Bortser vi ifrån 2013 års DmC (och Capcom verkar väldigt måna om att vi ska göra just det) har det gått elva år sedan Devil May Cry 4. I spelår räknat är det en hel evighet.

"Omöjligt att inte dras med i våldsbaletten"

I Devil May Cry 5-fallet känns det logiskt att dra paralleller till en annan ikonisk hack 'n' slash-serie, God of War, som i fjol gjorde comeback efter nästan tio år. Där tar likheterna slut. God of War var så otroget sitt förflutna att återkomsten mer kändes som något nytt. DMC 5, däremot, kan inte få nog av sin spektakulära action och de ostiga replikskiftena.

Om God of War kändes som att resa bort är Devil May Cry 5 som att komma hem.

En och annan boss är såsig, men desto fler är freakin' briljanta.

Fiendedesignen är otäck. Bäst att skjuta sönder den.

Flytet i stridernas är makalöst.

B som i badass, men ändå inte bra nog.

Och visst kan det vara gôtt att komma hem? Devil May Cry 5 är inte en innovationsfest, men det har sådan välsmord action och tar sitt melodrama på så blodigt (jätteblodigt!) allvar att det är omöjligt att inte dras med i våldsbaletten och en berättelse större än livet självt. Om du behöver fräscha upp dina DMC-kunskaper har Capcom haft den goda smaken att ge oss en snabbgenomgång i form av en video. (Tvåan avhandlas såklart på två röda.)

På tal om god smak: dålig smak. Devil May Cry 5 är ett himla nonsens där hela ensemblen förmodligen har profiler på helgon.net, och där stora demoner och större klingor står vid sida med typiskt japansk gubbsjuk design. Tjejerna kastar/tappar alla kläder mest hela tiden.

Samtidigt är det ett nonsens som under de blottade brösten har väldigt mycket hjärta.

Nero siktar bra men avfyrar oneliners bäst.

Proteserna Nero rustas med öppnar upp för många olika knep.

Nico kommer lastad med ett glatt humör och nya skills.

Det här spelet står inte med fötterna på jorden.

Ett kolossalt, djävulsk träd har borrat ner sina rötter i Red Grave City och i hjärtat av stammen går Nero, Dante och den mystiska nykomligen V till attack mot demonen som ligger bakom kaoset. Vad som sedan följer är ett tajt actionpartaj utan hejd och botten.

"Just nu vet Capcom inte hur man gör fel"

Spektaklet hade förstås varit paj om Devil May Crys hack 'n' slash inte levererade. Om det lyckas? Snälla. Det är 2019 och just nu vet Capcom inte hur man gör fel. Devil May Cry 5 har inga problem med att stolt stå bredvid Monster Hunter World och Resident Evil 2.

Det finns till och med fog för att säga att spelmakarna lyckats tre gånger om då DMC 5 har tre frontfigurer med vitt skilda trick. Neros arm har blivit stulen (aj) och hans störtsköna vapenmakare Nico bygger undan för undan nya proteser, "devil breakers", som kan borras in i fienden och detoneras, som kan användas för att väja undan bossar stora som hus, som kan skjuta ut fält som slöar ner tiden, och så vidare. De är ömtåliga och går lätt sönder men nya kan hittas och Nero är skicklig nog med svärd och revolver.

Att bygga långa, varierade och dödliga kombinationer har alltid varit grejen med Devil May Cry, och är det ännu. När combos byggs stegras musiken i takt med min puls och flytet är fantastiskt. Nero rusar fram med Red Queen-svärdet och kraften får fiendeskockar att tumla bakåt. I en särskilt hård attack ser vi honom banka klingan brutalt i fienden gång på gång, och än vassare blir det om du gasar Red Queen som vore det en, tja, gas.

Att tvärt ryckas ur stridernas meditativa kaos för att springa runt i oväntat trista miljöer skaver. Ett spel med den här sjuka nivån på story och strider borde kunnat bjuda på mer än kloaker och grå betong. Inte heller är de välgjorda sett till bandesign. Är vi inte framme snart?

Nero är alltså bara en tredjedel av de spelbara hjältarna. V äntras strax scenen. Hans käpp må "bara" duga till att göra slut på fienden men han kontrollerar ett mindre zoo som öppnar upp för en ny slags DMC-action. Den flaxande Griffon (som ser ut lite som en demonkalkon?) skickar ut pelare med blixtar. Pantern Shadow är mer än han ser ut att vara och kan förvandlas till igelkott, en kaststjärna och piska upp kaos med sin svans. På tal om kaos: Nightmare är en massiv jätte V kan rida på som slår alla demoner med häpnad.

Att röka är dåligt, men Nico har åtminstone vett nog att nyttja fiender som askfat.

Vs käpp träffar ofta rätt.

Frågor på det?

Jag kan bli åksjuk när DMC 5 utan pardon kastar nya vapen och moves på mig innan jag ens hunnit pröva de gamla. Men å andra sidan känns det lönlöst att be DMC om rim och reson.

"Två slöa men brutala cirkelsågar"

Vad vore förresten Devil May Cry 5 utan Dante? En hel del ärligt talat, men det kittlar ändå skönt när demonjägaren äntrar scenen och fyrar av klassiska trick. Att kedja samman kvicka hugg (million stab!) med djävulssvärdet tillsammans med kulor från Ebony & Ivory-puffrorna blir aldrig gammalt. Och det är löjligt läckert när Dante plockar isär sin motorcykel för att nyttja den som två slöa men brutala cirkelsågar.

Striderna är då som nu för alltid livsblodet i Devil May Cry, men pulsen slår ännu lite hårdare tack vare den kavata berättelsen med sitt absurda karaktärsgalleri. Den sjunker något då bandesignen är oväntat grå och trist, men stegras ytterligare under särskilda bossfajter. Så välkommen hem, Devil May Cry. Dante (och Nero och V) gör kanske ingen Kratos, men det är en gedigen comeback av ett hackande och slafsande som jag saknat.

Fotnot: Recension avser pc-versionen. Devil May Cry 5 släpps också till PS4 och Xbox One.