"Vissa älskar Anthem, andra hatar Anthem"

Anthem är inte ens ett luftslott på väg att explodera, sägs det. I mångas ögon är det ett korthus som sakta rasar ihop, sista sucken från ett Bioware som inte längre är Bioware, utgivet av ondskefulla (Lex Battlefront II) jätteföretaget Electronic Arts. Alla älskar en underdog, men vem älskar Anthem?

En hel del, verkar det som. Medan vissa utmålar Anthem spiken i Bioware-kistan finns det somliga som tror att detta är kanadensarnas stora comeback efter Mass Effect: Andromeda.

Den här kan skjuta ut en eldfontän ur magpartiet. Svårsmält.

Fyra klasser som förhoppningsvis ska ge oss fyra vitt skilda spelstilar.

Jag har svårt att falla in i klagosången där allt målas med de bredaste och svartaste av penseldrag. Å andra sidan tycker jag det är nästan ännu knepigare att doppa penseln i vitaste vitt. Anthem är en lootshooter lite grand i samma skola som Destiny. Det är skitsnyggt men genren tilltalar mig inte. Framför allt har jag dock svårt för polariseringen som genomsyrar debatten. Vissa älskar Anthem, andra hatar Anthem, medan jag tycker det är lagom kul.

Det är lätt att både imponeras och tveka efter tjugo minuter med Anthem, och den demonstration som hängt med oss ända sedan E3 tidigare i somras. Vi är två journalister och två utvecklare som kastar oss ut i den här lummiga, storslagna och – det kan inte understrykas nog – vansinnigt vackra världen. Första intrycket är starkt. Jag kliver över plattformskanten, faller handlöst och med ett lätt tryck på vänstra spaken börjar jag flyga. Det ger en omedelbar, enorm frihetskänsla.

Sällan har en spelvärld varit vackrare.

Stora öppna ytor blandas friskt med snåriga grottsystem.

"Du kan inte flyga för alltid då din jetpack överhettas"

Du kan inte flyga för alltid då din jetpack överhettas, och det ännu kvickare om du trycker gasen i botten. Men glider du genom vattenfall kan du fiffigt nog kylas ner i farten. Jag följer efter gruppledaren, en av Biowares utsända, som guidar oss över dalgångar, förbi ruiner, in i prunkande grottsystem och rakt genom vattenfyllda tunnlar. Ur såväl teknisk som estetisk synvinkel känns det bländande, enhetligt och ett spel vars visuella stil har sitt eget ID. Möjligheten att kunna flyga fritt tas tillvara på och höjdskillnaderna är dramatiska.

Brasklappen är när min skärm plötsligt börjar hosta och fräsa. Min javelin blir otymplig och trillar genom plattformar och snubblar omkring. Det kraschar. Med van hand startar Bioware om mitt spel och jag sammanstrålar med mina kollegor ett par minuter senare. Sånt som kan hända när man har förmånen att få testa ofärdig spelkod.

Anthem sägs vara en rollspelsskjutare men ärligt talat presenteras spelet under den här demon som en ren shooter. Jag spelar en ranger, en javelinklass som ska vara den mest mångsidiga med potential att fylla olika roller i striderna. Vi flyger förbi en människoliknande stenjätte som skjuter stora eldfontäner ur magpartiet men allra mest möter vi insektsliknade scar.

I spelande stund har mitt exoskelett inte särskilt många ess i rockärmen; en automatkarbin, isgranater, pulskanon och så en ultimat attack som avlossar en enorm missilsvärm. Striderna är alltså den del som upptar lejonparten av den här demonstrationen, och ironiskt nog den som gör mig mest tveksam. Särskilt mycket finlir blir det inte tal om då insektssvärmarna mest agerar kanonmat och stora (ja, alltför stora) siffror upptar skärmen när vi går loss.

Lagkaptenen spelar som tankliknande colossus, med en sköld som kan sluka skada och med en närstridsattack som kraschar ner i marken. Övriga klasser är interceptor, den snabbaste javelintypen, och storm, med elementalförmågor. Det känns som en kapabel shooter men jag funderar flera gånger på hur det kommer hålla i längden. Just nu skjuter jag mest lojt på insekternas mjukare delar där vi gör mest skada. Hur kommer Anthem kännas efter tre timmar?

Insektsfobiker får spela något annat.

Berättelsen är just nu ett till stora delar oskrivet blad.

I slutskedet möter vi en abnorm insekt som krälar längst väggarna och släpper lös horder av mindre kryp. Alltjämt gör vi dock samma sak: skjuter allt vad vi har på jättemonstrets mjukare delar. Med frysgranaten märker jag dock hur andra attacker kan buffas och jag hoppas få se mycket mer av sådana där taktiska knep som lyfter lagspelet.

"Jag må vara tveksam, men är också nyfiken"

I spelande stund känns inte Anthem som spiken i kistan för Bioware, men inte heller som den stora comebacken. Det är lättspelat, roligt och skitsnyggt, men likt snabbmat försvinner det snabbt ur kroppen när jag spelat färdigt. Ändå vill jag veta mer. Jag vill se hubstaden Fort Tarsis och lära mig om det som Bioware ofta stoltserar mest med: berättelsen. Jag vill se hur stridernas taktik utvecklas och vilka nya knep som kastas på mig under spelets gång. Jag må vara tveksam, men jag är också nyfiken.

Fotnot: Testet bygger på pc-intryck. Anthem släpps också till PS4 och Xbox One den 22 februari.