena danerna och saxarna, i ett enda land byggt på fred och frihet.

I rollen som Eivor skrittar jag mot soluppgången, med vapenbrodern Finnr vid min sida. Rued har visserligen redan haft ihjäl Englands framtid, men hotet från honom och hans vikingaklan måste kvävas. Under mina timmar med Valhalla bygger jag ett uppror för att störta honom.

Serien började på många sätt om i Origins, och med Odyssey tog actionäventyret sjumilakliv mot att bli ett actionrollspel. Valhalla tycks inte riktigt ta samma stora kliv, utan kör på i hybridspåret. När jag rider längs den leriga vägen stannar vi till för en dos klassiska lönnmord från buskage, och väl framme i härjade och sargade Thetford väntar snabba replikskiften och dialogval med stadens "reeve" (sheriff). Lyckas vi befria en närliggande by lovar han att följa oss in i kriget.

Den goda nyheten är att jag förnimmer Velen, ingenmanslandet i The Witcher 3. En vildmark med utspridda bosättningar, färgade av hårda tider. Stämningen är tung, men just här är den utan den där vikingafeelingen jag suktar efter. Eivor och Finnr är definitivt vikingafolk, men de är snarare turister i ett främmande land, i ett annat element än vad vi föreställer oss vikingar i.

Julien Laferriere, Valhalla-producent, ber mig sitta ner i bå... förlåt, långskeppet. Jag har kastats rakt in i spelet. Inledningen äger rum vid den norska kusten, och den ska vara mer än en prolog.

Det är en stor del av spelet, och om du vill kan du resa fram och tillbaka.

Han är fåordig men Laferriere lovar att den norska sidan av spelet är en "stor kontrast". I det nya landet kommer stammens bosättning också bli en källa till mjödstinna referenser, och är ännu en del Ubisoft talar lite om just nu. Pö om pö ska vi med hjälp av material och skatter vi samlar i världen kunna bygga ut hemmet, och därmed låsa upp nya aktiviteter, förmågor och utrustning.

Framför allt kommer bosättningen vara vårt hem i det nya landet.

Vi vill verkligen ta reda på vilka de var. Deras livsstil, fiskandet, överlevarna i dem, och verkligen föra över detta till själva spelupplevelsen.

Att tidsenlig kultur, även ur djurens perspektiv, är en viktig bit blir jag varse när jag utforskar världen fritt. I den större staden Northwick hjälper jag en liten pojke att fånga in en förvildad katt, som blir min skeppskatt. (Älskar!) En religiös kvinna blir förfärad när jag plockar på mig pilar hon påstår är heliga, och i skogen råkar jag på två barn som också är fornnordiska ficktjuvar.

En glimt av ditt hem vi ännu inte vet så mycket om, men du kan (OBS! Viktigt!) klappa katter.

Striderna har potential att bli hisnande blodbad.

Dessa små, ganska vardagliga skeenden är förtjusande. Om ni tillåter mig så hoppar vi fram till epilogen av demon, och ett bröllop mellan en sköldmö och en saxare. Det är en uppfriskande krock av två skilda kulturer. En kristen ceremoni avrundas med mjödhävning, bågskyttetävlingar (med mer mjöd innanför västen), och till sist älskog. Givetvis under påverkan av ännu mer mjöd.

Jag har visserligen svårt att se hur det gick till precis så här för ungefär 1 150 år sedan, men det är omöjligt att inte ryckas med. Det hela känns dessutom väldigt mycket Assassin's Creed.

"En kristen ceremoni avrundas med mjödhävning"

Något som också resonerar med den tretton år gamla serien är dess parkour. Att kyrkorna gör comeback efter (okristliga!) Origins och Odyssey känns i sammanhanget närmast retro. Att, efter ett vunnet slag, bestiga ett klostertorn och se ut över landet är definitivt ingen ny känsla, men en som jag tycker mycket om.

Något som däremot tagit ett kliv – mot kalabalik! – är spelets strider. Efter att ha samlat ihop en försvarlig armé går vi till attack mot Rueds klan. Blixtarna lyser upp natten när långskeppet kraschar in i borgens vägg och ett tjugo minuter långt slag tar vid. Kaotiskt är bara förnamnet.

Anarki är efternamnet.

Slagan blev snabbt mitt nya favoritvapen. Fienderna höll inte med.

Förutom i 800-talets England ska vi få äventyra längs den norska kusten.

Jo, jag dör ett par gånger; brinner upp, spetsas, dräps av en flink bärsärk.

"Skapa ursinne med en yxa i vardera näve"

Förmodligen hade det gått bättre om jag varit inkörd i kontrollerna, men jag kan ändå uppskatta scenen som målas upp. Eivor och hennes mannar skjuter en murbräcka framför sig, samtidigt som det regnar pilar runt dem. Du kan skapa ursinne med en yxa i vardera näve, men här och nu kändes det tryggt med en (snutte)sköld i den ena, och en slaga i den andra.

Över oss står bågskyttar som jag besvarar med samma mynt. Vi krossar port för port, och Eivor kan lägga sin egen vikingatyngd bakom murbräckan. Likt Kassandra är hon ett berg av muskler.

Mitt flexibla vapen krossar sköldar, och öppnar upp för brutala attacker, som i sin tur fyller mätaren som banar väg för specialattacker. En sådan lät mig plocka upp en krake till fiende och köra honom rakt genom hans vänner. En annan, "kick of Tyr", får fienden att flyga bakåt. Att hiva i väg en svärm av kastyxor var perfekt när jag mötte många på en gång, men min go to-attack blev "dive of the valkyries", som kraschar ner på motståndet med ett utsökt brak. Laferriere och hans team vill att det ska kännas som att vi "köttar oss igenom fienderna". Poängen framgår definitivt.

I stridens larm, med dödsvrål, lågor som slickar mig, och avhuggna lemmar som yr i luften, kommer Valhalla till sin rätt, och just här känns titelns dödsrike närmare än någonsin tidigare.

Kanske för att det också är det.

Fotnot: Testet skedde på pc. Spelet släpps även till PS4, PS5, XB1, Series X och Stadia.