2018 har varit ett helt okej spelår så här långt. Nu när vi just passerat halvtid är det dock på tiden att lyfta fram några mindre spel som du kanske missat i bruset – spel vi kanske inte hunnit skriva så mycket om, men som är värda din uppmärksamhet. Utan inbördes rangordning, en bunt bra spel att roa sig med på semestern, innan ännu en späckad spelhöst drar igång.

Football, Tactics and Glory

Fotbollsfeber råder. Sverige gör bragdmatch, och Tyskland blir utslagna. Hur kan man inte bli alldeles upprymd av fotbollsglädje? De av oss som spelat sönder Football Manager, Fifa och Sociable Soccer redan kan dock behöva ett nytt digitalt alternativt att roa oss med mellan vm-matcherna.

Football, Tactics and Glory är ett sådant. I princip är det en slags blandning mellan Football Manager, Blood Bowl och Xcom – ungefär. Konceptet är att du tar kontrollen över ett valfritt lag (roligast är att skapa ett eget) i en valfri liga och försöker ta det från botten till toppen. Inget konstigt där – förutom att matcherna är turordningsbaserade. Fotboll som schack. Det är inte tekniskt slipat, och både grafiken och gränssnittet känns billigt – men spelmässigt är det riktigt underhållande. Och djupt frustrerande, eftersom fotboll som bekant är sjukt orättvist – förutom när ditt lag vinner.

Super Sportmatchen

Vi fortsätter snacka svenska sportbragder, nu med Super Sportmatchen. Detta vansinnigt charmiga lilla multisportspel är väldigt roligt om du har tre vänner, eller ovänner, att spöa. Spelet gör sig utmärkt på Switch, men finns även på Steam. I samma anda som World Games och Track and Field radar spelet upp tio spretiga grenar att tävla i – de flesta med sin egen lilla twist. Släggkast blir kast med små husdjur försedda med fallskärmar, till exempel. Allra roligast är nog basketgrenen, som med fyra spelare blir ett väldigt underhållande kaos av knuffar, hopp och missade desperata försök att få bollen i korgen.

Yoku’s Island Express

Plattformsspel är kul. Metroidvania-spel är kul. Flipper är kul. Det vet alla. Däremot visste vi kanske inte riktigt att en kombination av dessa är en utomordentlig idé. Men nu vet vi. Det fyndiga svenska flipperplattformsspelet Yoku’s Island Express blev en liten sleeper hit, men om ni missat det i bruset är det dags att ändra på det nu. Somrigt, charmigt äventyr där du tar dig runt i färggranna miljöer genom att flippra omkring en skalbagge fäst vid en kula. Lös sidouppdrag, hitta hemligheter och lås upp nya färdigheter för att ta dig vidare. En bra idé med ännu bättre utförande.

Juicy Realm

Roguelite-spel av Nuclear Throne-modell växer kanske inte på träd rent bokstavligen, men de hade lika gärna kunnat göra det. Juicy Realm tillhör de bättre exemplen från i år, och har om inget annat en alldeles fantastisk estetik. Själva spelet är klassisk twin stick-action där du struttar runt i en trivsam värld och skjuter arga bananer och en och annan sur ananas. Av oklar anledning är det nämligen frukter av alla de slag som är hotet i Juicy Realm. Oväntat nog ett klart fruktsamt koncept.

Red Strings Club

Det här spelet må se ut som ett klassiskt peka-klicka-äventyr, men det är inte riktigt det. Pusslen är mer enkla små minispel än klassiska äventyrsgåtor, och fokus är istället på att få spelaren att faktiskt tänka efter och ta ställning. Den här cyberpunkiga science fiction-berättelsen kretsar kring ett chip som kan göra depression, aggression och självmord ett minne blott för mänskligheten. Det är knappast ett perfekt spel, men dess frågeställningar är intressanta nog för att bära det ända till slutet.

Battletech

Det största spelet på den här listan, men det förtjänar att omnämnas ändå, om det råkar vara något fan av berättelsedrivna, turordningsbaserade strategispel som missat det. Det är helt enkelt så väldigt bra, trots att det inledningsvis drogs med många uppenbara brister: buggigt, trögt gränssnitt och långsamma animationer som frustrerade hårsäckarna av den bäste. Men en del av detta har patchats bort, och jag kan inte sluta spela det. Världen är intressant, striderna är engagerande och jag är alltid på jakt efter nya, fläskiga mechs att låsa upp. Nämnde jag inte det? Battletech är ett strategispel om stora robotar som skjuter laser på varandra. Det är egentligen allt du behöver veta.

Minit

Zelda med en dagslända i huvudrollen. Så kan man sammanfatta det trivsamma, monokroma äventyret Minit. Efter att en vacker morgon ha råkat dra på sig en ond förbannelse lever du bara en minut åt gången innan du dör och vaknar upp i den senaste sängen du använde. Aningen besvärligt, förstås, så du måste lösa pussel, besegra fiender och ta vara på varje sekund du har för att ta dig ur knipan. Minit är ett finurligt designat actionäventyr som lyckas undvika att bli allt för repetitivt tack vare en alldeles lagom längd och rikliga mängder oemotståndlig charm. Bara den udda dialogen gör det värt en genomspelning.

Unforeseen Incidents

Peka och klicka-genren fortsätter att frodas i det tysta. De av oss som börjat lessna lite på att många äventyrsspel numera verkar lida av en fobi för ordentliga pussel finner en frisk liten fläkt i Unforeseen Incidents. Intrigen är inte mycket att hänga i granen, men karaktärerna och estetiken är djupt älskvärda. Och så pusslen, förstås, som är ovanligt intrikata för ett modernt äventyr – utan att för den skull vara allt för bisarra. Du måste tänka till, men slipper göra mustascher av katthår och sirap (Gabriel Knight 3 – jag älskar dig, men jag kommer aldrig förlåta dig för den).

Starbo

Ett till svenskt doldisspel. Kanske det allra doldaste av dem alla, och chansen att du ens hört talas om det är ganska liten. Starbo är ett storydrivet, väldigt kort litet äventyr med skräckinslag. Det går att argumentera för att detta är mer av ett intro för något större, eller ett demo om man vill vara lite elak. Men det är samtidigt ett science fiction-spel som gör förvånansvärt mycket med väldigt små medel. Produktionsvärdena är minimala, så klart, men som en drömsk, superkort interaktiv novell fungerar Starbo ändå ganska bra. Om inget annat är det värt att hålla ett öga på utvecklaren Diax Game i framtiden.

Crossing Souls

Kanske börjar vi bli lite less på 80-talsnostalgiska spel, filmer och tv-serier vid det här laget. Men Crossing Souls klarar sig ändå på ren, älskvärd pixelglädje. Storyn blandar science fiction och egyptisk mytologi, då en grupp ungdomar måste rädda världen från onda krafter. Spelmässigt är det ett actionäventyr där du kan växla mellan de olika huvudkaraktärerna, alla med sina olika attacker och specialegenskaper. Inget som vänder upp och ner på några världar, direkt, men väl en gedigen stunds retrodoftande underhållning med stort hjärta.

Where the Water Tastes Like Wine

Sting är berättarrösten i Where the Water Tastes like Wine. Ändå sålde det pinsamt dåligt. Och vi som trodde att mer Sting var det alla spelare suktade efter i sina spel. Nå, om vi ska vara seriösa för en stund – Where the Water Tastes Like Wine är ett fint och fascinerande spel om amerikansk berättartradition. Egensinnigt och smart utformat där du vandrar genom ett mytiskt USA och lyssnar på, samt återberättar, historier av alla de slag. Sorgligt förbisett, men än är det inte försent att ändra på det. Ge spelet en chans om du har ens ett flyktigt intresse för amerikansk berättartradition. Eller Sting.

Smoke and Sacrifice

På ytan ser det ut som en estetiskt mörkare och mer komplex variant av Don’t Starve. Och visst finns här överlevnadselement, men Smoke and Sacrifice är först och främst ett actionrollspel med en story och ett tydligt slutmål. Du tillverkar nya verktyg, vapen och rustningar för att ta dig till nya områden och besegra farligare fiender, samtidigt som du letar efter det barn du i inledningen tvingas offra till en diffus, mekanisk gud. Främst anmärkningsvärt för sin atmosfäriska och udda spelvärld.

Marie’s Room

Nämen ser man på, ett gratisspel. Marie’s Room är ett finstämt litet spel som verkar i samma tradition som Gone Home, A Normal Lost Phone och The Remains of Edith Finch. Med andra ord är det ett storydrivet spel där du bit för bit pusslar ihop ledtrådar och minnesbilder till en komplett historia. Du befinner dig logiskt nog i Maries rum, och genom att interagera med objekt där får du mer och mer inblick i vem hon är, när samtiden flyter samman allt mer med det förflutna. Nämnde vi att det är helt gratis?

A Case of Distrust

Det görs alldeles för få detektivspel. Jag vill lösa mordgåtor och dricka whisky (i spel, alltså, jag avskyr whiskey i verkliga livet) i rökiga barer fulla av lögnaktiga gangstrar och femme fatales. A Case of Distrust är en interaktiv detektivnovell som låter mig göra just det. Det är kanske inte det mest intrikata mordmysteriet någonsin, men den träffsäkra estetiken och musiken ger spelet en väldigt tilltalande och tät atmosfär.

Machiavillain

Det här spelet kommer förmodligen frustrera häcken av många spelare, men för den utvalda skara som tar sig över den ganska höga inlärningskurvan är det ett gediget strategispel om att vara så ond som möjligt. Det är verkligen inget Dungeon Keeper, men ärligt talat – det är lite för mycket begärt. Däremot är det ett komplicerat och bitvis frustrerande omständligt strategispel där du försöker bygga upp ditt eget lilla hörn av ondska i världen. Det kräver lite tid att komma in i, men för den som orkar finns här en del zombiekött att gotta sig åt.

---
Det finns förstås fler små pärlor från 2018 års första halva som inte fått plats, eller som vi glömt. Ge gärna tips och förslag i kommentarerna!