Mount & Blade II: Bannerlord avslöjades när din farfar var liten och en dag kommer dina barnbarn längta efter det. Fast okej, riktigt så illa är det inte. Utannonseringen ägde rum 2012 och när jag sex år senare spelar det på Gamescom (Jocke Kilman gjorde det redan i fjol) är det ett första möte som inte riktigt är vad jag väntade mig, men samtidigt precis det jag vill ha. Taleworlds ger mig blott en halvtimme och släpper mig fri med de bevingade orden: "Gör vad du vill."

Kartan är betydligt tjusigare än förr. (Så har det också gått åtta år sedan Warband.)

Med några enkla musklick kan du göra fantastiskt mycket i Bannerlord.

Att få den uppmaningen i ett spel av den här magnituden kan göra vem som helst darrig. Bannerlord äger rum 200 år innan Warband under imperiet Calradians fall – en fiktiv tolkning av romarrikets fall. Här kommer kungadömena som spelat roller i de tidigare spelen födas och arkitekturen, dina vapen och rustning kommer tanka inspiration från IRL-medeltiden.

"Inte det svärd- och blod-partaj jag trodde"

Mitt möte med Mount & Blade II är som sagt inte det svärd- och blod-partaj jag trodde. I slutet svingar jag mitt vapen men fram till dess är det min vassa tunga som får göra grovjobbet och snarare än att strida rustar jag istället för vad som komma skall. Mitt alter ego i spelet är där och då ingen alls, en medeltida nobody vars mål är att en dag förena riket – alternativt fortsätta verka i skuggorna. Valet är mitt.

Bannerlord har, trots sin långa utvecklingstid, hållit sig till enskilda slag snarare än helheten. Därför känns det välkommet att äntligen få doppa tårna i kampanjen; spelets puls. Kampanjen är en bokstavlig sandlåda då jag befinner mig i öknen i östra Calradia. Bara här finns flera stora städer och över tjugo byar. Jag zoomar ut och blir nästan yr så jag tar mig närmare igen, ser den stora staden framför mig och galopperar tvärs över sanddynerna.

"Här finns en själ och lusta"

Ortysia går, likt resten av världen, igenom tuffa tider med krig både bortom och innanför murarna. Än är mitt namn okänt och därför kan jag inte ta mig till adeln utan får nöja mig med att verka på de skumma bakgatorna och i värdshusen. När jag, i tredjeperson, spatserar runt i staden inser jag det väntade: det ser inte mycket ut för världen. I gengäld finns dock här en själ och lusta som påminner mig om den febriga iver med vilken Kingdom Come: Deliverance tog sig an 1400-talets Böhmen.

Animeringarna är stelbenta, men striderna ser ändå riktigt hyggliga ut.

"Mitt kungarike för en ringbrynja!"

Bannerlord är flexibelt. Jag kan flanera runt i Ortysia men kan också med enkla klick markera personerna som är viktiga att tala med eller via menyer ta mig genom staden. Med ett par klick är jag hux flux inne i en taverna i samtal med Rosazzia the Wanderer som suckar över de tråkiga beställningsjobb hon tvingas åta sig nu för tiden, fjärran från spännande strider. Hon vill utföra männens jobb och befinna sig i stormens öga, och känns därför som en lämplig rekryt (efter att jag betalat av hennes dyra skulder, det vill säga).

Trots att jag att jag inte är en van spelare av de äldre spelen känns Mount & Blade II inbjudande och självklart. Att rekrytera bågskyttar går i ett huj, liksom att köpa på mig spannmål så att mina soldater inte går hungriga. Dyrare mat ger bonusar men då jag beslutat mig för att muta mig in hos stadens högsta höns beslutar jag att hålla hårt i portmonnän.

...och ändå är mustaschens hans mest ståtliga och imponerande feature.

Här finns öknar, men också andra slags landskap.

I Ortysias hjärta är det inte samma trängsel och liv som på gatorna men här finns Apys, som råkar vara stadens ledare. Han höjer på ögonbrynen men jag vaktar min tunga, väger mina ord på guldvåg och lyckas vinna något som förhoppningsvis längre fram kan leda till ett förtroende. I nuläget vill han dock testa mig och ger mig befälet över en rad oprövade rekryter. Han vill att jag tränar dem och håller dem vid liv, för "odugliga män är trots allt mer värt än döda".

Min tid är snart slut och efter att ha stannat till nere i staden och fått nyss om banditer i kullarna rider jag och min nyfunna armé ut på kartan. Mina fotsoldater gör processen förkrossande kort och bakom dem kan jag förnöjt sitta på min hästrygg innan jag sätter av efter de sista flyende banditerna för att hugga dem i ryggen. En halvtimme med ett spel många är beredda att plöja ner hundratalet timmar i är kanske inte mycket, men det känns som om Taleworlds men det lilla intrycket är bestående: Bannerlord är på rätt väg.