"Hundra år sedan elden på västfronten upphörde"

På söndag är det den elfte dagen i den elfte månaden och hundra år sedan elden på västfronten upphörde. Formellt tog inte första världskriget slut klockan elva den här förmiddagen men i praktiken var detta ändhållplatsen för ett världsomfattande fyra år långt trauma. Freden hade kommit.

Vi brukar tala om att det inte längre finns så många ögonvittnen kvar från andra världskriget, vilket förstås tydligt illustrerar hur det ligger till med minnena från det första. "Minnen" hundra år senare består av fotografier, brev, berättelser, ättlingar, böcker, filmer och spel.

Harry åker till kriget för att bli hjälte men hittar något annat.

Under de ökända skyttegravarna finns tunnlar.

Plötsligt är du på scen med en fågel på axeln. Även i krig finns andningshål.

Akvarellestetiken ger 11-11 ett mycket säreget yttre.

En del av dem som aldrig kom hem igen.

Valiant Hearts släpptes hundra år efter första världskrigets utbrott och inspirerades av autentiska brev. Det blandade stanken från ruttna lik och desperationen i de ändlösa skyttegravarna med en putslustig, färggrann och ordlös serietidning. Oförglömligt. 11-11: Memories Retold släpps hundra år efter första världskrigets slut. Det är så olikt men ändå så likt Valiant Hearts.

Yoan Fanise låg bakom Valiant Hearts och han är också hjärnan bakom 11-11, den här gången uppbackad av Bandai Namco snarare än Ubisoft som inte ville låta honom fortsätta med sin nyfunna passion. Jag är glad att Fanise tog en ny chans någon annanstans. 11-11 träffar inte lika hårt och djupt som sin själsliga föregångare men är trots snedsteg en sju timmar lång resa att minnas.

11-11 är inte berättelsen om ett världskrig, utan om två människor som av olika skäl dras in i det stora kriget. Den 11 november 1916 lämnar ynglingen Harry (Elijah Wood) Kanada för att fotografera och dokumentera kriget. Samma dag får den medelålders tyske ingenjören Kurt (Sebastian Koch) veta att hans son är saknad i strid. Han tar värvning för att hitta honom.

Aardman ligger bakom den säregna ytan. Av Wallace & Gromit-arvet märks inte mycket.

Kurt skriver brev hem, du väljer nivån på hans ärlighet.

Kurt ger aldrig upp. Någonstans finns hans son.

Två "fiender" möts.

11-11 är en udda fågel, ibland bokstavligt talat.

Ser du igenom den abstrakta akvarellytan kommer du se ett fult spel; stela animationer, klumpiga karaktärsmodeller och miljöer byggda med de allra enklaste av byggstenar. Men jag sugs in, likt vattenfärg sugs upp av ett akvarellpapper. Nog befinner jag mig där vid slaget om Vimy-åsen, i de vämjeliga skyttegravarna där stanken når näsan och paniken träffar hjärtat.

Nog har jag vandrat genom blodröda vallmofält i Somme som vuxit fram då de gödslats av unga soldatkroppar. Jag har känt den höga luften i en alpby och stängt ute gifter med min gasmask.

"Ser du igenom den abstrakta akvarellytan kommer du se ett fult spel"

Som spel betraktat är 11-11 som att koka soppa på en spik. Interaktionerna är få – detta är i princip en linjär och interaktiv berättelse à Telltale – men det finns sådana som dras till kreativa spetsar. Harry fotograferar spelet igenom och även om många är rena propagandabilder på en självgod major får jag fota många och äkta bilder på soldater. Dessa sparas separat på min PS4 och när jag gick igenom dem slog det mig hur slående vackra de blev tack vare (inte trots) den säregna estetiken.

Något som också slog mig är att jag sällan såg desperation i bilderna, utan mest en uppgivenhet:

Kurt skriver ofta brev hem till hustrun Katrin och i breven ber han också om vad hon ska säga till dottern Lucie, och hur. Detta görs genom nyckelord ("boy", "peace", "war", "trapped", exempelvis) du ibland samlar på dig genom beslut du fattar eller saker du hör i dialoger. Kurt kan vara uppriktig, men kan också ljuga om att han talat med Max, den förlorade sonen.

Jag ljuger sällan men jag klarar inte alltid av att vara brutalt ärlig. Behöver verkligen en sexårig flicka få veta att jag systematiskt gått igenom döda kroppar i jakten på hennes bror?

11-11 utspelar sig under två år och ett drygt dussin kapitel. Jag får alltid välja hos vem jag vill starta ett kapitel – Harry eller Kurt – men spelet skiftar därefter per automatik mellan de båda, ibland i olika världsdelar, ibland på slagfältets olika sidor och ibland i varandras närhet. När de båda "fienderna" möts förstår de inte varandra; bokstavligt talar de olika språk. Detta illustreras av röd text men bit för bit blir små fragment av dessa vita. Bit för bit blir "fienderna" vänner.

Sida vid sida med dessa enkla men klipska interaktioner finns nödlösningar. Det är spakar som ska dras i, lådor som ska knuffar och simpla fetch quests. Det stör en del även om det sällan förstör. 11-11 väver också in, mer eller mindre krystat, en katt och en fågel som följer Harry och Kurt och vilka du ibland får styra. Det finns en och annan spektakulär scen där duvan flyger över krigets Europa men överlag är det näppeligen Walt-klass (jycken i Valiant Hearts) på den här duon.

Tyvärr spricker en del av berättelsen i den tredje och sista akten. Wood och Koch gör vad de kan men det tas både känslomässiga och narrativa genvägar som leder fram till ett bombastiskt slut som känns tillrättalagt. Om det är slutet du får, vill säga. Det finns ett par olika.

Trots att det inte riktigt håller hela vägen den här gången är jag ändå glad över de minnen 11-11 gett mig. När inte längre några faktiska minnen finns kvar från det hundra år gamla kriget måste vi bevara de som efterlämnats på andra sätt. 11-11 tar sig friheter, det hymlar det inte med, men landar i en ständigt brännande fråga: hur bevarar du din mänsklighet i det mest omänskliga?

Fotnot: Recensionen avser PS4-versionen. Spelet släpps också till pc och Xbox One.