Den mekaniska stålelefanten i rummet är omöjlig att blunda för. Vi ser det, Simon Stålenhag ser det, Avalanche... vill inte riktigt prata om det. Inramningen av Generation Zero är förbluffande lik Stålenhags grådaskiga svenska 80-talslandskap med mekaniska sci-fi-titaner i sig.

Stålenhag vill ha svar, medan Avalanche ger andra svar än vad han vill ha. Det råder kort sagt stiltje i den här historien just nu, men på Avalanche är det full fart. Lagom till jul släpps Just Cause 4, under våren får vi Rage 2 och någon gång under 2019 är det också dags för Generation Zero.

Seekers är inte farliga i sig, men kan kalla in dödligare motstånd.

Bortom mördarmaskinerna är Generation Zero väldigt trivsamt.

Utöver The Hunter står Avalanche aldrig som utgivare för sina egna spel utan har Sega, Warner Bros., Square Enix och Bethesda i ryggen. Generation Zero ligger därför "extra nära hjärtat", säger de, och även om det hjärtat slår i takt med ett annat är det lätt att se den svenska själen.

"Året är 1989 och kalla kriget har tagit en kylig vändning"

Det inleds, som så många andra historier, en regnig natt. Året är 1989 och kalla kriget har tagit en kylig vändning. Sverige är avskärmat från omvärlden och både stora och små mördarmaskiner har satt landet i skräck. Salthamn tycks, av kartan att döma, inte ha med verklighetens Salthamn att göra. Snarare känns det som Saltkråkan med kobbar, skär, granskogar och röda hus med snickarglädje.

Jag spelar inte på egen hand utan får följa hur två ungdomar tar sig genom natten till ett bombskydd för att eventuellt hitta andra överlevande. De två lämnar de senapsgula skåpluckorna och trasmattorna och ger sig ut där bara gatlyktor och robotarnas sökstrålar skiner.

Generation Zero är en shooter i förstaperson, har co-op för fyra och striderna tycks premiera taktiskt finlir – även om man säkerligen kan anamma fullt ös medvetslös-"strategin" också. Det är vackert men framför allt är stämningen lika tät som diset. Ett par seakers hovrar runt platsen och är föga utmanande en och en, men kan med gäll tuta kalla på förstärkning. Med hjälp av automatgevären – jo, vapnen har svenska namn – exploderar de små mekaniska gynnarna.

"Ring 90 000!"

Bombskydden skyddar inte mot robotar.

Runner är en annan robottyp och är vad de låter som: irriterande kvicka. En EMP, som vi plockade ur skrotet från en seeker, gör dock att deras system slås ut för några sekunder och det är allt som krävs för att peppra robotkvartetten sönder och samman. Du ska dock inte vara alltför våldsam då en totalt söndersmulad robot inte ger dig några fysiska belöningar. Håll i bössan.

"I Volvovraken finns ett granatgevär"

Färden går genom ett litet samhälle, förbi något som skulle kunna vara Katthult och in ett centrum som är obekvämt tyst. "Kundsam" står det på en skylt, utanför en livsmedelsbutik får jag veta att lättmargarinet kostar 12 kronor och 50 öre. Avalanche tycks inte kompromissa med de svenska namnen i vare sig vapen eller i den faktiska världen. Det värmer att se.

I Volvovraken finns ett granatgevär och fyrverkerier att avleda fienderna med. Bombskyddet visar sig dock vara tomt, sånär som på ticks; små, små robotar som skuttar runt i rummet. Vore det inte för deras dödliga natur vore de rätt söta. I den här formen är de inte direkt en livsfara, men i kombination med större kompanjoner kan de bli enerverande.

Salthamn by night.

Mors lilla Olle gör nog bäst i att undvika skogen.

En dator av modell sent 80-tal skvallrar om att överlevarna rört sig mot en bondgård på Norra Saltholmen och när vi kliver ut har det blivit solig morgon med hög och klar höstluft, med betydligt bättre sikt. Bortom en skogsdunge ligger gården och demonstrationen tar slut samtidigt som en gigantisk robot marscherar in på scenen.

Generation Zero har tidigare fångat mitt intresse av andra orsaker, men gör det nu för att det ser ut att bli en genuint mysig co-op-historia. Nej, Stålenhag har förstås inte ensamrätt på att tolka 80-talets Sverige med inslag av enorma robotar. Att Avalanche däremot inspirerats är tydligt. Exakt vad som pågått – och pågår – bakom kulisserna lär vi aldrig får veta. Och även om Generation Zero kan bli en kompetent shooter är risken stor att detta alltid är något som kommer att skava.