Det är med stor förväntan som jag tar flyget till Köpenhamn för att kolla in Naughty Dogs senaste del i sin hyllade Uncharted-serie. När det annonserades förra året var det snack om att det skulle handla om ett DLC till Uncharted 4, men spelet blev till slut så pass ambitiöst att det utvecklades till att bli en helt ny, fristående titel. The Lost Legacy fokuserar helt på de två fanfavoriterna Chloe Frazer och Nadine Ross och deras resa genom Indien, där de båda, föga förvånande, snabbt hamnar i trubbel och tvingas samarbeta med varandra. Den som är orolig över att Nathans frånvaro förändrar äventyrsspelets formula kan dock vara lugn – trots utbytt huvudkaraktär känns det femte spelet i serien fortfarande väldigt mycket Uncharted.

Området som möter mig efter första laddningskärmen heter The Western Gaths och är, enligt Naughty Dog, den största och mest öppna spelvärlden de någonsin skapat. Exotiska träd och vattenfall glimrar i horisonten och djungeln växer tätt inpå. Min första uppgift blir att klättra upp i det högsta tornet för att få en överblick av området och hitta ledtrådar som kan leda mig till det ultimata bytet: en legendarisk artefakt från Ganesh.

Vackra vyer att mörda sig fram igenom.

Det första som slår mig när jag som skattjägaren Chloe tar mig uppför den slitna byggnaden är hur klassiskt Uncharted allt känns. Hur många gånger har man inte klättrat uppför relativt utstakade ruiner för att leta efter hintar och lösa pussel när man väl nått upp till toppen? Déjà vun är påtaglig, trots att det finns nya tillägg såsom utspridda kistor och en ny låsdyrkarmekanik. Chloe visar stolt upp sin egna version av änterhaken från det fjärde spelet och det hjälper inte direkt att tona ner igenkänningsfaktorn. Jag fortsätter dock att klättra och väl uppe på toppen får utsikten över den gröndraperade världen mig att tappa andan. Vilken fantastisk vy! Och vad fritt och läskigt det faktiskt är däruppe på höjden. I samma vända som jag kastar mig ut med änterhaken som en kvinnlig Tarzan och känner hjärtat i halsgropen inser jag också att spelmekaniken trots allt inte behöver förändra upplevelsen i grunden för att det ska vara roligt.

Rent spontant känns omgivningen inte som den största i spelstudions historia, men det märks ändå att nivådesignen öppnats upp och att valmöjligheterna är flera. Chloes karta avslöjar nya platser att ta sig till i takt med att man upptäcker miljön runtomkring och det känns alltid som att det finns flera olika vägar att ta. Både Chloe och Nadine älskar att kommentera allt de ser och gör vilket tacksamt kopplar ihop bakgrundshistoria och utforskning. Min röda bil släntrar runt i leran och skvätter smuts omkring sig medan träden svajar i vinden, och allt förmedlar en stark känsla av äventyr. Den där essentiella ingrediensen som man hittar i klassiker som Indiana Jones.

Naughty Dog påstår att de tagit vara på all sin expertis för att skapa den ultimata Uncharted-upplevelsen, och manuset och karaktärerna verkar definitivt finnas där den här gången. Relationen mellan Chloe och Nadine känns naturlig från första början och efter min lilla tid med spelet är jag väldigt intresserad av hur deras relation kommer att växa med tiden och hur deras karaktärer kommer att utvecklas. Det är kul att se två kvinnor ta plats och dessutom vara roliga, självständiga och smarta. Deras dynamik påminner en del om den mellan Nathan och hans bror i det senaste spelet – de utbyter retfulla kommentarer emellan och delar en slags hatkärlek – men samtidigt verkar deras karaktärer stå på egna ben med egna livshistorier och personligheter.

Att svinga sig som Tarzan är välbekant, men roligt ändå.

Jag får några minuter med Scott Lowe, kommunikationsansvarig på Naughty Dog, och frågar om co-op någonsin varit på bordet med tanke på att en andra karaktär ständigt är närvarande genom hela spelet. Han svarar att The Lost Legacy alltid varit tänkt som en enspelarupplevelse och ingenting annat. Dock kan interaktiviteten mellan Chloe och Nadine ibland få mig att känna som att jag spelar med en andra person och inte en mekanisk AI.

Det vore kul att kunna säga det om resten av AI:n, men sanningen är att de inte alls känns lika skarpa. Striderna har väl aldrig varit det absolut bästa med serien, även om man ibland fick känslan av att vara hjälten i en actionfilm. Nu på senare tid verkar det som att Naughty Dog valt att inkludera fler och fler smygsekvenser, och under min spelsession blir jag hela tiden uppmuntrad att välja smygande som första alternativ. När jag gör volter in i det höga gräset och tar skydd bakom strån vaggar soldaterna snällt förbi mig och ställer sig med ryggen emot. Alla har sin utstakade patrullväg och ofta känns det som att just smygdelen skär sig mot den annars dynamiska spelmekaniken. Kulorna kan ju också börja vina men det gör inte mycket för att förbättra interaktionen med AI-soldaterna. Kanske är det på grund av att resten av karaktärerna är så otroligt välgjorda som de känns som tomma pjäser i jämförelse.

För den som redan känner till Uncharted-serien verkar The Lost Legacy inte bjuda på några större revolutioner. De exotiska miljöerna, dynamiken mellan karaktärerna och den relativt rättframma pussellösningen känns fortfarande väldigt bekant. Visst finns det en del orosmoln som svag strids-AI, men mycket tyder på att Naughty Dog har lyckats skapa ännu ett högkvalitativt Uncharted-äventyr. Den riktiga frågan blir hur mycket The Lost Legacy egentligen behöver innovera för att det ska kännas värt att damma av änterhaken och ge sig ut på skattjakt igen.

Fotnot: Bilderna kommer från Playstation 4 Pro-versionen. Det är också den versionen av spelet vi har testat.