The Swords of Ditto måste rimligen vara den sötaste postapokalypsen någonsin. Om världen blir så här färggrann och mysig efter katastrofen så kanske det inte är så illa med en undergång eller två, trots allt. Dessutom finns talande skalbaggar, pingviner och rymdvalar – så det är ju också ett plus. På minuskontot finns förstås att en ond häxa försöker ta över världen vart hundrade år, och om hon lyckas får vi stå ut med hundra år av förtryck tills nästa hjälte får en chans.

Hjältarna slumpas fram och kan vara allt från flickor i Robin Hood-hatt till kaniner med ögonlapp. Om du lyckas kommer världen att vara ljus och välmående nästa spelomgång, men om du misslyckas kommer allt vara nedgånget, med statyer av den onda häxan lite här och var, och en förtryckt befolkning. Även om det är förbaskat gulligt även när misär råder. Med tiden visar det sig att det kanske, möjligen finns ett sätt att stoppa cykeln av ondska en gång för alla.

Undergången må vara här, men den är åtminstone färgglad.

Att skapa ett spel av samma storlek som Zelda: A Link to the Past kräver tid och resurser, något indieutvecklare inte nödvändigtvis har ett överflöd av. Att då göra en roguelite-version av konceptet, komplett med genererade miljöer och grottor, är en riktigt bra idé. Resultatet är att The Swords of Ditto är en riktigt kul och trivsam munsbitsvariant av Zelda. Grottorna är kortare, pusslen enklare och världen mycket mindre. Men en genomspelning tar inte mer än ungefär en timme, och det finns förvånansvärt mycket att upptäcka. Framför allt är det så förbaskat älskvärt hela tiden. Bara en sådan detalj som att du använder en kazoo för att teleportera dig mellan olika platser, komplett med en skev liten kazoo-symfoni. Teleportsekvensen (med en interdimensionell, flygande buss) må vara lite väl lång, men jag är beredd att förlåta det.

"En riktigt kul och trivsam munsbitsvariant av Zelda"

Spelets medvetet repetitiva natur kan bitvis vara lite frustrerande, inte minst för att karaktärer envisas med att upprepa saker vi redan vet, och att vi tvingas spela samma sekvenser lite för många gånger. För det allra mesta fungerar det dock utmärkt, och även om varje spelomgång har samma struktur så är det ett sant nöje att upptäcka vad spelet har att bjuda på. Särskilt om du spelar med en kompis i lokal co-op.

Här och var finns små pusselgrottor, eller karaktärer som ger dig specifika sidosysslor. Det finns också gott om leksaker (i princip extra vapen) att leka med. Dessa används även i pusslen. Golfklubban kan du till exempel både klubba till fiender med och spela lite simpel bangolf för att lösa enklare pussel. Du kan också kasta dödliga vinylskivor, kalla ner enorma fötter som trampar på fienden, eller förvandla dig till en stor Power Rangers-liknande figur.

Det här gör att både striderna och pysslandet får lite välbehövlig variation. Pusslen i sig är enkla, vilket är logiskt då grottorna är framslumpade, med vissa förutbestämda typer av rum och utmaningar. Striderna är ganska intensiva emellanåt, och bygger mycket på att veta när man ska anfalla och när man ska hoppa ur vägen. Du kan också vara taktisk och tända eld på eller förgifta fiender som är extra jobbiga.

Du kan dock inte utforska och se allt på en enda spelomgång. Du har fyra in-game-dagar på dig, och den tiden går åt väldigt snabbt (varje dag är väl ungefär 10-15 minuter, skulle jag tro). Det finns sätt att dryga ut tiden, och ju mer du spelar desto mer lär du dig om hur allting fungerar, men poängen är att du behöver upptäcka det bit för bit. Trots tidsgränsen är det ett spel som är bäst när du spelar i din egen takt. Att dö är inte hela världen, då varje omgång är ganska kort, och det lönar sig i regel att utforska ordentligt snarare än stressa fram.

" Du kan också vara taktisk och tända eld på eller förgifta fiender"

Tyvärr har mitt utforskande också resulterat i upptäckten av diverse små och stora buggar. De värsta tycks vara borta i och med senaste uppdateringen, men jag stöter fortfarande på en och annan. Pussel kan hänga sig så att dörrar vägrar öppna sig, och felplacerade eller osynliga föremål kan ställa till med besvär. Förhoppningsvis är detta något som patchas bort helt snarast, men det är onekligen ett bekymmer med potentiellt besvärliga buggar i ett spel som bara har en sparfil.

Till syvende och sist har jag ändå så pass roligt med The Swords of Ditto att jag fortsätter spela trots repetitionen, och trots en och annan tålamodsprövande bugg. Om du spelar med en kompis kan du alltid ta ut eventuella aggressioner på denna, dessutom, så känns det bättre sedan. Om inget annat så är det värt att spela för den som undrar exakt hur mysig, varm och inbjudande postapokalyptisk misär faktiskt kan vara.

Fotnot: The Swords of Ditto släpps till pc och PS4 den 24 april. Pc-versionen testad.

The Swords of Ditto
4
Mycket bra
+
Enormt charmigt
+
Varierade vapen att leka med
+
Kul i co-op
+
Korta spelomgångar, men mycket att upptäcka
-
Buggar
-
Irriterande upprepningar av sådant vi redan vet
Det här betyder betygen på FZ