För några veckor sedan såg jag Empire Strikes Back för första gången med barnen, en upplevelse jag längtat efter. Att få uppleva deras förvåning när den lite läskiga Darth Vader avslöjar att han är Lukes pappa, men också första mötet med Yoda. Träningen för att bli en jedi.

Jag minns själv hur obehaglig jag tyckte grottan på Dagobah var, där Luke tvingas möta sin värsta mardröm. Det dröjde till långt senare innan jag förstod konceptet fullt ut, att det enda farliga man tar med sig in dit är det man bär på själv. Hade jag varit religiös hade jag nästan trott att det var någon gudalik plan med att jag började spela Dead Cells samma vecka. För om det är något får mig att vara nära en övergång till den mörka sidan är det roguelikes. Med Spelunky-mekanik.

Om du inte är bekant med dessa två begrepp kan de beskrivas med ett dussin ord: slumpade banor och vapen, dör du får du börja om från början. Medan detta kanske låter som ett jättedåligt recept på underhållning för alla som inte gillar att bli upphängda i tånaglarna på regelbunden basis finns det någon primal programmering i oss som triggas av det definitiva. Att ständigt balansera på knivseggen.

Egentligen brukar jag inte bli så lockad av upplägget. Jag har gjort några tappra försök med Souls-spelen och tyckte ändå att vampyrklonen Code Vein var underhållande, men jag går inte ner i brygga så fort From Software kröker lillfingret. Jag skulle egentligen bara testa Dead Cells, som bredhyllats av spelare och kritiker, och blev fast i tre timmar. Ja, det är stundtals frustrerande men den bästa förklaringen, hur klyschig den än ha blivit i sammanhanget, kändes det alltid som mitt fel när jag dog. Och jag gjorde hela tiden framsteg.

Sedan kom jag till en platå där jag kunde kola långt innan det senaste framstegen och då behövde jag en paus. Jag har inte riktigt det tålamodet att jag kan nöta i timmar utan tydlig belöning och då stiger samtidigt irritationen över den begränsade kontrollen över arsenalen. Vid varje omgångsstart får du välja ett sekundärt vapen, ett sällskap till din ganska klena klinga, och det kan röra sig om pilbågar, piskor och sköldar. Startvapnen är sällan fantastiska och du är smått beroende över att hitta något spännande under banornas gång. Eller köpa något i de butiker du springer förbi.

Du kan totalt ha fyra prylar på dig, två vapen som du mer eller mindre kan använda konstant, och två färdigheter. Där huserar olika granater, fällor och andra hjälpmedel såsom sågklingor du kan kasta iväg. Allt delas in i tre färger - rött för brutalitet, lila för taktik och grönt för hälsa. Dessa kategorier kan du uppgradera och som alltid är någon form av medelväg ganska kass. Har du mestadels röda vapen bör du satsa de flesta korten på brutalitet, och så vidare. Eftersom din arsenal oftast avgörs av slumpen måste du ganska så snart välja inriktning och hålla dig till den.

Vapnen kan också ha sekundära attribut, såsom att de gör extra skada på nära håll eller mot fiender som brinner. När du lyckas kombinera dessa saker, så att dina färdigheter förstärker dina primära vapen, går det i regel väldigt bra. Men om det är något roguelikes är kända för är det hur snabbt det kan gå käpprätt åt helvete. Som när mitt primära vapen gjorde extra skada mot frusna fiender, mitt sekundära frös dem och gjorde extra skada mot brinnande fulingar samt att marken jag sprang på fattade eld. Du ser cirkeln av badass va? Synd bara att jag råkat åta mig ett uppdrag som gav mig särskilt bra belöningar till det lilla priset att jag skulle dö på fläcken vid minsta träff. Allt gick bra tills en liten igel bet mig i ankeln. Omgången som skulle bli perfekt slutade i gapande mun och en snabb Alt+F4. Men trots denna för mig ganska så okaraktäristiska ragequit kan jag inte låta bli att dubbelklicka på ikonen en halvtimme senare.

Det som ändå gör en skitomgång i Dead Cells värd någonting är valutan spelet delvis fått sin namn ifrån. Vissa besegrade fiender släpper ifrån sig blå klot som används till permanenta uppgraderar som kan kosta all från en handfull kulor till flera hundra. Därför gör du allt som oftast framsteg, fastän det kanske inte alltid känns som det precis i dödsögonblicket. Så länge du inte dör på första banan. Det händer.

Dead Cells kommer att pröva ditt tålamod men också belöna dig. Kontrollerna är sjukt tighta och när väl allt stämmer känner man sig som en ljussabelsvingande jedimästare i en hangar full av storm troopers. Eftersom framgångarna i de flesta fall kan tillskrivas den egna skickligheten blir också känslan av att lyckas så mycket starkare än i spel som hela tiden håller dig i handen.

Det var länge sedan jag skrek rakt ut efter att ha klarat en boss.

Fotnot: Pc-versionen testad. Finns även till PS4, Xbox One, Switch, Mac och Linux.

Dead Cells
4
Mycket bra
+
Euforin när det går bra
+
Sjukt tighta kontroller
+
En skitomgång är inte bara bajs
+
Stundtals morbid humor
-
Omgångar som styrs för mycket av slumpen
Det här betyder betygen på FZ