2020 skulle bli mitt år! Det var dags att komma in i matchen igen efter en tung period. Men det blev inte mitt år, det blev ingens år. Pandemin slog till och allt blev grått.

Jag var inte ledsen eller deprimerad. Jag var inget mer än en 35-åring som satt i Adidas-byxor och kollade på tv-serier. Var inte ens särskilt intresserad av att spela. 2021 har jag gjort nya försök att komma in i matchen, men har blivit nedslagen av rapporterna om hur dåligt allt går.

Pandemin slog till och allt blev grått.

Jag var för en gångs skull lite pepp på att spela PUBG tillsammans med mina kompisar, men de tjatade om Valheim. Jag ville inte spela ett nytt överlevnadsspel i vikingamiljö. “Orka bry sig”, vill jag minnas att jag sa. Istället satt jag och spelade för mig själv samtidigt som mina vänner pratade över Mumble. “Fan, va mysigt det är” och “Det här är så jäkla fint” var saker som upprepades i cirka 30 minuter innan jag föll för grupptrycket och köpte Valheim. Jag var bitter, men 160 kronor har jag råd att slänga i sjön.

Det gick snabbt att hitta kompisens server, en bra början tänkte jag. Det mesta är sig likt när jag spelar med de andra i “Andra Långgatans interkontinentala spelförening”, men det var något speciellt som hände när jag klev in i Valheim. Låg-poly-grafik, en värld som såg ut som en tavla och en kontroll som kändes naturlig. Det tog mig fem minuter, sedan föll jag in i hyllningskören.

Har du spelat ett överlevnadsspel förut så kan du hoppa rakt in i Valheim. Det mesta är sig likt med resurssamlandet, basbyggande och faror som lurar i skogarna. Det lyckas dock fånga en känsla jag länge längtat efter i spel: en stor outforskad värld där du inte vet vad du har att vänta dig. Världen är slumpgenererad, outforskad och oförlåtande. Samtidigt är den en av de vackrare jag sett i ett spel. Glöm The Witcher 3 och Cyberpunk 2077. CD Projekt har inget att komma med, det är den lilla Skövdestudion Iron Gate som styr nu. Du har inte sett något vackrare än skenet från Yggdrasil eller solen som går upp över en stor äng. Jag lovar dig.

Detta är nya Minecraft, fast med potential att bli bättre

Samtidigt som Valheim är ett early access-spel, är det ett gediget hantverk. Levlandet liknar det från Skyrim och resurshanteringen lånas från Minecraft. Buggarna är få och förlåtande. Det är dock några timmar in i spelet som det verkligt fina kommer, när den första knarren är byggd och det är dags att utforska. Det finns inget finare än att segla över havet tillsammans med vänner: lugnet, spänningen av att få upptäcka nya delar av kartan... Men vad i helvete!? Vad var det som slog i båtens underrede? Vi är ju ute på öppet hav?

Iron Gate uppfinner inte hjulet med Valheim, men de tar de bästa delarna från de stora rollspelstitlarna och det bästa från överlevnadsspelen. De mixar ihop detta med en säregen grafisk stil och fångar spänningen i att utforska. Det går inte heller att bortse från att trädfällningsfysiken är i en klass för sig, den måste upplevas. Samtidigt slänger de in svårslagna världsbossar i leken och succén är ett faktum. Detta är nya Minecraft, fast med potential att bli bättre.

Kanske mest av allt har de väckt glädjen igen, de vackra drömmarna och en längtan jag inte haft på väldigt länge. Plötsligt är inte pandemin särskilt påtaglig och med ett barns iver ser jag fram emot att fortsätta min resa. Det kan jag tacka Adam, Karl, Elias, Iron Gate och Johannes för.