En olycka kommer sällan ensam, heter det ju. Den första meteoriten slår ner i en grupp generatorer strax utanför kupolen, vilket gör att både syre- och vattentillförseln upphör direkt. Nästa meteorit träffar själva kupolen, vilket skapar en spricka ur vilket ännu mer syre läcker ut. 70 kolonisatörer ångrar genast kollektivt att de någonsin klev in i den där rymdraketen när de ser det sista av syret pysa ut. Var är Total Recall-Arnold är man behöver honom? Ge de här människorna luft, Cohagen!

Om jag ska vara ärlig så består större delen av tiden på Mars inte av panik, kvävningsdöden och kamp för överlevnad, utan snarare av långsam och metodisk expansion och skötsel av livsviktigt maskineri. Det blir bitvis intensivt när katastrofen slår till, men mestadels är hotet mer subtilt och smygande. Sand- och meteoritstormar och extrem kyla är absolut jobbiga, men värst är det ständiga sönderfallet. Alla byggnader går sönder – oundvikligen. Och om du inte producerar tillräckligt med resurser och har tillräckligt många drönare eller arbetare så kommer det leda till att Mars återgår till att vara en död planet igen. Kanske inte just nu. Kanske inte ens inom den närmsta speltimmen, men förr eller senare kollapsar det om du inte håller koll.

Överlevnad hänger alltså mer på långsiktig planering än snabba beslut i stunden, och Surviving Mars är lite som en blandning mellan The Settlers och Sim City. Mycket handlar om att skapa en vettig infrastruktur som inte bara producerar tillräckligt med elektricitet, syre, metall, betong och vatten, utan dessutom fraktar dem dit de behövs. Detta är enklare sagt än gjort, inte minst då det du behöver finns utspritt lite här och var på kartan. Vill du åt de där värdefulla mineralerna så behöver du bygga en kupol i närheten så att arbetarna kan ta sig till gruvan, och vill du ha den där vattenfyndigheten långt bort i en annan sektor så måste du klura ut hur du bäst ska dra rör och elkablar, samt frakta byggmaterial hela vägen dit.

Det resulterar i att din koloni av nödvändighet blir väldigt spretig, med ett allt mer komplicerat nätverk av kupoler, drönare och skyttlar som fraktar material och kolonisatörer till höger och vänster för att du ska komma åt alla värdefulla tillgångar. Allt medan du sitter och klickar på varenda byggnad med jämna mellanrum för att se till så att de inte går sönder innan de hinner lagas.

Du kan förstås strunta i det och låta drönarna sköta underhållet själva enligt prioritetsinställningar som anger vilka byggnader som är viktigast, men det är inte att rekommendera. Allt för ofta leder det till att de inte gör något åt förfallet förrän maskinen eller byggnaden helt slutat fungera. Det hela påminner lite om Lucasarts gamla halvklassiker Afterlife, där man ständigt behövde gå igenom och balansera varenda byggnad (även om det där gick att betala för att slippa besväret). Det gör utan tvekan Surviving Mars onödigt omständligt periodvis. När jag bara vill fokusera på att planera min nya utbyggnad måste jag ibland avbryta det jag håller på med för att se till så att inte alla generatorer och vattenverk går sönder samtidigt.

Du behöver också ständigt se till så att du producerar tillräckligt med reservdelar för att kunna både bygga och laga de mer avancerade byggnaderna. I värsta fall kan du skicka efter mer material från jorden, men det är inte billigt och även här gäller det att vara försiktig så att du inte står utan pengar när nöden är som värst. Om du väljer att spela på lättare svårighetsgrader börjar du med mer pengar, vilket närmast är att föredra. I alla fall för den som har begränsat med tid och tålamod. Det snabbar nämligen på den långsamma uppstartsperioden i spelet när du bara försöker få igång en rudimentär produktion på Mars innan du ens kan skicka dit människor.

Surviving Mars har inte bråttom, vilket är både en tillgång och en källa till frustration. Jag uppskattar verkligen det närmast meditativa tempot när jag ser min koloni långsamt växa upp till något stort. Men samtidigt är det jobbigt när det bitvis känns som om spelet stampar vatten i väntan på att drönarna ska få tummen ur och frakta rätt material till rätt plats.

Det finns en del intressanta saker som bryter av vardagslunken med resurssamlande och reparationer. Dels en flummig storytråd där du och dina kolonisatörer får märkliga visioner (av vad spoilar jag inte), och forskningsträdet är matigt och roligt att beta av. När du väl kan börja bygga de största kupolerna och har välutbildade marsianer som bott på den röda planeten i generationer känns det verkligen som om du byggt något rejält och bestående. Även om det egentligen räcker med några sprickor i den där högteknologiska fasaden för att luften ska gå ur din koloni. Det vore ju mindre kul att behöva möta samma öde som Cohagen.

Fotnot: Vi har spelat pc-versionen. Släpps även på PS4, Xbox One, Mac och Linux.

Surviving Mars
3
Bra
+
Det är roligt att se en stor koloni växa fram
+
Gott om ny teknik att forska fram
+
Behagligt tempo...
-
...som ibland blir lite väl makligt
-
Repetitiv och omständlig mikromanagement
Det här betyder betygen på FZ