För ungefär tre år sedan släpptes rymdäventyret No Man’s Sky, som i stora drag handlade om att utforska ett nästintill oändligt universum. Landa på främmande planeter, titta på exotiska djur, utvinn mineraler och uppgradera rymddräkt och skepp för att dig ännu längre in bland universums mysterier. Och... ja, det var väl typ det som erbjöds. Inte illa i sig, men ställt mot det gigantiska hype-maskineri som rullade igång under utvecklingstiden så blev No Man’s Sky inte vad många hade förväntat sig.
Men skam den som ger sig. Utvecklarna Hello Games har fortsatt att arbeta på spelet, och slangat ut ett antal stora uppdateringar genom åren. Upplevelsen har sedan lanseringen kryddats med bland mycket annat multiplayer, basbygge och fordon att köra på planeters yta (se faktarutan nedan). Och häromveckan landade spelets hittills största uppdatering – Beyond – med fullt VR-stöd, ännu mer multiplayer och andra finesser. Det är med andra ord hög tid att kränga på sig rymddräkten och ge sig ut bland stjärnorna igen.
Jag spelade No Man’s Sky vid lanseringen och plöjde då ner 30-talet timmar i det säregna äventyret. Och jag gillade verkligen upplevelsen för den unika stilen och känslan. Det kändes ödsligt och fridfullt att glida runt i mitt lilla skepp i rymdens vakuum, landa på himlakroppar och i lugn och ro katalogisera den ena missformade varelsen efter den andra. Briljant som upplevelse, men inte lika imponerande som spel. Vid lanseringen kändes No Man’s Sky väldigt mycket som ett indiespel med brutna löften om en AAA-upplevelse, med tillhörande prislapp. Men den känslan är borta när jag återvänder.
Här är allt du behöver veta om alla de stora uppdateringarna:
Det första som slår mig är att spelet blivit mycket mer pedagogiskt. Uppdrag lotsar mig i olika riktningar som känns meningsfulla. Att storyn både polerats och utökats är förstås positivt. Den har fått mer av en röd tråd och är inte fullt lika galet kryptisk som i originalutförandet. Överlag finns det så mycket mer att göra, från småsaker som att tämja djur och mjölka dem (...), till större grejer som att bygga en alldeles egen bas med tillhörande racingbana för bilar. Sakta men säkert har No Man’s Sky börjat bli det där fullfjädrade sandlådespelet som så många hoppades på från början.
Det mest efterlängtade tillskottet är förmodligen multiplayer, som har introducerats stegvis via flera uppdateringar. Med Beyond-uppdateringen höjs antalet spelare som kan vistas i samma miljö till 32 på pc och 8 på konsoler. Träffar du en annan spelare ute i universum så ser du nu hela karaktärsmodellen, och inte enbart ett lysande klot som förut. Rymdstationen Space Anomality är en slags hub med butiker och npc:er som för handlingen framåt. Här kan 16 spelare vistas samtidigt. Det går bland annat att prata med varandra, utforska tillsammans och ta sig an gemensamma uppdrag. Självklart träffar jag en snubbe som döpt sig till “Retard” och ber alla suga hans “rymdkön”. Mycket har förändrats, men mänskligheten är sig lik.
Min fru och jag testar multiplayer-funktionerna genom leta efter en gemensam, idyllisk planet att bygga våra baser på. Efter flertalet nitlotter i form av trista isplaneter, ödsliga ökenlandskap och stendöda månar, snubblar vi slutligen över ett grönskande klot. Jag döper planeten till Paradiset, och sen börjar jag och frun bygga varsin bas vid en vacker liten sjö som kryllar av djurliv. Tidigare har jag alltid tänkt att No Man’s Sky är bäst för ensamspelaren, och jag har varit skeptisk till alla dessa multiplayer-funktioner. Men det är bara att konstatera att jag har haft fel. Allting blir väldigt mycket roligare med frugan vid min sida, när vi upptäcker vår nyfunna gemensamma planet och hjälper varandra med våra basbyggen och uppdrag. Samtidigt går ingenting förlorat av det som gjorde vanilj-No Man’s Sky unikt. Det är bara att sätta sig i rymdskeppet och susa iväg till ett annat solsystem för att återvända till den stillsamma ensamupplevelsen.
Själva vidden, att gå från att klappa djur i gräset till att sätta sig i rymdskeppet, flyga upp bland trädtopparna och vidare ut bland asteroidfält, är extra hisnande i VR. Hela spelupplevelsen finns nu tillgänglig till Steam VR och Playstation VR, och det går att spela från samma sparfil som du använt utan VR. Att sitta i cockpit och titta på kontrollpanelerna, kika ut i omgivningen och dra i olika spakar för att navigera känns som själva huvudakten i VR-paraden. Det fungerar för all del att gå runt på marken och samla mineraler också, men det är inte fullt lika rafflande. Min Oculus Rift S kommer garanterat att åka på fler gånger framöver, särskilt de spelpass då jag mest tänker flyga runt mellan olika solsystem och utforska.
"Vilken jäkla återhämtning!"
Det är förstås väldigt svårt att testa och förklara allt som hänt i No Man’s Sky sedan begynnelsen. Efter den första tiden med Beyond känns det som att jag bara har doppat tårna i det hav av nya möjligheter som introducerats till den här världen. I grunden är det samma koncept nu som då – spelet går fortfarande ut på att utforska främmande platser och ta sig till universums mittpunkt. Men varenda aspekt har utökats och förbättrats. Och jag är faktiskt djupt imponerad. Vilken jäkla återhämtning! Mitt intryck är att No Man’s Sky äntligen har blivit ett lika bra spel som det är en unik och fascinerande upplevelse.
