"Det finns hype, och så finns det hype"

Det finns hype, och så finns det hype. Kraven och förväntningarna på Cyberpunk 2077 borde vara omänskliga att bära. För vissa kommer det inte ens räcka om det här blir världens näst bästa spel genom tiderna. Cyberpunk måste vara ännu bättre. Utgångsläget är svettigt, men det är samtidigt CD Projekt Red själva som placerat sig i den här sitsen efter vad de åstadkom med The Witcher 3.

Jag, och många med mig, håller det som världens bästa spel.

Den goda nyheten för Cyberpunk 2077 är att inte ens The Witcher 3 är perfekt. Det är lätt att glömma, men långt ifrån alla byggstenar är av skinande guld. Striderna är inte de mest innovativa i mannaminne, det finns tekniska skavsår, och menyerna är onödigt fumliga.

Dessa intryck bleknar dock i skenet av världsbygget, den visuella prakten, en lysande ensemble och ett rakbladsvasst manus. Om du låter mig hårdra alltsammans en smula så är det egentligen bara de här bitarna som CD Projekt Red verkligen behöver ro iland för att lyckas. "Bara."

Sedan skadar det inte om den polska studion lyckas täta sina få sprickor. Ingen skulle knorra om Cyberpunk 2077 också bjöd på avgrundsdjupa strider, för alla spelstilar. En cyberpunkig fantasi som frälser både actionfantasten som alltid skjuter först, och den effektiva lönnmördaren.

Hur det faktiskt blir med den saken får vi inte facit på förrän 19 november. Men undertecknad har inför releasen till sist fått doppa tårna i Night City och spelat två timmar av Cyberpunk 2077. Det är knappast nog för ett spel jag hoppas få tillbringa 200 timmar i, men ändå ett tillfälle att få en mer konkret bild av själva spelet, och bygga vidare på en förväntan som varit ganska abstrakt.

Det inleds som sig bör från början. Då klockan tickar blåser jag igenom karaktärseditorn som låter mig pilla med hudfläckar, naglar, ärr, bröstvårtor och genitalier. Jag våndas några sekunder över om jag verkligen är en "street kid" som fostrats av gatan och betongdjungelns lag, eller om jag kanske är en "corpo" som sålt min själ till jätteföretaget. Nej, idag är jag en "nomad".

Badlands. Slår du in på livsvägen för nomader börjar din resa här.

Jag har ägnat mitt liv åt att utforska Badlands, den öken som är som natt och dag jämfört med Night City. Jag har lootat soptippar, levt livet dit den förorenade vinden fört mig. Jag har haft en familj som jag själv valt, en klan där ärlighet, integritet och frihet värderas högt.

Det är sådant som knappast finns i Night City, och som inga pengar i världen kan köpa.

"Jag (du kan kalla mig V) är på väg till Night City"

Ändå står jag här vid ett handfat i ett smutsigt garage och river av klanens emblem. Jag (du kan kalla mig V) är på väg till Night City för ett annat slags liv. Mitt första passivt aggressiva möte, av förmodligen jättemånga sådana, är med den här kåkstadens sheriff. Han är på flera sätt en stereotyp med cowboyhatt, beige skjorta och en glänsande sheriffbricka, men blicken bakom solglasögonen har en märklig lyster och händerna är täckta av ett udda gummihölje.

Trots hans påtryckningar väljer jag att spela cool, men innan jag kör iväg kan jag inte låta bli att undslippa mig ett syrligt: "Du gillar verkligen ljudet av din egen röst, eller hur?"

Sheriff av den gamla skolan, men med en cyberpunkig finish.

Attityd tar dig långt i Night City, men med rätt stil kommer du längre.

Night City by, tja, night.

NCPD skojar inte.

Just här känns Cyberpunk 2077 mer Mad Max, med en vidsträckt prärie och bara konturerna av Night City vid horisonten. Dit är jag alltså på väg. Mina drivkrafter är hittills något vaga men jag behöver hitta Jackie Wells, som har ett paket vi ska smuggla in och sälja i staden.

Min klient hittar jag på en "gård", som förstås visar sig vara ännu ett fallfärdigt ruckel.

Oavsett vilken av de tre livsvägar du väljer, som skiljer sig mer åt än bara i prologen, så blir Jackie din sidekick. Han tycks vara en god kamrat med lika stort hjärta som stor käft men när vi glider fram emot gränskontrollen till Night City är både han och V tyngda av stundens allvar.

Helikoptrar hovrar i skyn och tungt beväpnande vakter patrullerar överallt. Trots en välriktad muta och trots att vi slipper igenom spärren dröjer det bara ögonblick innan jakten är igång.

Jag har hyst en oro över att actionrollspelet Cyberpunk 2077 ska vara för mycket action, och när jag lutar mig ut genom bildörren och skjuter för livet känns det hela väldigt, tja, speligt. Trots flera träffar rakt i deras huvuden dör inte fienden, utan siffrorna fortsätter dansa ur deras kroppar. Det är inte så elegant jag vill att det ska vara och oron fortsätter gnaga i mig efter striden.

Nåväl, konturerna av Night City har fått form och ett nytt liv väntar.

Ödesmättat när vi glider fram mot gränskontrollen till Night City.

Striderna är väldigt speliga, på gott och ont.

"Got a light?"

En värld med utsikter.

"I sina gameplay-grunder är Cyberpunk 2077 knappast omstörtande"

V och Jackie kastas ett halvår framåt. Jag får känslan av att det finns hål att täta här, men i demon hastar vi raskt vidare till det uppdrag du redan sett (om och om igen?) i Gamescom-demonstrationen från 2018, som vi täckt i förhandstittar (två gånger om).

Den lilla besvikelsen över att återigen få se hur vi räddar en livlös kvinna ur ett isigt badkar från en organisation som säljer organ på svarta marknaden, förbyts snart till entusiasm. Här fylls historien ut med extra fluff men framför allt sitter jag i förarsätet.

I sina gameplay-grunder är Cyberpunk 2077 knappast omstörtande. Det är eldstrider med lagom höga hinder att huka bakom. Jag kan smyga mig på vakter och med ett par knapptryck döda fienden och trycka ner denna i frysboxar och andra utrymmen. Slagsmål handlar om rappa slag (kostar mindre uthållighet), tunga diton (kan slå undan blockeringar), och att väja undan. Principen är exakt densamma när du svingar katanas – om än vassare och dödligare.

Det är svårt att veta hur djupt spelet kommer gå, men karaktärsattributen är uppfriskande få. Body styr hälsopoängen och uthållighet. Hög intelligens är lika med flink problemlösare, och ger dig fler dialogval. Även hög tech öppnar fler dialogval och "nya vägar" genom spelet. Fler reflexpoäng ger ökad rörlighet, och hög "cool"-faktor låter dig hålla huvudet kallt.

Det är med andra ord vad du kan vänta dig av ett rollspel i allmänhet, och av ett spel som bygger på papper och penna-rollspelet Cyberpunk 2020 i synnerhet.

Det är i sitt cyberpunkiga tema spelet har potential att bli något mer, då både människor och maskiner kan hackas. Vänstra bumpern låter mig skanna och med den högra kan jag börjar "quickhacka". Breach protocol låter mig, via enkla men läckra ordpussel, koppla samman folk och teknologi, något som i sin tur sänker minneskostnaden för andra quickhacks.

Därmed får jag minne nog att lura en vakt till en annan, och detonera en av deras granater. Två flugor, en smäll. Då tiden saktar ner blir det heller aldrig hetsigt att hacka folk och fä.

Att skjuta först funkar, men du kan också lönnmörda (eller inte mörda alls).

Myllret i Night City gör att staden känns levande.

Rökning kan visserligen skada dig, men det kan Night City också.

Staden som aldrig sover.

Jag kan dock inte rå för att jag mest dras till upplevelsen av Night City, snarare än till själva gameplayet. Att ta plats bredvid Jackie i min svarta ("som natten", tillägger V) sportbil och se stadsdelen Japantown komma till liv framför ögonen är magiskt. Detta samtidigt som de två vapenbröderna slänger käft om allt och inget. Det är ett område där CDPR verkligen briljerar.

"Tar sig an det vansinniga: att följa upp världens bästa spel"

V bor i ett enormt komplex med butiker, restauranger och goda (?) grannar. I hissen finns en tv där jag kan följa en talkshow och V:s lägenhet är en liten cyberpunkdröm. Jag gissar att det är ett kyffe i Night City-mått mätt, men jag känner mig snabbt som hemma.

Ett sovalkov, soffgrupp och ett angränsande rum där vapenfantasier ser ut att få fritt spelrum. Helt i linje med temat finns tryckskärmar och monitorer överallt och när jag gläntar på persiennerna möts jag av oräkneliga reklamskyltar i neon. Jag hoppas verkligen vi kan sätta vår egen prägel på lägenheten, även om jag redan här och nu trivs som cyberfisken.

Klockan börjar klämta och det är närmast med hjärtat i halsgropen jag glider iväg längs Night Citys gator. Det är en öppen värld, men en som naturligt nog känns mindre The Witcher 3 och mer Grand Theft Auto. Överallt finns sidospår som pockar på uppmärksamheten, vissa mindre ("side jobs"), andra större ("gigs"). Det finns gängtillhåll att rensa, folk i nöd och en slagsmålsturnering som öppnar upp för fler holmgångar. Då The Witcher 3 rosats för att dess sidospår är bättre än många andra titlars huvudrätter finns det gigantiska skor att fylla.

Lika enormt tycks Night City vara och det är lätt att köra vilse och hamna på motorvägar snarare än den där lilla gränden jag var på väg till. Jag antar att detta är en vanesak. Samtidigt vill jag nästan fara vilse här. Gatorna är ett myller av punkfrisyrer, läderbyxor, ihåliga blickar, självsäkra smil och kedjerökande munkar. Då har jag inte ens sett Night City efter mörkrets inbrott. Biltrafiken är inte lika kaotisk i Watson, men lyfter jag blicken ser jag svävare ovanför de vajande palmbladen. Världsbygget, som sagt. Ingen gör det med sådan fingertoppskänsla som CDPR. Skyltarna flimrar, höghusen kröker sig och färgerna är en skön explosion för ögonen.

Trots att det abstrakta har blivit mer konkret tål det att upprepas: två timmar Cyberpunk 2077 är en droppe i havet. Jag kan dock redan nu ana ringarna på vattnet, och ser ett spel och en studio som självsäkert tar sig an det vansinniga: att följa upp världens bästa spel.

Fotnot: Testet avser pc-versionen. Spelet släpps även till PS5, PS4, XB1, XB och Stadia.