Recension – Black & White

Då de allra flesta vid det här laget lär vara bekanta med bakgrunden samt turerna kring Black&White kommer artikeln framför allt inrikta sig på själva spelmomentet. En kort presentation kan dock vara på sin plats. Lionhead Studios är en engelsk utvecklare ledd av den legendariske programmeraren Peter Molyneux. Molyneux har tidigare skapat titlar såsom Popolous, Magic Carpet och Theme Park. Ett generellt drag i samtliga dessa spel är förekomsten av vad Molyneux kallar "little people" (små människor). Black&White följer inte helt oväntat detta tema, även om spelaren den här gången har betydligt större och mer handgriplig kontroll över sina undersåtar. Målet är relativt okomplicerat; att i egenskap av gud erhålla så många hängivna dyrkare som möjligt. Vad som dock skiljer Black&White från
många andra titlar, är graden av inverkan man som spelare har på
händelseförloppet.

Introduktion och kontroller

Introduktionssekvensen till spelet fungerar samtidigt som en grundläggande lektion i kontrollernas ädla konst. Man får lära sig hur man tar sig fram, lyfter föremål samt gör entré i citadellen. Just citadellen är ett roligt moment. Genom att ta sig in i detta sitt eget huvudtempel, kommer man nämligen åt flera av spelfunktionerna såsom spara, ladda och hjälp. Dessutom finner man här mängder av information om världen man har skapat, människors
önskemål och sinnestämning samt specifik information om sin varelse
(beskrivs mer längre ner).

Just den långa introduktionssekvensen är dock ett exempel på en av spelets svagheter. Allteftersom man utvecklas i världen finner man med jämna mellanrum magiska skrifter. Ett klick på dessa startar en scriptad filmsekvens som tar allt från några sekunder till många minuter i anspråk. Samtliga är stört omöjliga att vare sig avbryta eller hoppa över. Eftersom de flesta är både roliga och informativa är detta inget problem i sig, irriterande blir det först när du tvingas se dem andra, tredje eller femtioelfte gången - allt beroende på hur ofta du har valt att starta om spelet eller velat göra ett försök att lösa gåtan i fråga.

Interaktionen med världen är lika nydanande som den är läcker. Med hjälp av endast en hand som muspekare utför du samtliga uppgifter inuti spelet. Förflyttning genom 3d-landskapet sker antingen genom att 'grabba tag' i jorden och helt sonika dra sig fram, eller genom ett dubbelklick som resulterar i en flygfärd mot utpekad destination. När som helst kan man påverka världen genom att plocka upp eller flytta på saker och ting. Människor som lyfts av den gudomliga handen viger sitt liv åt den uppgift du väljer att tilldela dem, exempelvis barnafödare, skogshuggare, snickare, farmare eller fiskare. Ett träd som just dragits upp med rötterna kan slängas iväg i en vid båge, bryskt omplanteras på önskad jordplätt eller sågas ner till virke hos snickaren.

Grafik och fysikmotor

Utan tvivel är den visuella flärden ett av Black&Whites starkaste kort. Och då talar vi inte om en fotorealistisk värld med perfekt avtecknade detaljer. Faktum är att exempelvis människorna är relativt slätstrukna och intetsägande om du väljer att syna dem på nära håll. Nej, vad som gör B&W unikt är kombinationen av en enastående fysikmotor och en fullt tillräcklig 3d-grafik. På ett par ögonblick förflyttar man exempelvis sig från gräsrots- till 'högt ovan molnen'-nivå. Känslan av att flyga fram som på vingar över landskapet är minst sagt angenäm, även om man tyvärr vänjer sig snabbt och därefter tar det hela för givet.

Möjligheterna till interaktion med världens beståndsdelar är dock vad som gör fysikmotorn riktigt unik. Som gud ges man möjlighet att göra det mesta; rycka upp träd med rötterna, slänga stenbumlingar omkring sig eller spela bowling med byborna. Allting sker med stor precision och känns 'äkta'. Träden ruskas om när man lyfter upp dem, eldflammor slickar husväggarna naturtroget och bebyggelsen demoleras mycket realistiskt vid eventuell åverkan. En något missriktad projektil mot en byggnad river därmed inte nödvändigtvis hela huset, utan kan istället slita av ena hörnet och delar av taket.

Djuret

Den del av B&W som det har spekulerats mest kring under utvecklingsarbetet är spelets hjälpredor, eller djuren. Molyneux har i intervju efter intervju talat sig varm om den avancerade AIn (Artificiell Intelligens), deras enastående rörelser samt utvecklingen av deras personlighet och utseende. Och de är onekligen nydanande och roliga hjälpredor, som dock visade sig vara mindre nyttiga än förväntat. Du kan inledningsvis välja mellan tre olika
djurtyper som blir din personliga assistent, eller avbild om du väljer
spelskaparnas terminologi. De följer med spänt intresse vad du gör och
försöker därefter ta efter så gott de kan.

Genom att omväxlande uppmuntra eller banna ditt djur lyckas du med tiden lära det vad som accepteras och ej. Dessutom finns det olika halsband som man har möjlighet att koppla på sin varelse, för att ytterligare dra till sig dess uppmärksamhet. Hela processen med djuret är minst sagt underhållande, även om det utan tvekan blir tröttsamt att jämt och ständigt lägga kraft på att uppfostra en lat och lite halvfet tiger som slänger sin avföring på byborna. Men hur är det man brukar säga, allt hänger på uppväxtmiljön?

Ett riktigt vältränat djur kan antagligen bli en stor tillgång vid
uträttande av de mer monotona sysslorna, varför det kändes extra snopet när man efter några inledande banor blev av med sin hjälpreda. Även om kapningen endast varande i en utav totalt fem världar, upplevde jag det som en miss från Lionheads sida.

Spelidé och handling

Namnet Black&White kommer från tanken om att spelaren själv skall kunna välja hur han vill tillskansa sig trogna förföljarskaror. Antingen hjälper han sina invånare med allt de ber om och ser till att de i alla lägen omgärdas av det som hör en 'perfekt' värld till. Eller också låter han dem klara sig på egen hand och bestraffar dem obarmhärtigt då de kommer med önskemål och krav av olika slag. Svart eller vit, ond eller god. Det är onekligen en läcker tanke, som dock visade sig bli svår att omsätta i praktiken. I stort sett allt du gör under spelets gång påverkar nämligen din position på skalan, varför det är nästintill omöjligt att upprätthålla endera extremprofil under en längre period.

Kring startpositionen vid varje ny bana omgärdas man av en logisk men
visuellt synlig barriär, en avgränsning för hur långt ens påverkan sträcker sig. Utanför denna färgade dimridå har man ingen makt över världen över världen och dess beståndsdelar. Genom att knyta nya troende till sig utökas denna gräns undan för undan, och det är även på detta sätt som man avancerar i spelet. Nya anhängare får du antingen genom att lyckas öka populationen inom bosättningarna du kontrollerar, eller då du imponerat tillräckligt mycket på grannbyarna för att även dessa skall börja dyrka dig som sin gud. Det senare uppnås efter enveten påverkan från 'din' sida av avgränsningen, med hjälp av maktdemonstrationer i form av mirakel och flygande föremål. I stort sett all ledig tid går åt till denna typ av påverkan.

Faktum är att spelet, trots allt som beskrivits ovan, blir ganska monotont i längden. Personligen upplevde jag en stor frustration över det ständiga besväret med att bistå sina handlingsförlamade bybor med mat och virke samtidigt som man ideligen måste imponera på närliggande bosättningar.
Visserligen kan man som sagt tilldela sina bybor arbetsuppgifter, men de verkar aldrig räcka till för att täcka de behov som finns. Som tur är finns det kortkommandon som man kan ta hjälp av, för att förflytta sig snabbt mellan exempelvis en skog och ett sågverk. Att flacka fram och tillbaka 50 gånger, man kan nämligen bara avverka ett träd åt gången, ger en snarare åksjuka än tillfredsställelse i form av spelglädje. Spelare som är vana vid resurshållningsspel av den här typen lär se på den huvudsakliga uppgiften med andra ögon, men jag hade nog hoppats på mer assistens från såväl bybor som djur. Det finns ju trots allt så mycket roligt att göra i världen i form
av uppdrag och fostran, varför det känns extra tråkigt när det aldrig ges tid.

I övrigt kan sägas att även om Lionhead Studios menar att spelet kan spelas på ett oändligt antal sätt, är detta en sanning med modifikation. Den egentliga handlingen förs framåt antingen då du vinner över en ny bosättning på din sida, eller aktiverar någon av de magiska skrifterna. Visserligen kan du mellan dessa moment välja att träna ditt djur precis hur mycket du vill, samla mat tills förråden spricker eller utöka din bystorlek. Men i slutändan är samtliga spelare mer eller mindre bundna av att avancera på samma sätt.

Multiplayer

Det är även möjligt att spela B&W i multiplayer, över LAN eller Internet. Du tar då med dig ditt förhoppningsvis vältränade djur online, för att utkämpa bataljer mot andra spelares motsvarigheter. På grund av okända problem lyckades jag inte prova det här momentet, spelet envisades med att kasta ut mig till Windows när det var dags att köra igång. Efter vad man har kunnat utläsa från forum och diskussioner verkar det för övrigt vara många spelare som upplever stabilitetsproblem hos B&W. Att inte få en så pass bekostad
produktion buggfri känns som ett misslyckande, även om det är väldigt få spel som är färdigtestade innan de skyfflas till butikshyllorna idag.

Sammanfattning

Då och då släpps spel som i grunden förändrar ens synsätt på spelbranchen, titlar som vidgar ens vyer. Black&White är definitivt en sådan titel. Få spelare lär gå oberörda ifrån en testsession av B&W, det är helt enkelt allt för olikt det man provat på tidigare. Att obehindrat och med stor precision sväva fram över landskapet, för att plötsligt stanna upp för en sekund vid ett stenröse, grabba tag i den största stenen och slunga iväg den över närmsta bergstopp - det ger tillfredsställelse. Maktkänslan är ett underbart moment i B&W, den tillsammans med fysikmotorn och den slöa feta tigern är för en actionfantast som mig spelets stora behållning.

Att det huvudsakliga spelmomentet efter några dygns kämpande kan bli ganska tröttsamt, att filmsekvenserna envisas med att ej gå att klickas förbi och att spelmakarna gjorde en stor miss när de snodde mitt djur på bana 3 - det är helt enkelt misstag som man kan leva med när det gäller Black&White. För spelare som uppskattar hushållningsspel sedan tidigare är denna titel en riktig hödjade, det finns knappast något bättre att köpa för pengar. För alla oss andra är B&W ett underbart läckert spel som dock har en tendens att svalna snabbt och ordentligt när den inledande euforin har lagt sig.