Kommer du ihåg den där killen som spårade sina huvudrörelser med en enkel wiimote, den där vita plastmanicken folk mest spelade bowling med? Videon har idag över tio miljoner visningar och han fick anställning på Google AR-projekt Tango. Men det är inte det välavlönade jobbet och internet fame som är det mest intressanta, utan hans förmåga att ta existerande teknik och göra något helt annat av den. Och säga vad man vill om Nintendos historia om att ta ordentligt betalt för sina produkter, kartongen är precis vad som är så inspirerande med Nintendo Labo.

Många kanske reflekterade en halv sekund över varför den vänstra joyconen har en IR-kamera. Många, inklusive jag själv, stannade nog vid tanken att de skulle kunna simulera en wiimote. Men att tekniken skulle kunna skapa ett piano var en tanke lika främmande tanke som rymdfärder för en 1700-talist.

Och om det finns en perfekt ålder är det just den tilltänkta målgruppen som bara behöver fler exempel på att ingenting är omöjligt. Klart du kan använda samma gamepad som du styr Mario Kart med i handtaget på ett fiskespö. Klart du kan skapa ett exoskelett och styra roboten på skärmen med hjälp av kartong, snören och smart programmering.

Det snackas så mycket om hur viktigt det är med programmering i skolan, att det är framtidens språk, men utan bra idéer är kod ett trubbigt svärd. En programmerare måste en idé att jobba mot, och bra idéer föds inte i ett klimat där en spelkonsol är en spelkonsol och kartong är kartong. Hur ska man kunna tänka utanför den förbaskade lådan om man hela tiden får höra att det bara är förvaring för de där skolböckerna du aldrig kommer att titta i?

Nintendo Labo (som såklart inte kan heta Labs, som hos ett normalt företag) är i mina ögon inte bara en samling dyra kartongbitar, det är inspiration till att aldrig acceptera att saker bara har en given funktion. “Men de kommer ju gå sönder på fem minuter när vilda ungar drar och sliter i dem”. Jaha, då får väl du som förälder ta tillfället i akt att inte bara lära dem en läxa om att vara försiktig med saker de tycker om, utan också hur de med sina bara händer kan laga konstruktionen. Kanske till och med förbättra den. Kanske kan du till och med du, en vuxen, vara med i den kreativa leken. Spara kartongramarna som delarna kom i och vips har du schabloner att tillverka oändligt med reservdelar efter. Varsågod, den idén bjuder jag på.

Delar, och reservdelar, i ett!

Nu hoppas jag bara att Nintendo inte stannar här utan ser detta som ett startskott och framförallt sporrar sina partners. och andra att ta konceptet vidare. För barnen kommer att tröttna på pianot, det interaktiva huset och ja, de kommer att tröttna på att laga sin robotryggsäck efter ännu en vild boxningsmatch med en vägg.

Då hoppas jag att andra har plockat upp den kreativa stafettpinnen. Tänk dig en Scratch-plattform där vem som helst kan utnyttja tekniken som är inbäddad i de till synes enkla joycon-kontrollerna för att skapa nya upplevelser.

Allt som behövs då är lite fantasi. Och kartong.