Vikingaspel ser vi inte alltför ofta - framför allt inte sådana där den nordiska mytologin återges någurlunda korrekt. Rune är inte ett FPS-spel (First person shooter) utan snarare ett TPF (Third person fighter). Som de brutala kämparna vikingar är föredrar de svärd, yxor och klubbor och hela härligheten utspelar sig ur en trejdepersons-vy (som t ex i Tombraider).
En kort introduktion
Utan att gå in i bakgrundsstoryn alltför djupt, så handlar det hela om en viking vid namn Conrack, som valt att följa den onde Loke istället för Lokes far Odin. För att omintetgöra all makt Odin har i Midgård så ska Conrack förstöra alla Odins runstenar. Detta måste självklart stoppas och det blir den unge Ragnar som får till uppgift av Odin att kämpa sig igenom inte bara Midgård utan flera andra av de nio världarna för att sätta stopp för Conrack.
Beväpnad till tänderna
Vapenarsenalen är stor och trots att alla är vapen är närstridsvapen så har tillverkarna lyckats att ge dem olika roller. Du har tillgång till tre olika vapentyper; svärd, yxor och klubbor. Svärden är lätta och snabba, yxorna är slöare men kraftigare och klubborna representerar ren brutalitet då de ofta slår motståndaren i flera delar. En bit in i spelet hittar man tvåhandsvapen som är riktigt ruggiga jämfört med de lättare enhandsvapnen. Fördelen med enhandsvapnen är dock att du har möjligheten att bära sköld. Denna ger bra skydd, fastän den har tendensen att gå sönder efter bara några slag. Desto längre in i spelet du kommer desto större och starkare sköldar hittar du.
Visserligen finns det inga riktiga skjutvapen i spelet, men det förhindrar dig inte från att kasta en yxa mellan ögonen på en motståndare. Samtliga vapen kan kastas, de små når långt medan de stora och kraftiga bara hamnar några meter från dig. Att kasta ditt vapen ska absolut inte underskattas då det gör att du kan hålla dig på avstånd från en motståndare med kraftigare vapen. Det skall dock inte heller överdrivas då man plötsligt kan stå i situationen att man inte har något vapen och får spendera resten av sitt korta liv försöka fly undan en flock av arga vikingar eller annat otyg. I singleplayer löper du inte samma risk att få slut på vapen eftersom din arsenal efter ett tag består av runt 20 olika varianter.
Alla dina vapen har dessutom en special runkraft. När du samlat på dig en viss mängd runor så kan du använda den gömda kraften i vapnet; allt ifrån att framkalla blixtar, förvandla motståndaren till is eller skapa jordbävningar.
Striderna
Det är alltid svårt att förklara spelkänsla i ord, men det är just känslan i striderna som gör spelet så bra. Jag saknar visserligen möjligheten med lite mer combos som skulle göra att det krävdes en del skicklighet för att lära sig spela, men det är tillräckligt utmanande som det är. Varje vapen har olika rörelser och beroende på vapentyp kan diverse otrevliga saker hända med motståndarna. Ett svärd kan hugga av en arm så de står utan vapen, eller varför inte låta din fiendes huvud ramla av? En klubba är mer brutal och är gjord för att slå din motståndare i bitar.
Dina fiender
Du kommer att ställas öga mot öga med ett flertal olika varelser och fiender; De levande döda i Hels dödsrike, goblins i deras djupa grottor, dvärgar långt ner i bergen i Nidavelli, ismonster ute i ödemarken och ett flertal andra existenser.
Dina fiender är mycket välgjorda och har ofta tillgång till samma vapenarsenal som du. Däremot så kan man lätt tycka att det blir lite tråkigt då man ofta möter enbart en sorts fiender på nivå efter nivå. Att jättarna eller alverna från nordiska mytologin inte heller infinner sig tycker jag är synd.
Singleplayer
Själv tycker jag singplayer-delen blir roligare desto längre in i spelet man kommer. Man får se mer och mer från den nordiska mytologin och får besöka riktigt vackra och storslagna platser, men även extremt mörka och hemska ställen. Så utan att avslöja något om hur storyn utvecklar sig skall jag berätta lite kort om hur singleplayer är.
I stort fortskrider Rune som vilket annat FPS-spel som helst. Man bekämpar ett antal fiender, löser några enkla problem, tar sig till utgången för att få fortsätta på nästa bana. Låter det monotont? Jo kanske, men så är det knappast när du spelar. Utvecklarna har lyckats superbt med att göra så att man aldrig känner sig uttråkad av monotona miljöer och problem. Det finns alltid något nytt att se eller något oväntat som händer. En mängd scriptade situationer gör det hela roligare också. Med andra ord - något speciellt händer alltid då du tar dig till en viss plats.
Rune är det klart roligaste singleplayer-spel jag upplevt sedan Deus Ex. Vissa kan kanske tycka det är en aning lätt, men på högsta svårighetsgraden får nog alla en utmaning som räcker och blir över.
Viking mot Viking
Rune multiplayer liknar inte något som jag spelat förut. Eftersom nästan allt handlar om närstrid, skapas det en hel del intressanta taktiker. Att vänta med att hoppa in i striden tills två kämpar tagit musten ur varandra kan kanske kallas fegt, men nog är det effektivt. Att vara två mot en är en rejäl fördel också då det är svårt att täcka två håll samtidigt.
Visserligen är det riktigt kul den första tiden man lirar multiplayer, men snart så märker man de många felen som gör att man ganska snabbt tröttnar. För det första är nivåerna i äkta Quake3 Arena- eller Unreal Tournament stil, alltså så har de absolut inget med vikingar att göra. Jag hade hoppats på strider på vikingabåtar, anfall av byar och borgar, men allt man får är några ganska tråkiga multiplayer-kartor. Man får innerligt hoppas att nya kartor släpps av antingen tillverkarna eller fristående designers.
Nästa problem är att det inte krävs särskilt stor skicklighet. Det handlar väldigt lite om att lära sig sikta, utan snarare att veta exakt när och var man ska slå. Detta går dock ganska snabbt att lära sig, och kan man det inte brukar man träffa ganska bra ändå. Designen av vissa vapen känns också jobbig, då de inte bara träffar där man slår utan även lite runtom. Ofta råkar man ut för att man jagar en spelare som själv börjar slåss mot en annan motståndare. När han då svingar svärdet så råkar han halshugga dig som kommer bakifrån fast han inte hade en aning om att du var där. Med lite tur kan en ensam spelare halshugga 2-3 andra spelare väldigt snabbt. Det som kräver mest skicklighet är strider när båda spelarna har sköldar och det inte bara blir ett kaos av hugg och slag.
Det måste dock påpekas att det faktiskt är ganska kul att spela mot andra spelare. Bryr man sig inte enbart om att vinna, utan tål att det är ganska mycket tur med i spelet så kan man få en hel del roliga timmar. Att hugga av en kompis arm så han tappar sitt vapen kan låta brutalt men är faktiskt väldigt roligt... :0
Grafik och ljud
Grafikmotorn kommer från Unreal Tournament (UnrealEngine) och grafiken är med ett ord helt underbar, med fantastiska miljöer, välgjorda fiender och stämningsfulla platser. Nivåerna är riktigt bra gjorda och innehåller stor variation och bra arkitektur. Ljudet är också det klart godkänt - när man besöker underjorden och hör de nyligen döda skrika av plågor så riktigt ryser det längs ryggraden. Mer behöver inte sägas, Rune är väldigt snyggt och använder både grafik och ljud för att skapa en bra stämning i ett actionladdat spel.
Slutomdöme
Eftersom Rune bygger på den nordiska mytologin kanske det tilltalar oss som faktiskt bor här uppe i Skandinavien lite extra. Att hela spelet handlar om närstrider med svärd och yxor gör att det känns nytt och annorlunda jämfört med spel som UT och Q3. Multiplayer-stödet är dock en liten besvikelse och vi kan bara hoppas någon tar och skapar en vikinga-mod snarast. Vill du ha ett riktigt bra singleplayer-spel så är Rune absolut något för dig. Spelet får en fyra på grund av hur otroligt välgjort det är i singleplayer och att det faktiskt är kul i multiplayer - men kanske inte lika långlivat som vissa andra spel.
