Ori and the Will of the Wisps

Imorgon är det fem år sedan Ori and the Blind Forest släpptes, fem år sedan den blinda skogen började se igen. Det är tid för Kuros sista ägg att kläckas, och för Ku att möta världen.

"Ku är ljuset som föds ur Kuros sorg"

Ku är ljuset som föds ur Kuros sorg och vrede. En liten babyuggla med stora, gula, nyfikna ögon. Hon drömmer om himlen, men Ku kan inte flyga – tills hon kan det, vill säga. Tillsammans med Ori lyfter Ku och flaxar iväg mot ännu ett sargat land att frälsa.

En storm och ett blixtsken senare skiljs Ku från sin vän, och när den självlysande anden Ori kvicknar till är det i ett träsk. Regnet faller tungt och vattnet stinker av förruttnelse. Det börjar litet men som det metroidvania Ori and the Will of the Wisps är vecklar äventyret ut sig mer och mer. Solens sista strålar dansar genom lövverken när Ori svingar sig genom taggiga tunnlar. Anden bestiger berg, dyker i hav. Stråkarna är vemodiga och färgerna varma.

Få spel är lika känslomässigt dränerande som Ori-spelen. Det är en bra sak.

Bossarna är pussel i sig som kräver närvaro och fingerfärdighet.

Hemlighet finns nästan överallt.

Orkar inte.

Att ta sig från A till B är (plattforms)pussel i sig.

Få jobbar lika skickligt med färger som Moon Studios.

Det tar i så mycket att det, tyvärr, spricker. Här och där fryser skärmen i någon sekund, checkpoint-systemet buggar ur, frameraten dyker på sina ställen, och på handens båda fingrar kan jag räkna krascherna vid spelstart. Jag spelar ändå på en Xbox One X. Då första Ori flyter silkeslent och alltjämt ser fenomenalt ut känns detta orimligt. (Ori-mligt? Förlåt.)

Hörde jag "Ori and the Will of the Wisps: Definitive Edition till Xbox Series X"? Det hade ärligt talat känts bättre om Ori "2" var definitivt redan här och nu, och en patch ska vara på gång.

"Operfekt men men stötvis snuddar det vid perfektion"

Samtidigt, trots alla de tekniska sprickorna, finns det så mycket att tycka om. Hålrummen tätas av ett metroidvania av yppersta klass, en vacker och hjärteknipande saga, och en estetik att dö för. Will of the Wisps är operfekt men stötvis snuddar det vid perfektion.

Det finns ett knep för att få spelet att rinna som vatten redan nu: spela på pc. Punkt. Är det någon gång man inte vill tjafsa om tekniskt trubbel är det i känslospelen Ori. Samtidigt är de vemodiga och varma känslorna bara ett skäl till Ori-spelens storhet.

Ori plockar snabbt på sig knep från föregångaren. Lär sig dubbelhoppa och använder lyktor som katapulter. Klistrar sig vid väggar och kan skjuta kvickt i sidled. Snabbt blir omöjliga passager möjliga, och då har vi inte ens hunnit till uppföljarens nya moves.

"Kan likt en speedad mullvad gräva sig genom snö och sand"

Ori skjuter ur sig en änterhake och greppar tag vid särskilda ytor och objekt. Anden kan likt en speedad mullvad gräva sig genom snö och sand, och skjuta ur den för att överraska monster. På tal om monster: striderna har genomgått den klart största evolutionen.

Redan en timme in är Ori rustad med ett ljussvärd (snabba attacker), en ljushammare (långsamma men kraftfulla slag), och en ljusbåge för långdistans och aktivering av knappar. Slemklumparna från Blind Forest återvänder, men här finns även larger than life-bossar. En av de bästa är en padda som börjar med en klassisk trial and error-jakt. Därpå sätter han efter dig med sin tunga innan han sänker slagfältet i forsande vatten.

I den vindpinade öknen lär du dig att dyka i sanden.

Tungan rätt i mun-läge.

Lupo är kartmakaren du hittar här och var i världen.

En skärmdump att klippa ut och rama in.

Lyser mossan kan du klättra i den (don't try this at home).

Pusslen är fler och med en större spännvidd.

Mer än förut kan du också skräddarsy vilken slags krigare din Ori är, då många av förmågorna du hittar är frivilliga, och du kan inte rusta dig med alla. Beslut måste fattas. Kontrollerna är komplexa och självklara på samma gång. Det gör sitt till att Niwel bjuder på vitt skilda platser som vart och ett grottar ner sig i specifika Ori-konster.

Wellspring utgörs av ett vattenhjul och här finns oräkneliga mindre hjul du kan snurra i, och nyttja farten för att flyga högt och långt. Karga Baur's Peak rustar Ori med eldklot som både smälter is och agerar trampoliner. Djupt under Niwen äter mörkret upp dig. Eldflugor visar vägen och du kan dra ut ljusgrenar som både fungerar som broar och fyrbåk.

Will of the Wisps är betydligt fylligare än föregångaren – på gott och ont. Ont, för att det bitvis känns onödigt utdraget, som att spelet kunde säga vad det ville ha sagt med rakare medel. Om Blind Forest hade en handfull npc:er har detta för många. Det finns stjärnor; Grom bygger en liten stad medan Ori levererar material, och i samma håla planterar hamsterlika Tuley exotiska växter.

"På pc är spelet vad det är menat att vara"

Samtidigt finns det anonyma ansikten som aldrig blommar ut, som levererar pliktskyldiga fetch quests. Jag har dock inget emot att ta del av de extra utmaningarna spelet kastar på mig; stridsutmaningar och allt tuffare race mot klockan genom snirkliga passager.

Enda allvarliga invändningen mot Ori and the Will of the Wisps är i skrivande stund, just, allvarlig. Xbox-versionen hostar, spottar och fräser. Andra Ori-sagan känns precis som den första som ett passionsverk, men ett som just nu spricker i sömmarna.

Om du inte spelar på pc, vill säga, för där är äventyret vad det är menat att vara.