Den som uppskattar japanska rollspel och har hängt med sedan Super Nintendos dagar känner till Secret of Mana. Det actionorienterade rollspelet var den andra delen i Square Enix serie med det japanska namnet Seiken Densetsu. Seriens tredje del, som i efterhand fått den västerländska titeln Trials of Mana, släpptes aldrig här och fantasterna tvingades ladda ned inofficiella översättningar av Seiken Densetsu 3.
Efter Trials of Mana-lanseringen i Japan 1995 rådde radiotystnad från Square Enix, vilket företaget kompenserar genom att släppa både Collection of Mana med de tre klassiska SNES-spelen och en sprillans ny 3D-remake av Trials of Mana. Den nya ytan till trots håller sig denna nytolkning så nära originalet i alla avseenden att det snarare handlar om en 3D-remaster med justerat innehåll.
Vid första anblick ger den charmiga och färggranna grafiken intrycket av en väsentligt ny upplevelse. Men det står snabbt klart att Square Enix ändrat väldigt lite i såväl berättelsen som dialogen och spelmekaniken.
"I all sin enkelhet är resan fylld med charmiga och putslustiga karaktärer"
Precis som i originalet väljer du en huvudkaraktär och sedan två kamrater som följer med dig på resan. Vilken karaktär du väljer bestämmer vilken bakgrundsberättelse som spelet inleds med, och därefter får du en kort introduktion till dina två medresenärer. Berättelsen är charmig men väldigt standard. När det begav sig var sagan inte lika bekant och grundläggande, men 25 år senare utan någon direkt uppgradering är den aningen simpel. Den som inte uppskattar förändring lär dock bli överlycklig och i all sin enkelhet är resan fylld med charmiga och putslustiga karaktärer som får mig att dra på smilbanden med jämna mellanrum.
Berättelsen tar avstamp i de tre karaktärer du väljer mellan i spelets början.
En berättelse som engagerade 1995 behöver inte göra det 25 år senare.
Trials of Mana i 3D-tolkning imponerar grafiskt och har makalöst charmig musik.
Det är inte ett JRPG utan att färdas på omvärlden på ett vidunder till kreatur!
Något som är nytt är att dialogen nu framförs med röstskådespeleri, vilket levereras med blandad framgång. Huvudkaraktärernas dialog framförs överlag bra men flera sidokaraktärer har en platt framtoning. Musiken är däremot i absolut toppklass och sprängfylld av charmiga ljudspår. Originalets kompositör Hiroki Kikuta rattar återigen musikspakarna och gör ett mästerligt jobb som fått mig att gunga i takt och omedvetet nynna med.
Seiken Densetsu-seriens spelmekanik vilar på två ben: dels ett actionbaserat stridssystem där du utför fysiska attacker och magier under strid, dels möjligheten att spela med vänner i co-op. Striderna är mer eller mindre likadana som i originalet, med en lätt, snabb attack, en tung som laddas upp och ett ringbaserat system för att välja magier och föremål. Systemet för att levla karaktärerna för att få nya förmågor har fördjupats jämfört med originalet, men det handlar inte om någon totalrenovering. En avsaknad av djup har också en fördel i att stridssystemet är lätt att komma in i och kräver inte att du komponerar ett flödesdiagram för att bemästra.
Den andra grundpelaren, spel med andra i co-op, saknas tyvärr helt. Att inte kunna avnjuta upplevelsen med andra gör att den ganska sparsmakade handlingen och spelmekaniken känns snudd på simpla. Brist på mänskliga medspelare innebär också att dina två följeslagare är AI-kontrollerade, och deras agerande är något ojämnt. Magiker som gör sig bäst på avstånd kan ställa sig rakt framför nosen på fienden, de kan slösa bort specialförmågor på fiender som knappt har någon hälsa kvar, för att nämna några exempel.
Strider sker i realtid precis som i originalet.
Korkade AI-kamrater kan justeras i inställningarna.
Du kan förvisso bestämma hur AI-kamraterna ska bete sig i inställningarnas strategidel, men det gör inte kamraterna mindre benägna att ställa sig mitt i smeten. Det är också svårt att få till en bra balans i inställningarna för deras automatiska agerande, och det är därför nödvändigt att manuellt växla mellan karaktärerna för att se till att de gör rätt saker. När du lär dig att utnyttja dina tre karaktärers olika styrkor och specialförmågor kan det å andra sidan bli roligt att manuellt väva samman en serie lyckade attacker mot en boss eller grupper av svåra fiender.
"Om du har minsta lilla vana av genren rekommenderar jag att du börjar på hard"
På tal om striderna är de också i enklaste laget. Jag spelade på normal, som är den enklaste nivån, men om du har minsta lilla vana av genren rekommenderar jag att du börjar på hard, annars blir bossarna lekande lätta. Grupper av vanliga fiender erbjuder styvare motstånd än bossarna, vilket gör dem något antiklimaktiska.
Jag har spelat på Nintendo Switch, och där finns vissa tekniska tillkortakommanden. Rent grafiskt ser det bra ut och med undantag för att texturer stundtals laddas in långsamt är det visuella inget problem. Något som däremot ställer till bekymmer är bilduppdateringen. Den svajar förvisso inte allt för mycket, men den levereras ganska ojämnt (av oss tekniknördar kallat ojämn frame pacing).
Prestandaproblemen kan också visa sig i form av att responsen vid knapptryckningar inte är optimal, vilket kan leda till fel vad av föremål i menyer under hektiska strider. Med Dragon Quest XI för Switch har Square Enix visat att de har vad som krävs för att få Unreal 4-motorn att kurra på Switch, så Trials of Mana-teamet har tydligen inte lyckats vässa koden lika bra. Jag upplevde inte dessa problem under mina timmar med Playstation 4-versionen, vilket kan vara bra att veta för dig som står i valet och kvalet mellan de två plattformarna.
Bossar ser häftiga ut, men är på tok för lätta på normal svårighetsgrad.
Precis som i originalet kan du byta karaktärsklasser under spelets gång.
När jag slår mig igenom spelets slutskede kan jag konstatera att Trials of Mana känns som ett mellanting mellan en retroflörtande upplevelse och en riktig nytolkning som vågar göra något nytt. Spel som Octopath Traveler är en modern retroflörtande hyllning som håller sig nära gamla skolans upplevelse, och Final Fantasy VII Remake transformerar originalupplevelsen till nutiden.
Det mellanting som Trials of Mana levererar kommer nog främst tilltala fans av originalet, som får samma bekanta spel i ny skrud. Jag trodde det skulle räcka för mig, men såhär i efterhand hade jag hellre sett att Square Enix haft modet att modernisera mer än bara grafiken för en modern era med nya förväntningar. Trials of Mana är i slutändan ändå en trevlig upplevelse, men en som hade kunnat bli riktigt bra med nya idéer.
Fotnot: Recenserat på Switch. Spelet släpps även till pc och PS4.
