I The Cycle fungerar inte min primära PUBG-taktik, nämligen att gömma mig i en buske i 20 minuter och sedan bli skjuten i bakhuvudet. Istället avlossar jag fler salvor än Rambo. Jag skjuter monster. Jag skjuter gasutvinnare. Jag skjuter andra spelare, och de är svårare att ta kål på än John McClane. Efter en stund tänker jag: Detta är inte tråkigt. Det är inte heller, som beskrivningen först fick mig att tro, ett battle royale-spel. Utvecklarna Yager - kända från Spec Ops: The Line - kallar det för en “matchbaserad FPS” där spelarna tävlar om att fullfölja kontrakt.

"Jag skjuter andra spelare, och de är svårare att ta kål på än John McClane"

En omgång ser ut på följande sätt: Du landar på en främmande planet, och väljer ett företag att utföra uppdrag åt. Du får ett antal kontrakt (läs: quests) som du ska slutföra utan att kola vippen, exempelvis att hålla en zon mot andra spelare à la king of the hill eller döda X antal monster. Allt eftersom omgången fortskrider växer hoten: Monstren blir starkare, likaså de andra spelarna, och resurserna färre. Efter en kvart anländer ett dropship för att evakuera kvarvarande spelare, och du ska se till att kliva på innan det lyfter.

The Cycle försöker göra många saker på en gång. Det är tekniskt sett inte ett battle royale-spel, eftersom det inte går ut på att vara sista överlevande, men det lånar onekligen en hel del från genren. Kontrakten är mestadels typiska MMO-quests, och evakueringen i slutet av matcher påminner om Titanfalls multiplayer. Du kan även på bästa Robinson-manér sluta pakter med andra spelare du möter, och det vore naturligtvis inte Robinson-manér om du inte också kunde sticka en metaforisk kniv i ryggen på din nyfunna “vän”.

Det är som sagt inte tråkigt. Jag har faktiskt ganska roligt emellanåt. Vapnen känns responsiva och varierade, och jag skjuter förnöjt monster. Jag föreslår nervöst en pakt med en annan spelare och vi slår oss senare fram tillsammans mot evakueringen. Men däremellan finns många störande inslag. Monstrens identiskt ryckiga rörelsemönster är ett, så även avsaknaden av variation i kontrakten. Detta kan justeras, men sedan är systemen ibland motsägelsefulla. Ljud ska spela en stor roll - du kan lyssna efter andra spelare och deras vapen för att hitta och överrumpla motståndare, men det tar så lång tid att döda andra spelare att en eventuell försvinner.

XP-systemet är också problematiskt: Du låser upp fler vapen och perks ju mer du spelar, så de som spelat längre alltså har flera fördelar, och man undrar lite hur utvecklarna tänkt sy ihop det hela. Ett motargument skulle kunna vara att det än så länge inte spelar någon större roll om du vinner matchen utan bara om du överlever, men det hjälper inte det faktum att systemet framstår som orättvist.

Yager har hittat en bra kärna i denna alpha-version, men än återstår en del arbete, och som med alla andra multiplayer-baserade spel kommer detta stå och falla med antalet spelare. Co-op kommer “senare”, så det gäller att spelet är kul på egen hand för att det ska lyckas. Det ska släppas i early access “i år”, och lyckas utvecklarna lösa problemen som nämnts kan det nog faktiskt bli skoj.