Att det skulle dröja nio långa år till vi fick en värdig uppföljare till Left 4 Dead 2 är egentligen konstigt. Det är såklart inte Valve som ligger bakom en ny vänskaplig strapats genom hundratals, om inte tusentals, fiender utan svenska Fatshark. Redan med det bökigt titulerade Warhammer: Vermintide - End Times visade stockholmarna att de var intresserade av att plocka upp stafettpinnen (som egentligen är en rejält blodig yxa). Men medan det första spelet kändes som en påkostad modifikation till nämnda zombieslaktare är uppföljaren mognare.

Illustration av stafettpinneöverlämningen från Left 4 Dead

Kärnan är fortfarande densamma. Ett omaka gäng bestående av en dvärg, en magiker, en alv, en häxjägare och någon form av Don Quijote-typ tycks vara de enda som kan stå i vägen för horder med Skaven. Den ena fulare än den andra. För variationens skull har gnagarna allierat sig med de barbariska klanfolket Warriors of Chaos, människor som bor i norr och tillber gamla gudar (konceptet TORde låta bekant!). Deras vänskap bygger på att en ovanligt skärpt råtta öppnat Skittergate, en portal som kan teleportera horder av nordmän.

Du förstår ju själv att så kan vi inte ha det.

Därför måste en kvartett (någon får alltid stanna hemma) ställa till så mycket otyg för gnagarna och deras vikingapolare de bara kan. Detta genom att rädda fångar på fiendekontrollerade gårdar, skapa skenmanövrar under hemliga uppdrag eller bara spöa upp tjocksmockar med konstiga namn som Burblespue Halescourge. Totalt finns det dryga tiotalet banor som alla tar cirka mellan 20-30 minuter att dra igenom beroende på svårighetsgrad och hur mycket samlarmani dina kollegor har.

Slajmtrenden har nått Übersreik

Under varje uppdrag kan ni plocka på er “tomes” och “grimoires” och medan av mycket av banornas underhållningsvärde lutar sig tungt mot slumpade fiendemöten är placeringarna av dessa reliker statiska. Ibland ligger de fullt synligt, ibland lite gömda och i en del fall kräver de akrobatiska konster eller triggade mekanismer. De bygger på en snygg balans av belöning kontra utmaning då tomes bara kan bäras på platsen där du annars har hälsodrycker. Du kan dock lägga ifrån dig dem, halsa en potion, och plocka upp dem igen.

Grimoires gör anspråk på en inte lika viktig placering i i utrustningsbältet. Istället sänker dessa (finns oftast två) ditt gängs hälsa med en fjärdedel. Om ni tar er hem till basen med några eller alla av dessa prylar förbättras lootlådorna man får i belöning rejält. Ett system som känns mer rättvist och givande i jämförelse med det första spelet. Viktigt att poängtera i dessa tider är också att ja, lådorna ger dig slumpade föremål till den klass du klarade banan med och nej, du kan inte köpa dessa för pengar. Sakerna du inte är nöjd med eller vuxit ur kan plockas isär i molekyler och användas för att bygga nytt, antingen lika slumpade eller ritningar för specifika föremålstyper.

Det är jag som är årets Lucia!

Fatshark gör inte ett superbra jobb med att förklara varför ett svärd är bättre än ett annat om du tittar bortom bassiffran. Vissa ger bonusar mot särskilda fiender, andra har lite luddiga stödord kring vad de är bra. Jämförande staplar hade hjälpt, samtidigt som jag inte är den som kommer nörda ner mig sådana detaljer.

Går du inte igång på den här typen av progression, att levla och få nya prylar, kommer du inte att uppskatta de bakomliggande systemet till varför du ställer dig i vägen för fiendens frammarsch (rent tekniskt sett står kanske de i vägen för dig, men vem bryr sig). Tur är då att just lösningen på era meningsskiljaktigheter med Skaven och Chaos är en köttig fest som man nästan skäms lite för att gilla. För herregud vad det flyger kroppsdelar (eller halva kroppar) överallt när bladen börjar vina. Striderna skiljer inte så värst från föregångaren utan handlar om att det enkla görs bra. Klicka för snabba attacker, håll in för en hårdare smäll eller mer åtdragen bågsträng. Sidsteppa och blockera de få gånger du anser att anfall inte är bästa försvar – där har du lärt dig grunderna. Det sistnämnda gjorde jag alldeles för lite i början och det är något du inte får glömma bort. Särskilt inte mot bossar.

Jag tycker dock att köttigheten är mer påtaglig nu, den där svårgreppbara känslan av tyngd infinner sig så länge inte pingen till värden är fladdrig. Praktikant-Gustav, som jag delat många matcher med, menar att spelet är som bäst när du står och vevar i en klunga av fiender och att handgemänget påminner honom om Bethesdas rollspel. Jag skulle snarare vilja jämföra dem med Chivalry fast med mer kaos. Ett kaos som såklart är som bäst delat med ett par vänner på samma röstkanal men som också fungerar solo. Mycket tack vare att alla fem karaktärer är designade för att stå på egna ben. På gott och ont.

Fördelen med att traditionellt klena typer som alver och magiker inte dör vid minsta arga blick från fiender är att de flesta kan spela dessa utan problem. Nackdelen är att samarbete endast sporras av att eftersläntrare ofta stöter på extra illvilliga typer alldeles själv och att det är svårt att återuppliva någon som ligger på andra sidan av en hord fulingar. Ingen behöver heller lira en ren supportroll, vilket är en befrielse för alla som testat att äventyra med främlingar. Jag blir också glad av små detaljer som att man blir belönad med bättre loot för att spela genom det automatiserade quickplay-läget istället för att själv välja exakt vilken bana man vill lira. På så vis behöver du sällan vänta länge på hitta ett lämpligt gäng och algoritmerna gör ett bra jobb med att ta fram en passande utmaning. Däremot har Fatshark en del jobb kvar att göra, såsom att fixa att matcher inte avbryts när värden lämnar och att kunna se vem som använder röstchatten.

Sa jag att miljöerna är rejält snygga? Det är de och tillsammans med riktigt stöddig ljuddesign, som både framhäver de mest dramatiska stunderna med rejäla arrangemang och är tillräckligt subtilt för att du ska ana varifrån en strypare kommer anfalla. Variationen i de inte så semesteranpassade resmålen - från guldiga sädesfält till de djupaste av hålor, gråa men detaljrika stadskvarter och surrealistiska magiska platser - imponerar. Då gör det inte så mycket att man ibland ser skavanker i form av buggande fysik, fladdrande texturer och stundtals oklar design i skillnaderna mellan olika vapen.

I slutändan är Vermintide 2 en tung upplevelse som är som bäst när du står rygg mot rygg med en polare och svingar hejvilt mot till synes omöjliga odds. När stridslarmet dör ut och ni överlevt ännu en strid, ett steg närmare finalen men ni vet att trumpeterna kan ljuda närsomhelst igen.

Warhammer: Vermintide 2
4
Mycket bra
+
Så köttigt!
+
Så schnyggt!
+
Självständiga hjältar
-
Saknar fluff i multiplayer
Det här betyder betygen på FZ

För transparensen: min barndomsväns storebror jobbar på Fatshark. Han brukade säga nej när vi ville leka med hans Warhammer-modeller - särskilt en snyggt målad Leman Russ-vagn. Därför är jag opartisk.