Skunkapan invaderar och Max utvecklar psykiska krafter! Så börjar #den tredje omgången av #Telltales berättelse om Sam & Max, en fortsättning på #LucasArts gamla äventyrsklassiker #Hit the Road.

En nyhet slår dig direkt när du börjar spela - kontrollen är förändrad, lite mer konsolanpassad. Istället för att klicka på det ställe du vill gå till använder du antingen WASD eller håller in höger musknapp, och som salt i såren dyker en joystick samtidigt upp mitt i skärmen. Även gränssnittet har fått sig en törn, för att använda en av sakerna du plockat upp går du via en minimal meny. Självklart fint för konsolfolket, men på pc blir systemet plottrigt och svårnavigerat i jämförelse med det från de tidigare delarna.

Skunkapa är känsligare än man tror.

Grafiken är fortfarande långt ifrån något mästerverk, men det har fått sig en uppdatering sen sist. Lite högre upplösning, lite mer detaljerade texturer och karaktärer, medan designen på figurer och miljö håller den surrealistiska stil som förväntas. Ljudet ser få förbättringar, men det spelar inte heller någon roll. Rösterna är fantastiska, humoristiska och omväxlande. Musiken levererar den funkiga jazz du mår bäst av, och varierar sig tillräckligt för att ständigt hålla sig intressant.

Om vi tittar vidare på det riktiga köttet, handlingen och pusslen, ser vi en blandning av dalar och toppar. Säsongen hänger sämre samman än #Tales of Monkey Island, men den har ändå en tydlig överhängande synopsis samtidigt som varje avsnitt har sin säregna stil och pussel.

Superkrafter och noir

Det börjar lite svagare, med en första episod som följer det recept vi fått i de tidigare säsongerna med en tvist – Max har psykiska krafter och kan med hjälp av diverse leksaker göra saker som teleportera sig, läsa tankar eller se in i framtiden. Du kan genom hela säsongen byta till Max när som helst och se världen ur kaninens ögon när du ska använda hans krafter. Det ger en hel del nya knasiga pussel, men mest förvånande är hur bra det passar in i konceptet.

I andra episoden når vi säsongens topp: Sam och Max hittar inspelningar av sina förfäder och med hjälp av ett par filmrullar och en gammal projektor spelas avsnittet upp okronologiskt där du hoppar mellan rullarna för att spela slutet först, sedan mitten, avsluta med början för att sen börja om.

Tredje episoden börjar starkt med kidnappningen av Max hjärna vilket får Sam att kavla upp ärmarna och börja bete sig som en tvättäkta hårdkokt polis, komplett med en film noir-monolog. Första delen av avsnittet går underhållande nog enbart ut på att hota vittnen. Temat byts markant i den fjärde delen, då en enorm samling Sam-kloner anfaller staden som en grupp zombier och Max nya superkrafter kommer väl till pass. Säsongen avslutas med en gigantisk Max som förstör allt han kan röra, och Sam blir tvungen att samla ihop alla nya och gamla vänner för att stoppa honom.

Stinkys restaurang har TVÅ nödutgångar!

Den andra och tredje delen sticker ut, Telltale vågar bryta mönstret och leka med nya koncept. Det får tyvärr de andra episoderna att bli tråkigare, då vi i princip redan har spelat dem. Möjligheten att spela Max och leka med vad som inte borde vara möjligt hjälper en hel del, men receptet från vad som gjorts tidigare (samma gata utanför högkvarteret och samma Stinky-restaurang) skapar en déjà vu-känsla som är knepig att bli av med.

Med det sagt så ska det trots allt noteras att bara för att många moment i säsongen inte är originella är de för den sakens skull inte dåliga. Telltale släpper inte ifrån sig dåliga äventyrsspel, inte den här gången heller. Dock, får vi inte se några större förnyelser i nästa säsong blir frågan om det handlar om mjölkning av kassakon besvärande påtaglig.