"Inte Xcom 3"
Vi rycker plåstret ögonaböj: Xcom: Chimerad Squad är inte Xcom 3. Det är betydligt magrare än sina föregångare. Men – och det är ett viktigt men – ett lättvikts-Xcom kan också vara en tung spelupplevelse. Och en munsbit i det här sammanhanget kan ändå vara ett skrovmål. I fallet Chimera Squad är det av blandad kompott.
Det är alltså inte lika omfattande som den sagolika duon det följer, som blev ännu mer komplett tack vare expansionerna Enemy Within och War of the Chosen. Det är inte ett "Xcom 2,5" utan snarare en glättig spinoff. Världens öde vilar inte på dina axlar, för här håller vi till i City 31 för att lösa ett mysterium vi blir varse redan i tutorial-uppdraget.
Storyn är nonsens. Den vill vara uppsluppen och serveras via en slags digital serietidning, som mest blir platt. Grundbulten är intressant; vad sker i en stad där aliens och människor försöker existera sida vid sida efter det långa kriget? Särskilt djupsinnigt blir det dessvärre aldrig.
Verges mentala krafter kan vända fiende mot fiende. Älskar't.
Att ha enheter som tidigare varit fiender i din skvadron känns exotiskt.
Berättelsen är papperstunn, och förmedlas passande nog via en slags digital serietidning.
Snarare än en hel värld serveras du en enda stad, men principen är ungefär densamma.
När Verge nyttjar sina krafter blir det rena rama mentala discot. Untz, untz.
Vi får inte bygga en klassisk Xcom-bas utan får nöja oss med lite forskningsprojekt. Spänningarna i staden ökar och det kan leda till total anarki, men läget är sällan svårt att hålla i schack. Spelplanerna är också mindre och känns ärligt talat mest som små rum, inte som faktiska kartor.
Det är lätt att hänga upp sig på vad Chimera Squad inte är, och glömma vad det faktiskt gör.
Här och var tar det av från Xcoms motorväg och leder in oss på små oanade skogsstigar. Största skillnaden ligger i själva Chimera Squad, nio skräddarsydda individer med faktiska personligheter som var och en levlas på sitt sätt. Det öppnar nya taktiska dörrar när du har vipern Torque som kan dra fiender (eller rädda vänner ur knepiga sitsar) till sig med sin långa tunga, och krama offret till döds. Eller Axiom som kan dunsa sönder fiendens skydd.
"Öppnar nya taktiska dörrar"
Min go to-karaktär är dock Verge, en sectoid vars mentala krafter är ovärderliga. Han kan förstena fiender och även få dem att vända sig mot varandra. Fiender han knyter till sitt nervsystem kan han därefter piska mentalt, och därigenom skada flera i stöten.
Slagen i Chimera Squad tar oss alltså till (ganska) små rum, och inte sällan är det två eller tre som följer på varandra. Inför varje nytt rum läggs ytterligare ett taktiskt lager på, i och med "breach". Det är här du lägger grunden inför hela nästa match, och du kan både vinna och förlora dina slag här – men det ska tilläggas att normalgraden känns enklare än i Xcom 1 och 2.
"Kan både vinna och förlora dina slag i breach"
I breach väljer du inte bara i vilken ordning dina soldater ska storma rummet, utan även hur de ska göra det. Teknikfreaket Patchwork kan exempelvis dra fram nyckelkort för att ta sig igenom vissa dörrar medan Cherub gillar att spränga hål i väggar. Alla behöver inte heller ruscha rummet från samma ingång, utan det kan vara taktiskt klokt att dela upp truppen.
Breach byggs ut i takt med att du levlar din skvadron. Terminal kan plåstra om dina sår emellan rummen, medan Verge kan få fiender att sväva och göra dem till levande måltavlor.
Det kittlar skönt i magen att se hur min mest muskulösa soldat sparkar in dörren och fienden därinne överrumplas. Därefter får du i tur och ordning göra drag med din kvartett. Vissa överraskade fiender är lätta att skjuta hål på medan annat motstånd håller huvudet kyligare. Procentsatsen för att träffa blir därefter. Att just sänka aggressiva motståndare redan här kan vara klokt då de kontrar ögonaböj under breach. Det är en bräcklig balansgång.
Breach-läget kan ge dig ett försprång – eller en tung uppförsbacke.
Ditt högkvarter är skralt jämfört med andra Xcom-titlar.
Spelet är uppstyckad i olika kapitel som vart och ett avslutas med tunga uppdrag.
Olika breach-tillfällen kommer med sina fördelar och stötestenar.
Istället för tomma ark får vi nio skräddarsydda individer.
En lika tung faktor i Chimera Squad är hur du och fienden samsas på en enda tidslinje, som kan manipuleras genom olika färdigheter. Det adderar ett nytt taktiskt pussel där det blir viktigt att ha ihjäl vissa fiender tidigt i rundan för att på så vis ge dig själv flera drag på rad.
En gång per uppdrag kan du också flytta en soldat till nästa plats i turordningen. Glöm inte detta, för det brukar jag göra när det bränner till och jag som mest behöver fördelen.
Jag har en rad invändningar mot Xcom: Chimera Squad men den största är svår att ta på, och en som låg i bakhuvudet och skavde länge och väl. Där Xcom 2 med War of the Chosen är ett drama med höga toppar av euforiska segrar och dödsdalgångar av nederlag travar Chimera Squad på i ett ganska puttrigt tempo. Det är närmast vilsamt, och så vill inte jag ha mitt Xcom.
Men samtidigt som Chimera Squad misslyckas där Xcom lyckats förut tar det också serien på nya vägar. Fram till 1 maj kostar det dessutom runt hundralappen – en närmast utomjordiskt bra deal.
Fotnot: Xcom: Chimera Squad släpps till pc via Steam imorgon.
