De tre glada vännerna har tillsammans precis avslutat arbetet med att städa upp resterna av en Alieninvasion på jorden, då deras gigantiska hundliknande rymdskepp Jim Dandy upplyser dem om att ett fiendefordon är kvar på jorden.
Kurt, en vuxen man i en slags robotdräkt blir tilldelad uppdraget att förstöra fiendefordonet av Dr. Hawkins, som hellre sitter kvar på rymdskeppet och kelar med sin hund. Kurt snubblar ut genom ett av rymdskeppets dörrar och vips är spelet igång.
Ett av elementen BioWare har verkligen tillgodosett är omväxlingen. Totalt finns tio banor i spelet, vilket är precis tillräckligt. Varje bana har så till godo också en "boss", alltså en lite maffigare avslutning, vissa svårare än andra. Den första, femte och nionde banan inleds också på ett rätt så maffigt sätt, nämligen genom varsitt plattformsspel som pågår i ungefär 30 sekunder innan den riktiga banan börjar. I detta plattformsspel gäller det att ta sig fram till planeten man ska slåss på samtidigt som man styr undan för kometer, asteroider och svarta hål. Dessa små spel i spelet är mycket underhållande och tar slut precis innan man tröttnar på dem. Helt enkelt en underbar idé!
MDK2 är ett spel fyllt av pussel. Kluriga pussel, långa pussel, lätta pussel och gömda pussel varvas med skjutmoment och fiender. Varje bana spelas med en av de tre karaktärerna, 1, 4 och 7 banan med Kurt, 2, 5 och 8 med Max samt 3, 6 och 9 med Dr. Hawkins. Precis som förut med 2d-spelen så är detta precis perfekt då man aldrig riktigt hinner tröttna på en av karaktärerna eftersom bytena sker vid exakt rätt tillfälle.
Kurt
Kurt är en människa i en lite konstig stridsdräkt, utvecklad och framtagen av Dr. Hawkins själv. Kurts dräkt har en inbyggd glidskärm på ryggen, vilken gör att han lätt kan ta sig till ställen som Max och Dr. Hawkins själva inte kan. Han har också möjlighet att montera på olika vapen på sin högra arm, samt att Kurt har ett mycket avancerat snipersystem som ingen av de andra två ens kommer i närheten av.
På grund av Kurts sniperegenskaper och hans lilla glidskärm så kretsar större delen av handlingen när man spelar som honom kring att hoppa mellan plattformar och skjuta ?lockballs?, alltså en slags kulor som öppnar dörrar, aktiverar fläktar eller startar plattformar. Kurt är också den figur som det är lättast att lära sig hantera.
Max
Max är en konstig varelse med massor av vapen. Av hans sex ben använder han två att gå med, varpå de övriga fyra är fria för vapenanvändning. De banor då man styr Max är lite mindre pusselorienterade än Kurts, istället är det med Max som den riktiga actiongroupien får utlopp för sina behov.
På banan ligger massor med vapen utplacerade. Alltifrån pistoler och kpistar till miniguns och laserpickor. När du plockar upp ett vapen hamnar det bland resten av dina vapen i en rad på nedre delen av skärmen. Med hjälp av några tangenter som du självklart själv kan ställa in kan du sedan när som helst under spelets gång byta mellan vapen för att skapa din egen lilla "mix". Vissa tillfällen kan det vara bra att ha fyra miniguns aktiverade samtidigt, medan det andra stunder är bättre med ett vapen av varje. Alla vapen har dock ett begränsat ammunitionsförråd, när ammunitionen är slut så slängs vapnet bort. För att det inte ska bli helt tomt på ammunition så finns dock en pistol, som sista utväg, vilken på något underligt sätt inte kan få slut på kulor.
Kurt hade sin glidskärm, men vilken sorts hjälp tar Max till när han blir trött på att hoppa? Jo, efter en stunds spelande får man tag i en "jetpack", som Max genast monterar på ryggen. Den första sortens raketmotor man lägger tassarna på är en som går på vanligt bränsle, den måste alltså tankas upp ibland (rätt ofta snarare) genom att man flyger nära en bränslebehållare. På så sätt går det inte heller att komma någonstans med sin raketmotor dit man inte är avsedd att komma.
I slutet av spelet får Max istället tag i en nukleär raketmotor som är lite annorlunda. Denna version tankar upp sig själv, men bara om du släpper "gasen". När man efter ett tag utvecklat sin teknik så kan man på detta sätt ?glida? långa sträckor, vilket de utvecklare som gjort banorna inte är sena att utnyttja.
Dr. Hawkins
Första banan jag lirade som Dr. Hawkins var den konstigaste upplevelsen för mig på länge. Var och en av de tio banorna inleds med en scriptsekvens där man får reda på vad som händer innan man börjar spela. Både Max och Kurt är nere på jorden för att städa upp när Dr. Hawkins rymdskepp Jim Dandy plötsligt också det blir invaderat av Aliens.
Nu måste Dr. Hawkins ge sig ut för att rensa bort dessa Aliens, hans spelkontroll är den konstigaste jag någonsin sett. Jag ska försöka förklara den här, men man bör nog pröva på själv innan man förstår.
Allt som Dr.Hawkins plockar upp läggs i antingen höger eller vänster hand. Alla tillbehör och vapen för den högra handen hamnar således på höger sida av skärmen, alla för vänsterhanden hamnar på vänster sida. Under spelets gång kan du sedan ta två saker och klicka på skjutknappen för att kombinera dessa. Vilka vapen man får ihop! Döm av min förvåning när jag genom att mixa en brödrost och en brödlimpa fick ett vapen som avfyrade nukleära rostmackor!
Svårighet
MDK2 är verkligen inget för småbarn. Det krävs vissa stunder stor logik för att kunna lösa en uppgift, ibland får man få fram och tillbaka många gånger innan man ens kommer i närheten av en lösning. Men det är också detta som är det mysiga med ett sådant här spel. Den känsla, den kick man får av att knäcka en svår nöt är helt enkelt oförklarlig, och eftersom nötterna kommer i karavan i MDK2 så inser man snart att spelet är näst intill omöjligt att lägga ifrån sig.
Normalt sett brukar jag tycka att det ska finnas en träningsdel i ett spel, men i MDK2 så är saknaden minimal, trots den smått kluriga spelkontrollen. I början av varje karaktärs uppdrag finns både tid och plats att ta det lugnt, gå omkring lite och utforska. I det allra första uppdraget med Kurt så berättar också Dr. Hawkins lite om Kurts skärmelement och hans vapen. Full poäng för MDK2 på detta område med andra ord.
Grafik och miljöer
I början låter den tunga grafikanvändningen vänta på sig. Efter en stund däremot så börjar man undra varför spelet inte hackar. När man sedan kommer till någon av spelets enorma omgivningar så ger man sin gamla burk en sned blick och frågar sig själv varför den aldrig varit så samarbetsvillig förut.
Många miljöer är alltså med andra ord enorma och extremt imponerade. Och utan särskilt mycket laggande alls, min P2 450 med ett Voodoo2 hängde med fint i svängarna. Visserligen är inte detaljnivån den högsta, men saknaden efter detta blir inte alltför stor. Med andra ord får MDK2 också full poäng på den här delen.
Sammanfattning
Det var länge sedan jag sist hade så här roligt. Det här är ett kanonspel, köp det! Spelet får absolut högsta poäng, trots att det inte ens finns någon multiplayerdel. Det skulle helt enkelt inte fungera.
