Spelbranschen har fått ett svårartat återfall i Mario Kart-racingen. Beväpnad bilkörning står som spön i backen, kanske främst till speltelefoner men då och då också som fullprisspel till de stora stationära maskinerna. Med trängseln i åtanke gäller det att sticka ut, att visa köparna att man är en kraft att räkna med.

Split Second dras med ett och annat vrak.

Och #Split Second sticker ut. Det tar i med varenda muskel det kan uppbåda och presenterar en upplevelse så svulstig att filmer som Pearl Harbor känns återhållsamma. Men någonstans under alla lager av explosioner, vansinnesfart och industriporriga miljöer bor ett ganska ordinärt arkadracingspel.

Med Hollywood under huven

Upplägget är en tv-show i tolv avsnitt med en handfull lopp i varje. Traditionell jakt på höga placeringar samsas med några alternativa spelformer: kryssa mellan exploderande tunnor eller returnera missiler som skjuts iväg av en helikopter. Den redan actionpackade körningen trimmas ytterligare av Power Play, en sorts offensiva attacker som du låser upp genom att drifta, drafta och hoppa. De tankas i tre steg; den svagaste attacken spränger bussar och fäller järnbalkar som slår ut motståndaren någon sekund, medan den tyngsta triggar explosioner så grova att själva bansträckningen kan ritas om.

Har man inget att säga blir det inte mer intressant för att man vrålar.

Attackerna kan vända ett helt lopp och även om man som attackerad kan styra undan lämnar de en besk ton av slump efter sig. Beskan genomsyrar för övrigt all körning; bilarna tycks bundna till varandra med gummiband, att köra ifrån dem några längre sträckor är i princip omöjligt. Drifting ger mycket Power Play-juice och defensiva vapen saknas, vilket medför att det straffar sig att vara i ledning. Ett känt problem i genren, i detta fall obehagligt uppenbart. För många lopp avgörs av att någon attackerar i exakt rätt ögonblick i slutskedet, för få av bra bilkörning.

Mycket väsen för ingenting

Bakom den svulstiga fasaden gömmer sig som sagt ett ganska torftigt arkadracingspel. Det saknar boostfunktion, det har få attacker, bilmodellerna beter sig snarlikt, flerspelarläget är primitivt och banorna enahanda. Trots att det slår sig för bröstet och vrålar för full hals för att få vår uppmärksamhet räcker inte innehållet längre än till en rekommendation att på sin höjd plocka upp det ur reabacken.