Until Dawn skulle aldrig ha kunnat tävla mot intelligenta, eftertänksamma och mångbottnade skräcktitlar som Silent Hill eller Soma. I vägen stod nämligen en flock kåta, dumma och glada tonåringar. Detta är faktiskt en bra sak. Supermassives skräckdebut fyllde istället ett tomrum när det axlade den fulkulturella manteln och blev en kittlande b-skräckis i spelform.

Monster, mördare och jumpscares. En riktig guilty pleasure jag är skyldig till att älska.

"Var inte bara en b-skräckis, utan ett b-spel"

Så när teamet avslöjande en skräckantologi med fristående, kortare berättelser och djupdyk i olika fasansväckande subgenrer var jag omedelbums ombord. Dessvärre visade sig Man of Medan inte bara vara en b-skräckis, utan även ett b-spel. Irriterande och andefattigt.

Man of Medan avslutades med en teaser för fortsättningen, Little Hope, men där och då kändes det mer hotfullt och mindre löftesrikt. Men tiden läker som bekant alla sår och när jag nästan ett år senare får se inledningen av Little Hope känner jag faktiskt, tja, lite hopp.

"Men vänta, är inte det...?" Jovisst, det är Will Poulter.

Berättaren är den röda tråden i antologin, och är förstås tillbaka.

Tbt till när jag övningskörde.

Dan McDonald är producent för antologin som åtminstone ska sträcka sig över åtta spel ("vi har idéer bortom det") och är väl medveten om det blandade mottagande man of Medan fick.

– Det är aldrig roligt när betygen inte landar där du önskar, men en sak vi lärde oss är att vi måste se till att alla får tillfredsställande avslut. Oavsett om slutet är olyckligt – det finns många sådana i våra spel – måste du kunna sätta punkt på ett bra sätt.

Aldrig roligt när betygen inte landar där du önskar"

En annan detalj Supermassive jobbat på, efter feedbacken, är att å sin sida ge spelaren tydlig feedback tillbaka. Little Hope är i sin gameplay-grund av samma kaliber som Man of Medan och Until Dawn, med spelarval, quick time-events, dialoger och utforskande. Nu ska du dock på ett mer begripligt sätt veta vad du faktiskt gör och vad som rimligen sker när du trycker "X".

Då antologins andra spel till stor del äger rum i en övergiven, dimmig stad, till skillnad från ett skepp med långa, trånga korridorer, har man jobbat med friare kamera och mer flexibla kontroller. Men den stora skillnaden ska i slutändan vara en ny typ av skräck.

Man of Medan var en klassisk spökhistoria, medan Little Hope istället ska avhandla ämnen som häxor, ensamhet, helvetet, demoner "och sånt", förklarar McDonald.

Trots att jag blott får se tjugo minuter från spelet känns det redan rikare än sin rumphuggna föregångare. Jag kastas mellan häxprocesserna i slutet av 1600-talet till en collegeklass på skolresa i 2020-talets New England, och därefter tillbaka till en familjetragedi på 70-talet.

Det mest märkliga? Samma ansikten återkommer så som 2020 så och 1692. En utarbetad husfru på 70-talet, Anne, delar nuna med Angela, en "mogen" student årgång 2020. Hennes lärare, John, är fyrtio år tidigare alkoholiserade maken John som somnar framför teven med ett par öl för mycket innanför västen. Deras fosterbarn – Anthony, Dennis, Tanya – är många år senare collegestudenterna Andrew, Daniel och Taylor. Mysteriet fångar mig på två röda.

Jag får uppfattningen av att lejonparten av den fyra–fem timmar långa resan ska landa i 2020, där collegeklassen bokstavligen kraschar in i Little Hope efter att chauffören försökt väja undan när en liten flicka plötsligt står mitt i den regntunga vägbanan (klassiskt). Här kommer du, inte olik Silent Hill-andan, utforska en dimmig, övergiven stad.

Lidandet från 1692 dröjer sig kvar i Little Hope. De strandsatta tvingas mot sin vilja tillbaka till rötterna av ondskan, med häxbränningarna, hängningarna och dränkningarna. Hade detta med häxmagi att göra? Eller manipulerades häxjägarna av någon? Eller något...?

Och vad har några nybyggare från slutet av 1600-talet med en collegeklass att göra?

Det jag får se handlar mycket lite om dessa eror, och mer om en vinternatt i 70-talets New England. Om två föräldrar och deras fyra fosterbarn. Leveransen från skådisarna är för all del ojämn men budgeten och insatserna känns högre än i Medan, och mer som i Until Dawn.

Barn och deras humör.

Sambandet mellan 1692 och 2020 är ett av spelets stora mysterium.

En friare kamera och en dimmig stad kittlar Silent Hill-nerven.

När Anthony, skickligt spelad av Will Poulter, tänder gasspisen eskalerar det snabbt. Little Hope räcker ganska ofta långfingret åt den goda smaken, vilket är helt i sin ordning. Räcker det med att dra upp reglaget till fem fortsätter spelet gärna till tio. Eller helst elva. Faller någon ner från taket blir hen förstås spetsad på ett smidesstaket. Och brinner någon inne nöjer sig spelet inte med rökförgiftning. Nej, tak ska rasa, eld ska slicka och kött brännas.

"Räcker ganska ofta långfingret åt den goda smaken"

Dilemman för spelaren dyker upp, stora som små. Ska jag försöka rädda honom? Eller henne? Svarar jag med uppmuntring eller sarkasm – eller inte alls? Spelar du co-op online ser den andra hela händelseförloppet ur Tanyas blick. Genom det så kallade curator's cut-läget kan solospelaren också spela om ur hennes perspektiv. Co-op-möjligheterna liknar de vi redan fick i Man of Medan, och McDonald säger att teamet "jobbat hårt på balansen".

En stor del av utvecklarteamet har för all del redan gått vidare till tredje spelet, regissören jobbar med det fjärde, och McDonald ser personligen allra mest fram emot temat i spel åtta. Den typ av skräck som utforskas där gör honom uppspelt men han vägrar säga mer än så.

Till viss del delar jag känslan. Little Hope ser ut att ha hjärtat (och sina jumpscares) på rätta stället, och hoppeligen nöjer sig Little Hope med att vara en b-skräckis och inte ett b-spel.

Fotnot: Little Hope släpps i sommar till pc, Playstation 4 och Xbox One.