Recension – Emperor: Battle for Dune

Istället för att som i Dune 2000 använda sig av en i stort sett exakt kopia av Command & Conquer motorn så har Westwood skapat en helt ny spelmotor till Emperor. Den klart största förändringen i motorn 3D-grafiken, vilket Westwood aldrig tidigare använt sig av i ett 3D-spel. Men där finns även en hel del andra nyheter, som bättre AI, ickelinjär story och flera andra innovationer.

Storyn

Precis som i Dune2 så går Emperor ut på att de tre stora husen försöker få kontroll över planeten Dune, också kallad Arrakis. Anledningen är kryddan, som bara kan hittas på denna planet i hela universum. Kryddan ger människorna förlängt liv, psykiska krafter och gör det framförallt möjligt att göra långa resor genom universum. Därmed är det inte så svårt att förstå varför alla husen vill ha full kontroll över Arrakis.

Westwood fortsätter som de brukar med att föra fram storyn med otroligt välgjorda filmsekvenser mellan banorna. De har inte snålat på pengarna då sekvenserna ibland ser ut som riktiga filmer. Att varje hus måste ha en egen CD visar på hur många och stora filmsekvenserna är.

Husen

Samma hus som fanns i Dune2 återfinns i Emperor, nämligen Atreides, Harkonnen och Ordos. Var och ett av de tre stora husen har en mängd med egna enheter, varav de grundläggande liknar de som innehas av de andra husen, men de har också ett flertal som starkt skiljer sig. Förutom dessa tre hus man kan spela som, finns det ytterligare fem sidor man kan alliera sig med för att få nya enheter. Vilka man kan alliera sig med beror på hur man behandlar dessa under striderna.

House Atreides

Alla som spelat de tidigare spelen, sett filmen eller läst boken vet att Atreides är de goda. De vill få kontroll över Arrakis, men vill inte låta krigets fasor gå ut över den lokala befolkningen. I Emperor är det Duke Achillus som är ledare över Atreides. Precis som sina föregångare är han generös och rättvis men bestämd och hård när det gäller kriget om kryddan.

Atreides har förutom tillgång till prickskyttar och reparationsfordon också stora gående robotar. Dessa är robusta och kan ta ordentligt med stryk, men är till skillnad från pansarvagnar och andra fordon extremt slöa. Detta gör att Atreides inte kan göra snabba anfall utan får förlita sig till sina flygande Ornithopters för att kunna anfalla över hela slagfältet.

House Harkonnen

Harkonnen är precis som man kan förvänta sig precis lika grymma och avskyvärda som man tidigare har sett dem. De använder alla medel för att försöka ta kontrollen över Arrakis. Baron Rakan är för närvarande ledare över Harkonnen men hans söner, Copec och Gunseng, försöker båda att ta över tronen så snart Rakan inte längre kan behålla den..

Harkonnens ondska visar sig inte minst i deras stridsenheter där till och med deras minsta fordon är byggt för att effektivt kunna krossa infanteri under sin tyngd. Harkonnen har tillgång till flametanks, pansarvagnar, missile launchers och en mängd andra stridsfordon. Till skillnad från de andra husen så har Harkonnen inte den minsta respekt för sina soldaters liv och har ingen möjlighet att reparera skadade fordon.

House Ordos

Hela House Ordos har bara ett mål, att tjäna pengar. Alla deras beslut tas beroende på vad som inbringar störst inkomster, och självklart så kommer de göra allt för att ta kontroll över Arrakis. House Ordos styrs av The Executrix Council, fyra mystiska varelser som talar genom en mutant kallad The Speaker.

Nästan alla House Ordos enheter är skyddade av en energisköld vilken ganska snabbt kan regenerera om den tagit skada. Deras stomme i armen består av en svävande lasertank som snabbt kan ta sig till alla delar av slagfältet. Ordos Saboteurs, självmordssoldater med stora bomber, återfinns från Dune2. På grund av Ordos snabba svävande enheter och möjligheten att regenerera är de superba för att göra hit?n?run attacker med.

The Sardaukar

Kejsarens elittrupper har kommit till Arrakis för att observera vilket av de tre husen som är mäktigast, för att sedan alliera sig med detta. Deras vanliga infanteri bär på kraftulla miniguns som kan skjuta ner stora mängder fiendeinfanteri. Elittrupperna bär på laservapen som är livsfarliga för både fordon och flyg.

The Fremen

Arrakis urinvånare har efter många generationer lärt sig hur man överlever i den vidsträckta öknen som täcker hela planeten. Efter att ha brutit sin gamla allians med Atreides står de nu utan någon stark allierad. Deras trupper har likt alla Husens scout- möjligheten att göra sig osynliga. Men olikt scouten så kan deras elittrupper till och med röra sig medan de är kamouflerade. Att de dessutom bär på sonic cannons gör dem inte mindre farliga.

The Guild

Guilden är de enda som har teknologin för att kunna göra långa resor i rymden, men för detta krävs att de ständigt har tillgång till kryddan. Därför vill de se till att denna gången själv få ett fäste på planeten för att försäkra sig om att kryddan fortsätter flöda.

House Ix

Ix är välkända för att producera olagliga vapen för att sedan sälja dem till högstbjudande. De använder sig av teknologi som kan skapa illusionen av att de har fler stridsfordon än vad som finns i verkligheten. Dessutom har de skapat osynliga bomber som kan ta sig in i en fiendebas och skapa stor förödelse.

House Tleilaxu

Tleilaxu är extremt religiösa och tror att all teknologi är ond, och är därför svurna fiender med House Ix. Istället har Tleilaxu specialiserat sig i organisk materia och genmanipulering. De är kända för sina lönnmördare som kan anta skepnaden av vilken varelse som helst så länge de har tillgång till dess DNA. På slagfältet har de mutanter som efter att ha dödat en infanterist kan infektera denna med ett virus som skapar en ny mutant. Deras större parasiter fungerar på samma sätt men kan sätta sig på fordon vilka sakta omvandlas till nya parasiter. Möjligheten att skapa nya enheter av fiendens gör att de snabbt kan skapa en stor arme om de lyckas kommer över en by med civila.

Strategi på ett högre plan

Westwoods tidigare spel har i stort sett varit helt linjära, även om man i de senare spelen delvis kunnat välja vilka uppdrag man vill utföra. Emperor går ifrån detta och skapar en strategi på högre nivå, utanför själva slagfälten. Normalt kan man välja mellan fyra till åtta olika uppdrag att utföra, beroende på hur många regioner man kan nå. Målet med alla uppdrag är att ta över regionen, men det finns så gott som alltid ett eller två delmål. Dessa kan vara allt från att fånga en fiendeledare till att hämnas på banditer som kapar harvesters. Dessa mindre uppdrag fungerar riktigt bra för att banorna inte ska bli enformiga och enbart gå ut på att bygga en bas, skapa en arme och slå ut motståndaren.

Under striderna får man regelbundet förstärkningar från närliggande regioner. Därför är det strategiskt viktigt att inte anfalla en region där motståndaren har mycket fler angränsande regioner än man själv har. Extra förstärkningar kan bland annat ges som flygunderstöd från reservtrupper man kan flytta omkring på kartan.

Det är dock inte bara man själv som får attackera, de två andra husen har nämligen också ett drag på sig efter att du haft ditt. De kan antingen anfalla varandra eller dig, och i det sistnämnda fallet får du välja om du skall försvara regionen eller lämna den. När du försvarar en region så finns en del av de byggnader du tidigare konstruerat där kvar. Motståndaren får i sin tur börja med en construction yard, precis som man själv gör när man anfaller.

Ni som nu blir rädda och tror att det är ett seriöst försök att få Emperor att tävla mot riktiga strategispel som Close Combat och Panzer General, frukta inte. Det är fortfarande det vanliga basbyggandet som är den viktigaste delen i spelet. Dessutom finns där som vanligt ett fåtal specialdesignade uppdrag där man bara har ett fåtal enheter, utan någon bas.

AI:n

Även om grafiken är den tydligaste förbättringen så tar det inte lång tid innan man märker att den artificiella intelligensen är något nytt. Visst kan även datorn här göra en del dumma misstag, men det är snarare undantag än regel. Den främsta styrkan ligger i uppbyggnaden och försvaret av sin bas. Datorn tar snabbt reda på vilka möjliga anfallsvägar det finns och ser sedan till att postera ut enheter vid dessa. Snart bygger den upp försvarstorn på samma ställen och till slut skyddar den basen med murar. Det är i min vetskap den första AI:n som riktigt bra kan använda murar för att helt rama in sin bas.

AI:n är dessutom svår att förutsäga och gör sällan samma saker två gånger i följd. Den anfaller från det håll där ditt försvar är sämst och skickar olika stora styrkor beroende på hur starkt ditt försvar är.

Grafiken

Jag har redan berättat hur bra videosekvenserna mellan uppdragen är, men det mest intressant är kanske ändå grafiken i själva spelet. Även om det är det snyggaste spelet Westwood gjort så är jag faktiskt något besviken. På nära håll är enheterna inte speciellt detaljerade och många av dem är ganska kantiga. Fastän det släppts nästan ett år efter Ground Control så är grafiken fortfarande en bit ifrån att bli lika bra. Men tar inte mina negativa kommentarer för seriöst, grafiken är nämligen ändå riktigt bra för ett RTS idag. Effekterna är riktigt snygga, explosioner, sandworms och sandstormar är väldigt imponerande.

Det större problemet ligger nog snarare i att det kan hacka ordentligt om flera enheter rör sig samtidigt. I singleplayer är det sällan ett så värst allvarligt problem, men i multiplayer kan de stora truppstyrkorna bli ett problem för en mindre kraftfull dator.

Multiplayer

Med tanke på vilken erfarenhet Westwood har med RTS-spel och multiplayer så behöver man knappast oroa sig för att de skall ha misslyckats med Emperor. Man kan spela mot sju andra spelare via antingen Internet eller ett lokalt nätverk. Det finns ett tjugotal färdiga banor att välja mellan och ett flertal val man kan ställa in innan man börjar. Varje spelare får välja två av de fem mindre husen att alliera sig med under slaget.

Slutord

Till en början blev jag något besviken på Emperor för att det grafiskt inte riktigt levde upp till de förväntningarna jag haft. Men när jag fortsatte spela och upptäckte den underbara AI:n, storyn som fördes fram med hjälp av imponerande videosekvenser och faktumet att spelet inte var lika linjärt som andra RTS-lir så höjdes betyget ordentligt. I nuläget är Emperor helt klart ett av de bättre, om inte det bästa, strategispelet som finns tillgängligt. Jag kan dock inte ge det en femma på grund av att det krävs en ovanligt kraftfull dator för att det inte skall hacka. Men för alla som gillar RTS så är Emperor: Battle for Dune ett måste.