Recension – Operation Flashpoint: Cold War Crisis

Året är 1985, Ronald Reagan har precis påbörjat sin andra period som USA:s president. Samtidigt så blir Mikhail Gorbachev ny ledare i Sovjetunionen och tänker reformera landet för att det kalla kriget skall ta slut, och samarbetet mellan öst och väst skall öka. Kaos bryter ut och det är med nöd och näppe som ledarna förhindrar ett inbördeskrig. Men i de mer avlägsna delarna av Sovjet så finns där kommunister som vägrar lyssna på Gorbachevs prat om Glasnost och Perestroika. En av dessa är Ivan Vasilii Guba, general över en stor armé stationerad på den sovjetockuperade ön Kolgujev. Han visar sitt missnöje med vändningen Sovjetunionen tar genom att starta sitt eget personliga krig mot NATO-baserna på de närliggande öarna.

Kampanjen

Storyn bakom Operation Flashpoint är i stort sett den som kan läsas ovan. Helt utan förvarning anfaller sovjetiska trupper den lilla ön Everon där du är stationerad. Utan att egentligen veta vem man kämpar emot, eftersom Moskva förnekar att de är inblandade i striderna, får de få NATO trupperna kämpa för livet. Striderna sprider sig sedan till ytterligare två andra stora öar, nämligen Malden och själva Kolgujev.

Eftersom utvecklarna gärna vill låta spelaren ta del av alla olika sorters fordon, så valde de att man fick följa flera olika karaktärer istället för enbart en, som då skulle bli tvungen att vara både infanterist, pilot och pansarvagnsbefäl. Kampanjen tar sin början precis innan kriget bryter ut och man börjar med en väldigt elementär övning, medan officierarna står och ryter. Ganska snabbt kastas man sedan in i riktiga strider och de första uppdragen får ses som övningsuppdrag, även om de faktiskt kan bli riktigt svåra.

En bit in i spelet får man ta rollen som ett nyutbildat pansarvagnsbefäl, som slutför de sista delarna av sin utbildning bara några minuter innan man måste ut i strid. Till en början får man nöja sig med M60 Pattonpansarvagnen som har några år på nacken, men ganska snart blir man befordrad och får ta befälet över en toppmodern M1A1 Abrams. Man fortsätter med att ta kommandot över en medlem i en specialstyrka, som till skillnad från de övriga karaktärerna, föredrar att operera ensam mitt i natten.

Senare får man också pröva på pilotyrket och flyga AH1 Cobra-helikoptrar och det pansarvagnsdödande A10 Thunderbolt-planet. Men bara för detta så överger man inte sina tidigare karaktärer, utan man får återkommande under kampanjen spela dessa och följa hur de stiger i graderna. Den första karaktären börjar som en simpel soldat, men blir snart löjtnant och man får ta kommandot över en tolvmannastyrka. Ofta interagerar de olika individerna med varandra, till exempel så spränger specialstyrkan upp fiendens försvar, så att pansarvagnsbefälet i nästa uppdrag lättare kan anfalla fienden.

Infanteri

Hur moderna helikoptrar och pansarvagnar man än har, så är och förblir infanteriet alltid stommen i en armé. En pansarvagn utan stöd av soldater, blir ett enkelt byte för en gömd anti-pansartrupp. Detta faktum märks tydligt i spelet där man i de flesta uppdrag spelar infanterist.

Som marksoldat så ingår man oftast i en grupp på åtta till tolv soldater, undantag är mindre patrulleringsgrupper och specialstyrkorna. I gruppen ingår en officer som har som uppgift att leda truppen. Skulle han dö så tar den med högsta rang över kommandot över de resterande soldaterna. Oftast har man också tillgång till en eller två anti-pansarsoldater, som antingen har det svensktillverkade Carl Gustav (Multi-Role Anti-Armor Anti-Personnel Weapon System) eller ett LAW 80 (Light Anti-Tank Weapon). Alla grupper har också tillgång till en sjukvårdare och en eller två soldater utrustade med maskingevär. För speciella uppdrag kan det finnas soldater utrustade med minor, Stinger-missiler (Anti-flyg vapen) eller granatkastare.

Som infanterist får man självklart leva med problemet att man inte har det tjocka pansarskyddet som finns i en tank. Man riskerar ständigt att stryka med och kan aldrig riktigt känna sig säker. Men till skillnad från pansarvagnen så har marksoldaterna möjlighet att ta skydd och i stort sett bli osynliga för fienden. Det här måste man självklart dra nytta av, ingen överlever nämligen en frontalattack på fienden. Att slänga sig på marken och ta skydd när man hör skott blir snabbt en reflex. Precis på samma sätt som man snabbt lär sig att springa mot närmaste buskage när man hör det gnisslande ljudet av en pansarvagn närma sig

Pansarfordon

Pansarvagnarna började visa sig i första världskriget, men det var först i det andra världskriget de visade att ingen krigförande makt kunde klara sig utan dessa. Om Sovjetunionen skulle anfalla Europa så var man ganska säker på att det skulle bli genom ett massivt pansarvagnsanfall på alla fronter.

När man sitter i en pansarvagn så känner man sig självklart säkrare än som en oskyddad infanterist. Man behöver inte vara rädd för att ett lyckosamt skott ska träffa en och fördärva hela dagen, men istället får man finna sig i att agera måltavla i striderna. Fiendepansarvagnar och anti-pansarsoldater kommer att göra allt för att förstöra ditt fordon. Och skulle man möta en Mi24 Hind helikopter så kan man lika bra hoppa ut ur pansarvagnen och ta skydd direkt.

I en pansarvagn finns det normalt en tremannabesättning som består av förare, befäl och skytt. Man tar oftast rollen som befälet men det går mycket väl att spela skytt eller förare om uppdraget är designat på det sättet. Styra pansarvagnen gör man bäst genom att antingen klicka dit man vill komma, eller genom att ge order såsom framåt, bakåt, höger och vänster. För att skjuta markerar man bara ett mål med musen och skytten vänder tornet och siktar in sig. För att avfyra räcker det med ett ytterligare klick. Vad man skjuter på avgör vilken sorts ammunition man ska använda. För pansarfordon skall man inte så oväntat använda en pansarbrytande granat, medan man kan använda en högexplosiv variant när man siktar på infanteri eller lättare fordon. Om det finns mycket infanteri runt fordonen så är det en fördel att byta till kulsprutan för att man ska slippa behöva ladda om kanonen hela tiden.

Förutom pansarvagnar finns det också några ytterligare bepansrade fordon, viktigast är väl APCn (Armored Personnel Carrier). Här finns bara två besättningsmedlemmar, nämligen en förare och en skytt, resten av platserna upptas av soldaterna den fraktar. Klart lättare bepansrad, så är den inte designad för att strida mot pansarvagnar utan får istället ge infanteriet support.

Stridsflyg

Inget krig är komplett utan stridsflyg, i alla fall inte sen första världskriget. I Operation Flashpoint ligger tyngden vid helikoptrar, dock helt i realismens tecken. Stridsflygplan är nämligen så ömtåliga och snabba att de inte är vidare bra på att jaga pansarvagnar och ge infanteriet support. Det enda planet som är tillräckligt robust och helt utvecklat för att jaga pansarfordon är A10 Thunderbolt, och det är också det enda planet vi hittar i spelet.

Både Sovjet och NATO har tillgång till en transporthelikopter och en stridshelikopter. Hos NATO hittar vi AH1 Cobran, föregångaren till Apache, men som fortfarande används flitigt. Som transporthelikopter använder NATO UH60 som oftast är utrustad med ett maskingevär på ena sidan. Sovet utnyttjar självklart sin fruktade Mi24 Hind som på grund av sin storlek dessutom kan föra med sig åtta soldater. Men för större trupplandsättningar används den något okända Mi17 HIP som kan ta med sig tjugofyra soldater.

Att springa runt som infanterist och skjuta är inte alltför svårt, inte heller tar det så lång tid att lära sig styra en pansarvagn, men flyget kräver dock lite mer arbete. Även om man snabbt lär sig ta sig fram så tar det lite tid innan man får kläm på hur man utnyttjar helikoptrarna på bästa sätt. Det är dock långt ifrån lika svårt som i en riktig helikoptersimulator, men det är inte heller det Operation Flashpoint eftersträvar att bli.

Ledarskap

Till en början så får man spendera sin tid att bli ledd av andra, vilket ofta är ganska bekvämt. Den datorstyrda officeren säger till vart man ska gå och vem man ska skjuta på. Men snart stiger man i graderna och man börjar dessutom få lusten att bestämma lite själv. Som mest kan man ha befälet över tolv soldater, i kampanjen så är det dock ofta åtta eller färre. Till en början så kan det vara svårt att snabbt ge ut order mitt i stridens hetta och då kan det vara lättare att låta den avancerade AIn jobba själv. Dina soldater följer dig nämligen hela tiden i formation och skulle de bli beskjutna eller upptäcka en fiende tar de skydd och besvarar elden.

Men för att lyckas längre in i spelet och bli ett bra befäl krävs det att man använder sig av de flesta funktioner man har tillgång till. Man kan ge order om att de inte får skjuta, vem de ska skjuta på och vilka vapen de skall använda. Beroende på uppdrag kan det vara bra att säga till dem hur de ska röra sig. Blir det strid så går de automatiskt till combat mode som gör att de tar skydd och förflyttar sig genom att springa. Vill man istället smyga sig på fienden kan man säga åt dem att använda stealth mode. Då kravlar alla fram och ser till att hela tiden försöka hålla sig bakom skydd.

Utanför själva striderna kan man också göra ganska avancerade saker med hjälp av ordersystemet. Till exempel kan man skicka ut en soldat i jeep flera kilometer bort, där han kan plocka upp ytterligare några män för att sedan återvända till dig, allt detta med enbart några få knapptryckningar. Visst, det kan ta ett tag att verkligen bemästra och lära sig alla knappar, men det gör det så mycket roligare att vara befäl.

AIn

Eftersom utvecklarna har satsat hårt på att spelet ska vara realistiskt så är det självklart att de lagt stor vikt vid den artificiella intelligensen. Även om AIn då och då gör en och annan sak som kan verka dum så är den i det stora hela väldigt bra. Det är få spel som har lyckats skapa samma känsla som om man faktiskt spelar med riktiga människor. Det pågår hela tiden radiokommunikation mellan soldaterna vilket ökar känslan av realism. Det enda felet jag kunnat hitta, är att fiendetrupper ibland kan springa rakt förbi en i närstrid, för att anfalla någon annan i gruppen. Detta händer dock så sällan, då de flesta strider avgörs på längre avstånd. Att datorn har en tendens att krascha A10 Thunderbolt-stridsplanet i bergig terräng är inte heller så allvarligt, den tendensen har nämligen jag också.

Realismen

Realismen har dock en avigsida, nämligen just att det är så realistiskt. Det är frustrerande när man nästan avslutat hela uppdraget, när en gömd ryss får syn på ditt huvud och sätter ett skott i det. Råkar man springa rakt på en fiende som är stridsberedd, så är det ren tur om man överlever. För realismens skull går det också bara att spara en gång per bana, och eftersom man sällan vet hur långa banorna är så är det svårt att veta när man ska använda sin sparning. Detta betyder att man kommer få spela en del banor om och om igen för att klara av dem.

Ett annat problem med realismen är att striderna aldrig blir likadana. Under ett visst uppdrag ska en trupp långt ifrån dig spränga en pansarvagn, för att du senare skall kunna anfalla en by. Det händer dock emellanåt att anti-pansartrupperna misslyckas med sin uppgift och blir massakrerade, vilket gör det omöjligt för dig att klara av uppdraget. Men detta behöver inte vara negativt, utan snarare tvärtom, så är det tjusningen med spelet. Man vet nämligen aldrig riktigt vad som skall hända. Till och med i de korta striderna som visas i menyn så händer det hela tiden olika saker.

Grafiken

Det är inte ens lönt att försöka jämföra grafiken i ett spel som Operation Flashpoint med till exempel Quake3. Eftersom Flashpoint måste hantera vidsträckta landskap, hundratals träd, flera hus och mängder med soldater så är också självklart grafiken är sämre detaljerad. Men på något sätt så har utvecklarna lyckats få grafiken att se verkligare ut än den i många andra spel. Jag vet inte om det beror på de välgjorda landskapen, verklighetstrogna modellerna, realistiska effekter eller en blandning av alla delar. Men i vilket fall som helst så är grafiken ändå imponerande. Man kan dock inte kräva att man får samma FPS (Frames per second) som i Quake3/Unreal Tournament, det kan nämligen hacka ordentligt ibland.

Ljud och musik

Jag brukar sällan ta upp ljud och musik som en egen rubrik för spel, men i Operation Flashpoint finns det en anledning att göra det. Alla ljud från helikoptrarnas rotorblad, flygplanens motorer, pansarvagnarnas gnisslande larvfötter och de olika vapnen är både bra och verklighetstrogna. De olika vapnen och fordonen har dessutom olika ljud vilket gör att man kan känna igen vem eller vad som skjuter.

De som vill ha den ultimata realismen stänger kanske av all musik, men Codemasters har lyckats bra med att använda den för att skapa en stämning i spelet. Det finns passande musik för alla lägen, actionfylld musik till de intensiva striderna och sorgliga stycken när alla dina kamrater blivit massakrerade.

Multiplayer

För några månader sen satte jag mitt hopp till att Operation Flashpoint skulle bli det nästa stora onlinespelet, men ganska snart förstörde Codemasters mina förhoppningar. Tanken med spelet var nämligen att göra ett riktigt bra singleplayerspel, multiplayer kom i andra hand. Det kommer bara fem multiplayerbanor med spelet, men det borde inte ta alltför lång tid innan det börjar släppas hemmagjorda banor.

De stora problemen är snarare, den allt annat än bra nätkoden och hur få spelare som egentligen kan delta samtidigt. Banorna som kommer med spelet stödjer max åtta spelare, oftast fyra i varje lag. Även om det sedan kan finnas flera AI spelare så hade man ändå hoppats på stora strider mellan många riktiga spelare. Som nämnt är inte nätkoden speciellt bra den heller, och man märker snabbt att man helst ska spela på ett lokalt nätverk. Dock har Codemasters sagt att det inom några månader kommer att släppas stöd för dedikerade servrar och nätverkskoden ska dessutom förbättras. Men till dess får den största delen av krigandet ske över snabba linor eller lokala nätverk.

Leveleditorn

Jag brukar sällan ägna alltför mycket tid åt baneditorer, främst för att de brukar ta sån tid att lära sig och dessutom tar det oftast lång tid att skapa en bra bana. Men med tanke på Flashpoints öppenhet så var jag nyfiken på vad man egentligen kunde göra med den inbyggda leveleditorn. Det handlar dock inte om det tidskrävande jobbet att skapa egna banor, man använder nämligen de färdiga landskapen och placerar sedan ut enheter. Det tidskrävande arbetet ligger istället i att skapa waypoints och att scripta vad som skall hända. Utan alltför mycket arbete kan man göra avancerade uppdrag med egna cutscenes.

Vill man bara testa hur det är att vara skytt i en helikopter, förare i en pansarvagn eller varför inte spela som en ryss, så går det väldigt snabbt att skapa egna små strider. Att placera ut enheterna tar bara någon minut, och att sedan sätta ut någon enstaka waypoint tar inte längre tid. När man är klar så trycker man bara på en knapp för att man ska få testa uppdraget. Det enda felet är dock att den medföljande anvisningen om hur man bygger uppdrag bara tar upp en liten del av alla funktioner. Men det skall förhoppningsvis inte dröja länge innan det börjar komma flera sidor dedikerade till detta på nätet.

Slutord

Det kan inte sägas så mycket annat; Operation Flashpoint är i särklass den absolut bästa strids- och soldatsimulatorn som någonsin släppts. Jag kan garantera, att precis på samma sätt som Ground Control idag används för att jämföra strategispelsgrafik, kommer Flashpoint länge att vara det man jämför realistiska stridsspel med. Det är spelets öppenhet som gör det så bra, man kan nämligen göra i stort sett vad som helst i spelet.

Jag har haft svårt att bestämma mig om spelet skulle ha en fyra eller en femma, och tyvärr kan jag bara ge det en fyra. Anledningen är det undermåliga stödet för multiplayer, som jag verkligen hoppas Codemasters förbättrar som de lovat. Men är man det minsta intresserad av realistiska spel eller bara vill ha ett actionfyllt stridsspel så är Operation Flashpoint ett måste.