Det känns betydligt längre än tre år sedan #EA Black Box släppte #Skate. En hel generation, faktiskt. Jag kan i alla fall inte gå tillbaka till hur skejtspelen såg ut före det frälste oss med den analoga spaken. Bam Margera är allt jag behöver säga och då älskar jag ändå CKY.

Ändå sitter jag och skakar på huvudet när jag spelar #Shaun White Skateboarding. #Ubisoft har inte bara bott under en sten de senaste åren utan även missat att adressändra. Visst, alla behöver inte flörta med ett mer realistiskt brädåkande men det var bara halva grejen med Skate. Den höga bilduppdateringen och framförallt den toktajta kontrollen var det som fick oss att älska det. Samma saker får mig att gnälla idag.

Snälla, slå ihjäl dig. Eller mig.

Först och främst, du kan inte ramla. Hur mycket du än vrider och vänder på din åkare står han bensäkert kvar. Om du mot förmodan skulle lyckas falla på huvudet förvandlas du till grå runda klumpar. Du kan kliva av brädan men då kan du inte hoppa. Att grinda kräver varken tajming eller positionering, du sugs in till räcket bara du är någorlunda i närheten. När du skaver lack finns visserligen ett balansmoment men animeringen är så pass intetsägande att du knappt vet åt vilket håll du är på väg att ramla. Manuals och transfers kräver av någon anledning att du håller in både axelknapp och styrspark vilket är precis en för mycket. Och ingen powerslide. Suck.

En ledstång i skrevet

Värst av allt är bilduppdateringen som ofta är urusel när du befinner dig i lite öppnare miljöer med mycket folk. Inte spelförstörande dålig men tillräckligt för att irritera. Speciellt med du-vet-vilket-spel som måttstock. Shaun White Skateboarding tar verkligen inte hem många vinster i genren. Det enda som återstår efter att jag har skalat av några slarvigt gjorda lager är en 1984-flörtande story och möjligheten att förändra världen medan du åker. Och bara en av de punkterna är hyfsat intressant.

Genom att sätta flera trick och serier i rad bygger du upp ett momentum som du använder för att påverka omgivningen. Staden har fallit under en skojhatande regering som gjort allt gråtrist men med din åkning återställer du färgen en liten bit i taget. Lite som #De Blob på hjul alltså. Här och var finns det även neonfärgade räcken och vägstumpar som du kan forma om efter eget tycke. Oftast måste de dock användas för att transportera dig någonstans så någon direkt frihet är det inte tal om.

Inte ens en basker gör dig tuff.

Jag kände även kort på Wii-versionen och det är inte helt oväntat ett helt annat spel. Det har en mer tecknad stil och här är det inte en hel regering som förespråkar tristess och likformighet, bara en liten borgmästare. Shaun White Skateboarding med Nintendo-smak är faktiskt ett roligare spel just för att det är lite mer avskalat - men skippa balansbrädan. För allvarligt talat, och nu får utvecklare gärna anteckna, det fungerar inte att styra ett skejtspel på en våg med hybris. Jag föredrar däremot rödtottens Wiimote-styrning mot den i #Skate It, den är enklare och bättre anpassad mot dess begränsningar. Alltid något.

Trots ostig story, teknikproblem och en kontroll som lämnar väldigt mycket att önska är Shaun White Skateboarding ändå bättre än hela Tony Hawk-serien. Det är ingen komplimang. Hade inte Skate revolutionerat genren redan för tre år sedan hade jag kanske varit vänligare inställd. Idag, år 2010, finns det inte många anledningar att införskaffa det om du inte äger ett Nintendo med skejtabstinens.