Jag hör den långt innan jag ser den. Ett dovt men ändå kraftfullt och ihållande ljud. Jag vrider mig frenetiskt åt alla håll och spejar ner i djupet. Här och var pressar sig månljuset ner mellan vågorna, och självlysande småfisk bryter av mot det annars kompakta mörkret.
Trots att jag bara är beväpnad med en liten kniv är jag inte speciellt rädd, och tar några simtag åt det håll ljudet kommer ifrån. Det finns något lugnande och tryggt i den mullrande undervattenssången. Mitt syreförråd börjar dock ta slut, så jag vänder blicken mot ytan. Och där är den. Jag ser en stor, kompakt varelse långsamt röra sig framåt. Dess släpande tentakler som silhuetter i mot månljuset.
Vissa varelser svävar hypnotiskt. Kom ihåg syremätaren!
Jag kan inte annat än stanna upp och bara betrakta dess långsamma, mjuka rörelser i vattnet. Det majestätiskt meditativa ögonblicket får dock ett abrupt slut när jag drunknar. Det är lätt att förlora sig i Subnauticas vidsträckta och lika vackra som hotfull hav. Så till den grad att det är lätt att glömma bort att andas.
Subnautica är en sådan där idé man undrar varför ingen kommit på tidigare. Att utforska undervattensmiljöer har en alldeles särskild dragningskraft. Bara det faktum att du befinner dig i ett element du inte egentligen hör hemma i gör det automatiskt intressant. Men Subnautica nöjer sig inte med att vara ett lovande koncept – det är ett genuint bra spel också.
Det hjälper förstås om man, som jag, hänförs av havsdjupens märkliga ekosystem. Som barn fanns det inget roligare än att fiska upp strandkrabbor när vi semestrade på västkusten. Jag gillade till och med Waterworld, detta problemfyllda, vattendränkta filmspektakel där Kevin Costner struttar omkring med gälar bakom öronen. Att leva på och under havsytan fascinerar mig, helt enkelt.
"Det majestätiskt meditativa ögonblicket får dock ett abrupt slut när jag drunknar"
Premissen i Subnautica är befriande enkel och rättfram. När ditt rymdskepp kraschlandar på en vattentäckt, främmande planet gäller det att snabbt återfå fattningen och börja arbeta för att överleva. Efter en kort inlärningsperiod där du lär dig hur du skaffar mat och dricksvatten öppnar sig spelet totalt och låter dig göra i princip vad du vill. Faktum är att det finns ett spelläge där du kan skippa hunger och törst helt om du vill fokusera på utforskandet.
Personligen tycker jag att det tillför något att behöva leta mat och vatten, och eftersom det är så bagatellartat enkelt i Subnautica är det inte speciellt jobbigt heller. Det bidrar mest till att ge tillvaron under vattnet ett ankare – en vardagslunk. Varje dag måste du koka lite frukost i form av någon av de många udda fiskar som lever i vattnen kring din kraschade räddningskapsel.
It's a trap!
När du börjat bli mer van vid att röra dig och navigera under ytan kan du så smått börja söka dig längre och längre hemifrån och stöta på både fler djurarter och mer resurser du kan använda för att snickra ihop viktiga verktyg och andra hjälpmedel. Några timmar in i spelet kan du till och med börja bygga dig en egen bas, komplett med strömtillförsel, luftpumpar och allt du nu kan tänkas vilja bygga.
Jag är verkligen ingen ingenjör, så min bas är något av en styggelse som mest av allt stör den vackra utsikten, men inuti är det ganska mysigt. Bland annat har jag ett akvarium där jag kan stoppa ner fiskägg och frön, lite som en undervattensbondgård.
Viktigast är förstås utforskandet av de ömsom mörka, ömsom färggranna djupen. Det första du bör sikta på är att skaffa större syrgastuber och ett par simfenor. Efter det börjar jobbet med att skaffa olika undervattensfordon för att öka räckvidden på ditt utforskande. Det är något visst med att packa ett gediget förråd av saltad fisk och vatten och ge sig ut på en lång utflykt till någon outforskad vrå av havet.
"En fantastisk möjlighet att spendera timmar under vattenytan utan att riskera sådan där irriterande russinhud på fingertopparna"
Var bara beredd på att det finns varelser där nere i mörkret som inte drar sig för att låta sig väl smaka av ditt smaskiga hull. Till en början är det ganska överkomliga hot, som de gäddliknande Stalkers. De ser elaka ut, men är i jämförelse med de genuint skräckingivande vidunder du kan stöta på senare mer av ett milt irritationsmoment.
Det bästa med Subnautica är hur stressfritt och närmast meditativt det är. Visst blir spelet intensivt och actionfyllt ibland när du jagas av något med betydligt fler tänder än du, och att kämpa för att nå ytan innan syret tar slut är riktigt pulshöjande. Vid ett tillfälle hann det svartna för ögonen på mig, men jag fortsatte envetet att försöka simma uppåt, och lättnaden var total när jag med ett djupt andetag nådde ytan, bara ögonblick från att drunkna. Men du bestämmer helt själv när och hur stora risker du vill ta. Om du inte har någon lust att följa spelets berättelse kan du ignorera det, och om du vill ta en paus i allt resurssamlande är det också okej.
Dags att säga adjö till ditt gamla liv.
Ibland vill jag bara simma omkring och betrakta mina fiskgrannar, och se vad de har för sig. För det mesta simmar de bara omkring och ser dumma ut, så där som fiskar gör. Men ibland får du se intressanta små händelser, som när rovfisk jagar. Stalker-fiskarna gillar att snatta åt sig metallskrot från bottnen och sticka iväg med det i munnen. Kanske bygger de bo med det, eller så leker de bara. Poängen är att det får dem att verka mer levande, och Subnautica är fullt av den här sortens detaljer.
Till skillnad från de flesta överlevnadsspel finns här mer att uppleva bortom att bara skaffa mat och resurser, och bygga baser. Allt det finns också med, och nog är det bitvis en repetitiv grind att skaffa byggmaterial, men det som verkligen gör Subnautica speciellt är känslan av äventyr. Det är en genuint fascinerande värld att utforska. En fantastisk möjlighet att spendera timmar under vattenytan utan att riskera sådan där irriterande russinhud på fingertopparna. Att kämpa för överlevnad har aldrig varit så rofyllt och lågmält vackert.
