Jag har spenderat tre timmar med Yakuza 6, den avslutande delen i sagan om Kazuma Kiryu, yakuza-bossen som gång efter gång fått genomlida rävspel inom yakuza-familjerna, orimliga mängder våld och en stadig portion tragedier. Spelet har varit ute i Japan sedan 2016, men i sedvanlig ordning har vi i väst fått vänta tålmodigt på lokaliseringen.

Serien tog sin början på Playstation 2 och spelare har sedan dess kunnat leva sig in i livet som en yakuza-boss i en vardagssimulator som låter dig utforska öppna städer, ta dig an sidouppdrag för att utveckla din karaktär och ägna dig åt minispel som bowling, karaoke med mera. När Shenmue III presenterades var det många som blev uppspelta, men faktum är att de haft tillgång till den här typen av spelupplevelse i många år nu - i form av Yakuza-serien.

Berättandet i Yakuza 6 ser ut att slå an en känslomässigt starkare ton än tidigare delar

Serien har sedan starten bjudit på engagerande berättelser och bra karaktärer som sträcker sig från sobra och allvarliga till pajas-clowner. I Yakuza 6 tar berättelsen vid efter handlingen i föregångaren där Kiryu blev allvarligt skadad. Spelet börjar med att Kiryu vill sona för tidigare brott och bli en bättre fadersgestalt för adoptivdottern Haruka, men saker och ting går i vanlig ordning inte riktigt som tänkt och berättelsen utvecklas till en far och dotter-problematik som gör handlingen mer gripande och engagerande än tidigare.

Detta förstärks ytterligare av att Haruka i Kiryus frånvaro agerat ledargestalt för det hysteriskt olämpligt namngivna barnhemmet Morning Glory som också riskerar att råka ut för otrevligheter på grund av Kiryus och Harukas yakuza-koppling. Under mina timmar med spelet fick jag bara antydningar om hur barnhemmet kan komma att påverkas av Kiryus yakuza-kopplingar, men det var nog för att jag snabbt blev mer känslomässigt engagerad än jag blivit med någon tidigare del i serien.

Som du säkert gissat har det hänt en hel del i serien så här långt och det är många karaktärer och referenser som blir obegripliga om du inte spelat tidigare delar. Karaktärerna och dialogen erbjuder dock likt tidigare delar på en god portion humor och under mina blott tre timmar med spelet skrattade jag högt flera gånger, och drog på smilbanden mest hela tiden.

De öppna städerna är nu stöpta i en ny spelmotor

Yakuza 6 är den första delen i serien på den nuvarande generationens konsoler som bygger på en ny spelmotor som skrivits om från grunden. Spelare har dock kunnat ta del av tidiga versioner av denna motor i prequel-spelet Yakuza 0 samt Yakuza Kiwami, en remake på seriens första del. Jämfört med dessa har del sex definitivt tagit ett steg framåt sett till ljussättning, texturer och animationer. Detta till trots är miljöerna fortfarande ganska sterila och simpla jämfört med moderna spel.

Detta gäller även det spelmekaniska. Den nya spelmotorn ger bättre flyt i animationer och navigering av miljöer, men en del är fortfarande ganska stolpigt. När jag promenerar runt i staden kan jag fortfarande fastna på objekt och se ut som ett fjärrstyrt kylskåp när jag försöker ta mig förbi dem. Spelmekaniken i striderna har också finslipats och utvecklarna har renodlat striderna till en enda kampstil, till skillnad från tidigare delar där man kunnat växla mellan olika sådana. För mig personligen är det en vettig ändring då jag i tidigare delar kört vidare på en favoritstil som passat mig bäst och glömt bort övriga. Det bättre flytet till trots händer det fortfarande att jag fastnar i en attackkedja som utförs i fel riktning, så någon spelmekanisk revolution handlar det inte om.

Striderna är lika spektakulära och underhållande som tidigare.

Rollspelselement som att uppgradera Kiryus egenskaper återfinns även här.

Själva spelupplevelsen är sig lik sedan tidigare, men något justerad och finslipad. Du utforskar fortfarande fiktiva städer inspirerade av verkliga japanska sådana och mellan handlingens nyckelevent kan du fritt engagera dig i aktiviteter som gatuslagsmål med gangsters, sidouppdrag du tilldelas av stadens invånare, äta och dricka gott för att samtidigt utveckla din karaktär och framför allt hänge dig åt de många minispelen.

Precis som tidigare handlar minispelen inte enbart om förströelse utan även ett sätt för dig att samla erfarenhetspoäng och andra resurser som behövs för att utveckla Kiryus egenskaper. Minispelen består av allt från gamla klassiska sådana, som karaoke, baseball, biljard med mera, men även nya så som ett klansystem där du kan värva hejdukar till din yakuza-armé. Dessa små förströelser är roliga och i många fall oväntat intrikata. Och lockar till en hel del skratt i vissa fall.

Nämnde jag att mycket av Yakuza-spelen är väldigt japanskt?

Den känslomässigt engagerande berättelsen och intressanta karaktärsöden tillsammans med en välfylld och rolig spelvärld gav definitivt mersmak och jag längtar efter att få veta vad som händer med Kiryu, Haruka och de andra barnen från Morning Glory (allvarligt, Sega?). Yakuza-serien har alltid haft en relativt liten men trogen publik, och jag tror inte det kommer ändras med del sex, men för de engagerade få ser Yakuza 6 ut att bli den värdiga avslutning serien förtjänar.